Tag Archives: konsumtion

Saker som aldrig får en chans att bli slitna och sånt där som man egentligen inte ens får tänka

Ett nytt litet barn har fötts. En kollega har blivit förälder. Det samlas in pengar till en present.

Den nyblivna föräldern med barn kommer på besök. Present ska överräckas. Jag skäms lite på mitt hörn på fikat, för som så ofta har jag glömt att bidra. Jag glömmer bort den sortens saker i den gigantiska mejlskörden, och jag är usel på att ha på mig kontanter.

Så öppnas presenten. Bebiskläder. Flera bebiskläder. Och plötsligt är jag trots allt glad att jag glömde.

Värlen är översållad av bebiskläder. Bebisar i den åldern växer ur sina kläder på några veckor, kläderna hinner aldrig bli slitna. Och samtidigt, i den åldern så tycker varenda kotte att det är SÅ kul att köpa kläder till de små bebisarna, och man får kläder från kreti och pleti. Kläder som man är glad om de hinner användas ett par gånger innan de stoppas undan.

Det är sånt slöseri som stör mig. Men det får man ju inte tycka. Det är ju jag som tycker fel, så där som det är fel att tycka. Så jag håller käft och säger inget. Förstås.

Borde det inte gå bra för Posten med all internethandel?

För några år sedan var det ett fasligt hallå om att det gick dåligt för Posten. Att i dessa tider, när det är så lätt att kommunicera elektroniskt via mejl och annat så skickar folk helt enkelt för lite brev, och därför gick det visst dåligt för Posten.

Som sagt var, det var för några år sedan. Jag tror att det rimligen var innan internethandeln tagit fart ordentligt. Nu, när många människor handlar via nätet, både nytt och begagnat, så upplever jag att Posten måste ha fått ett rejält uppsving. Det handlar ju inte ens om småsaker som brev, utan om paket.

Detta låg jag och tänkte på senast igårkväll, och tänkte jag skulle skriva om.

Men så läser jag dagens Sydsvenskan. Faran verkar inte vara över – Posten tycker visst fortfarande att det går för dåligt?

Det är något ruttet i konsumtionen

Tag 3 betala för 1.

Så stod det i skyltfönstret på Lindex när jag gick förbi innan idag. Erbjudandet gällde på accessoarer som redan hade nedsatt pris.

Det känns nästan som att man kan översätta det priset med ”Snälla, ta med skiten härifrån så vi slipper den” – eller?

Nånting känns väldigt väldigt fel nånstans. Ibland undrar jag om klädföretag och andra helt glömt bort att tänka på att de saker de säljer ska anpassas efter att det ska finnas kunder som vill ha eller behöver dem.

Är du beredd att producera sakerna för det pris du är beredd att betala?

Hör du till dem som klagar på hur dyrt allting är eller har blivit? Som letar extrapriser, köper billighetsvaror, och så vidare? Hör du till dem som liksom nästan vill att sakerna ska skänkas gratis till dig, men ändå hålla toppkvalitet?

Isåfall undrar jag: är du själv beredd att producera sakerna till det pris du vill betala?

Ta en så enkel sak som morötter. Enkla att odla, hör till standardgröda för det egna trädgårdslandet. Men trots det innebär det en hel del arbete för att producera ett knippe morötter. Jorden ska beredas, fröerna ska sås, och sedan ska det rensas ogräs och vattnas vid behov under hela säsongen. Sedan ska morötterna skördas, eventuellt tvättas, och sedan förvaras någonstans tills dess att kunden vill köpa dem, kanske i februari – och då ska de fortfarande vara i gott skick.

Kostnaderna i form av investeringar för just den påsen morötter är inte så stor. Lite fröer, lite gödsel, en plastpåse för förvaringen. Alltsammans trots allt ganska billigt för den som köper i stor mängd.

Andra kostnader är sånt som spade, jordfräs eller traktor, beroende på skalan hos jordbruket. Dessa kostnader är inte att betrakta som försumbara. Likaså tillkommer kostnader för lagring och transport. Och i de flesta fall sker försäljningen via någon livsmedelsaffär, som ju också ska ha del i vinsten. Ja, och så har vi för den riktiga odlaren även sådant som administration för företaget. Dessutom måste vi på något vis räkna in en massa osäkerhetsfaktorer. Skörden kan slå helt fel. Kanske ruttnar alla dina morötter ett år bort på grund av ett skyfall som ställer hela odlingen under vatten i ett par veckors tid?

Men ändå. Låt oss anta att vi kan bortse från ovanstående kostnader, eller att vi i alla fall kan betrakta dem som försumbara. (Det betyder inte att jag menar att de är det.) Om vi bara ska räkna på den arbetstid du lägger. Hur mycket tycker det att du ska få betalt om du vill sälja ett kg morötter? Vi kan för enkelhets skull anta att det motsvarar tio morötter. Men kom samtidigt ihåg att du ska få ihop en rimlig månadslön, som innebär att du och din familj kan leva ett bra liv. Efter skatt. Det är alltså inte fråga om att du ska sälja hobbyalster, för nöjes skull, utan vi snackar levebröd och yrke här.

Hur mycket tycker du är rimligt?

(Och ja, jag vet att den riktige odlaren drar nytta av stordriftsfördelar. Det finns å andra sidan många nackdelar också. Som större problem med ohyra när man odlar mycket av samma sak, och omöjligheten att hålla koll på varenda liten planta. Så jag tycker det är helt rimligt att bortse från denna aspekt. Det är trots allt inga exakta priser vi ska beräkna i nuläget – vi ska bara fundera lite.)

Morötter är som sagt var ändå ganska enkla. Det pris du får betala i affären är kanske inte helt orimligt lågt – åtminstone inte jämfört med en del andra varor.

Kyckling till exempel. Levande varelser! De behöver skötsel och tillsyn på ett helt annat sätt än morötterna. Och på det ”praktiska” planet är det frågan om helt andra investeringskostnader. – Ändå tycker många det är rimligt att köpa kyckling för ett pris som är bara ungefär tre gånger kilopriset för morötter. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att producera kyckling till ett kilopris som är så lågt… (Ja, det kan absolut diskuteras om det ÄR möjligt. Klart är att det i alla fall innebär att man skippat väldigt många sorters hänsyn på vägen.)

Jag skulle förstås kunna fortsätta hur långt som helst. Men det finns redan så många andra som skrivit och gjort dokumentärer om klädtillverkning i Asien, elektronikproduktion och mineralbrytning och så vidare. Jag behöver inte göra det.

Jag vill bara att du tar med dig frågan: är du beredd att producera varan till det pris du är beredd att betala? Kan du producera varan, av god kvalitet och av bra råvaror, och utan att orsaka andra skada, och ändå få ut en rimlig timlön?

Om svaret är nej, så tycker jag du ska fundera en gång till på vad du är beredd att betala.

Och om du trots allt inte är beredd att betala mer, så tror jag egentligen snarast att du faktiskt inte behöver varan, på riktigt.

Nej, jag tror inte att barn leder till mer konsumtion, bara annorlunda konsumtion

Ni som har barn ska ju inte säga något. Vraje barn innebär ju mer prylar, mer konsumtion av alla de slag. Det bästa för miljön är att inte skaffa några barn!

Generellt sett så har ju inte människor med barn mer pengar än de utan barn. Snarast tvärtom, eftersom många föräldrar går ner i arbetstid, och till det kommer utgifter för barnomsorg. Visst, vi får barnbidrag, men det är trots allt betydligt mindre än de kostnader och inkomstminskningar som ovanstående ger.

Det innebär alltså mindre pengar i månaden, men fler personer det ska räcka till. Och det som pengarna går till i första hand är förstås ”det nödvändiga” – mat och kläder.

Sammantaget innebär det, för de allra flesta barnfamiljer, mindre pengar kvar till ”lyxkonsumtion”. Alltså dels prylar, dels resor. Spontant skulle jag tro att vuxna utan barn reser betydligt mer (många flygresor) än vuxna med barn – helt enkelt för att de utan barn har mer pengar att resa för.

Så ja, att ha barn innebär självklart att man skaffar saker som behövs när man har barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man skaffar fler saker, bara andra saker än man skulle skaffat utan barn.

Och ja, man lever ett annorlunda liv med barn än utan, men det betyder inte att man påverkar klimatet mer än de utan barn.

Och: ovanstående är förstås väldigt generaliserat. Det är förstås gigantisk skillnad inom både gruppen ”föräldrar” och inom gruppen ”ickeföräldrar”. Dessutom är ju det här min egen analys. Tipsa mig gärna om någon har undersökt det här ”på riktigt”.

Läs även det här inlägget.

Måste vi ge så himla mycket tid?

Ge inte barnen en massa prylar i julklapp. Ge dem av din tid istället, det är det som är verkligt värdefullt för dem!

Nej, det är inte ett exakt citat. Men det är det samlade budskapet i många uttalanden i dessa tider. Ett försök att få folk att konsumera mindre, minska julklappshysterin, och så vidare.

Och jag undrar lite grann om det inte ibland har motsatt effekt. Om det inte just är att folk känner ett sånt krav på att umgås med barnen som gör att de känner ett behov av att kompensera.

För ja, det är en utbredd ”sanning” att dagens föräldrar har för lite tid för sina barn. Från det att barnen är nyfödda får man höra att man ägnar för lite tid åt sina barn. Men är det verkligen så? Man får intrycket att vår generation minsann prioriterar tid med våra barn mindre än alla tidigare generationer. Kan det verkligen vara så?

Snarast har väl föräldrar i alla generationer haft ganska lite tid att leka med sina barn? Även när föräldrarna arbetat hemma – som bönder, eller med en mamma som skött hemmet – så har ju föräldrarna trots allt arbetat större delen av tiden. Med att sköta hushållet, laga huset, plöja åkrar, mjölka korna, och så vidare. En bonde med självhushåll har knappast mer fritid än en kontorsråtta.

Alltså: rimligen har dagens föräldrar generellt sett betydligt mer fritid än tidigare. Och med detta har det dykt upp ett krav på att mer av denna tid ska läggas på att göra saker med barnen.

Dessutom har fokus flyttats på hur den tiden ska användas. Det räcker alltså inte att man tillbringar tiden tillsammans med barnen – med att göra saker i samma rum som barnen, eller att barnen får vara med och titta på och hjälpa till, utan istället ska fokus flyttas till barnen. Man ska göra saker tillsammans med barnen – med barnen i ledning. Barnen ska styra och ställa. Ska man baka så ska barnen bestämma vad som ska bakas och får göra huvuddelen av det roliga, och som förälder ska man inta rollen av assistent – allmän medhjälpare och städpersonal.

Kravet på att ge barnen av sin tid blir betungande. Det räcker inte att finnas och vara, man förväntas liksom ge sitt allt, helst av all sin lediga tid.

Jag tror att det är ett skäl att köpa en massa leksaker. Man försöker köpa sig själv ledig tid. Kravlös tid. Tid när man inte förväntas roa barnen.

Att säga ”ge barnen din tid istället för leksaker” riskerar att liksom bara spä på det.

Ärligt talat, att ha ambitionen att ge barnen mindre mängd leksaker ska inte behöva kompenseras med något alls. Barnen behöver inte så mycket leksaker, punkt.

Om det är något vi ska ge dem mer av så är det föräldrar som kan få vara just bara människor.

Nej, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom vad dom behöver

Ge dom vad dom vill ha!

Utropet kommer från MediaMarkts julreklam, som syns på diverse reklampelare, webbsidor, m.m.

Det är ett ansvarslöst uttalande. Men ganska talande för den tid vi lever i. Inget unikt för MediaMarkt – de är bara lite tydligare än många andra.

Alla vettiga föräldrar vet att det inte är vettigt att ”ge dom vad dom vill ha”. (Självklart är det inte bara föräldrar som har den vetskapen.) Det är curling. Det är att skämma bort. Det kostar massor i både pengar och resurser räknat. Och dessutom gör det inte barnen (eller någon annan mottagare) lyckligare; möjligen tvärtom.

”Ge dom vad dom behöver!” är en rimligare uppmaning. Mindre skadlig, både för mottagaren och för resten av världen.

När får vi se annonskampanjer av det slaget?

Alla dessa kalendrar på nätet! Om rabatter, kvalitet och konsumtion

Nu är det december. Och varenda liten butik på nätet ”med självaktning” har en adventskalender eller julkalender: varje dag ett nytt erbjudande.

Ja, det är säkert effektivt som metod för att få folk att köpa mer. Speciellt att köpa saker som de inte behöver. Rejäl rabatt, kort tid – du måste bestämma dig BUMS för sedan gäller inte erbjudandet längre. Och sedan igen någon dag senare. Och igen.

Ingen möjlighet att planera och tänka igenom sina inköp. Inget behovsbaserat, bara impuls- och känslobaserat (eller i alla fall huvudsakligen).

Bedrövligt ur resurs- och hållbarhetshänseende.

För övrigt funderade jag på det här med rabatter häromdagen. Det här att numera så ”räcker” det liksom inte att det är tio procents rabatt eller rea för att man ska tycka det är billigt. Inte ens 25 procents rabatt känns billigt; det krävs typ 40, 50 eller ännu fler procents rabatt för att man ska känna att man gjort ett ”fynd” eller ”kap”.

En del i det tror jag är just att det gått inflation i rabatter och reor och erbjudanden – detär alltid nåt sånt, det är mängder med sånt…

Men en annan sak tror jag är det här: Vi behöver inte sakerna.

Om det är något man verkligen behöver, något man skulle vilja köpa för att man verkligen har behovet men liksom inte riktigt har råd med, eller som man skulle köpa ändå men som skulle få det att svida i plånboken, då är tio procents rabatt riktigt värdefullt och betydelsefullt.

Men när det bara är en ”leksak” eller inredningsdetalj till, eller en tröja till när man redan har tjugo, så krävs det ”halva priset” för att övertyga.

Och handlarna skjuter sig själva i foten i sina försök att ”undertrumfa” varandra.

Och vi själva… vi lurar oss själva att tro att det häär med att dra ner på konsumtionen betyder att vi ska handla för mindre pengar = färre antal kronor. Och så köper vi billigare prylar i tron att det är bättre. Istället för att köpa dyrare saker som håller längre.

Vi köpte ett par nya elektriska adventsljusstakar (såna där sjuarmade klassiska) idag. Ifjol hade vi bara en, efter att ett par stycken lagt av. Nu idag köpte vi ett ”känt” märke med förhoppningen att de ska hålla lite längre. På en liten lapp fastsatt runt ett av ljusen stod det

Quality is remembered long after the price is forgotten

För övrigt, en annan fundering angående elljusstakar: varför säljs de fortfarande med glödlampor i? Det känns ytterst fånigt att själv behöva köpa en extra förpackning med sju LED-lampor och byta ut. Ytterst fånigt. Jag funderade faktiskt på att skruva loss glödlamporna och lämna kvar i affären.

Tankar om begagnat

En av mina största miljöinsatser på sistone är nog att jag skaffat ett tradera-konto. Tidigare har jag ibland letat saker på tradera, och ibland tipsat min man (som haft konto länge) om saker. Men jag har inte haft möjlighet att lägga saker i en minneslista och hålla koll. Och förstås inte haft möjlighet att handla.

Det där med att ta första steget är ju som bekant ofta svårast. Orka. Våga. Och när man väl kommit så långt måste man både vara byråkrat (godkänna villkor) och vara kreativ (hitta på alias och lösenord och så vidare). Å andra sidan, när man väl tagit det där steget så visar det sig oftast att det inte var så svårt ;-)

Det är förstås inte bra i sig att ”konsumera”, alltså köpa saker. Att handla på tradera är ingen miljöinsats i sig. En miljöinsats blir det när jag handlar begagnat istället för att handla nytt. Eller för den delen om jag förhindrar att fullt fungerande saker kasseras. Och möjligen också genom att ju fler vi är som handlar begagnat, desto högre blir värdet på begagnade saker, i de direkta pengar som betalas för sakerna (fast också i form av en allmän statushöjning eller normalisering).

Det där har jag för övrigt funderat på… Det normala är ju att begagnade saker är billigare än nya. Eller, så är jag van att se det. Jag har sett ”billigheten” som ett argument för att köpa begagnat – eller i alla fall en bonus. Men är det egentligen självklart att det begagnade måste vara billigare? Det beror ju på om det finns andra mervärden i det begagnade som man är beredd att betala för.

Jag har insett det nu, när jag budar hem kommande julklappar från tradera: det har ett egenvärde för mig att sakerna är begagnade. Nya saker kan jag nämligen inte med gott samvete köpa utan mycket goda skäl. Begagnade saker – speciellt när det rör sig om så gott som outslitliga saker, som alltså både haft ett ”liv” innan jag köpte dem, och som fortfarande duger att sälja vidare igen när de inte behövs här längre – har alltså ett mervärde, som innebär att det på något vis faktiskt kan vara okej att betala mer för dem än för något motsvarande nytt. Det är en intressant insikt.

Det är över huvud taget intressant att fundera på saker och deras värde i ett längre perspektiv. De saker vi skaffar nu, när världen fortfarande har ”oljeslavar”, vilka av dem kommer att vara värdefullast när läget förändras om några decennier? Vad kommer att vara hårdvaluta? Tyvärr ger det också lite andra tankar: Är det bättre, ur eget personligt hänseende, att hamstra? Att inte sälja av? Att inte lämna elektronikskrot till återvinningen, utan behålla det som reservdelsbank? Ur själviskt hänseende är det kanske bättre? För planeten som helhet däremot sämre.

Och… i vanlig ordning är det väl så att de som skiter i andra och roffar åt sig kommer att vara de som står som vinnare. De som konsumerar hysteriskt kommer att ha fler saker när den riktiga ekologiska krisen kommer. Saker de kan sälja och använda. Åtminstone under förutsättning att det inte bara är billiga t-shirts från H&M de shoppat. Nå, att det är skitstövlarna som lyckas bäst har aldrig varit ett godtagbart skäl att vara en skitstövel. Vare sig på högstadiet eller i det här fallet.

Det blir i alla fall en del begagnade saker under granen i år. Dels ”riktiga” begagnade saker. Dels en del böcker som jag köper nya (för att de ännu inte går att få fatt i begagnade) men som jag läser själv innan jag ger dem som julklapp. (Jag har dåligt samvete för det också. Självklart. Det har jag för typ all konsumtion :-) Men hur ska man annars göra? Det är viktiga böcker. Författarna behöver få betalt. Jag behöver läsa böckerna. Andra jag känner behöver läsa böckerna, kanske mer än jag.)

Nej visst, så ”får” man säkert inte göra. Bra, då ändrar vi på det. – Nu får man! För det är faktiskt vi själva som bestämmer vad vi tycker är okej. Och vi behöver ändra vad som är okej om vi ska rädda världen.

I övrigt lyser flitens lampa stundtals också på kvällarna i julklappsförberedande syfte. Julklappar kan också fixas genom att tillverka nya saker av något gammalt. Som en struthätta av en gammal fleecefilt. Kreativt, personligt, handgjort. Unikt.

Det här med att göra rätt, miljö- och hållbarhetsmässigt, är långtifrån alltid svårt. Den svåra biten är att lära sig nya sätt och skaffa nya vanor.

Årets julkalender

Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)

Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.

Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.

Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.

Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.

På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket ”välgörande ändamål” pengarna ska gå till.

Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.

Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)

Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.

Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.

Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. ”Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna ”Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)

Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.

Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.

Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.

För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.