Tag Archives: konsumtion

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?

Är det bra eller dåligt för miljön att handla på rea?

Jag handlar ofta mat som har nedsatt pris för att den snart passerar bäst före-datum. Inte minst kött. Jag gör det för att jag tycker det är bättre att maten äts upp än att den slängs. Det är alltså en fråga om resurshushållning, men också respekt för djuren, odlare etc. Men vissa människor invänder och säger att det likafullt är dåligt, att även när jag köper kött som annars skulle slängas en timme senare och bara betalar halva priset så stöttar jag köttindustrin, och att det enda sättet att få tillnågon förändring är att aldrig köpa kött.

Tja, det kan ju diskuteras. Ur mitt perspektiv är ätandet av bästföreköttet en miljöåtgärd.

Jag resonerar på liknande sätt kring andra reavaror. Men där känner jag ändå ibland en större tveksamhet.

Vi tar exemplet kläder – för det handlar ofta om just kläder.

Vi ska ju dra ner på klädkonsumtionen, precis som all annan konsumtion. Alltså ska vi köpa så lite kläder som möjligt. Helst inget alls eller i alla fall bara begagnat ;-) Och ska vi köpa nytt så ska vi bara köpa det som är ekologiskt, giftfritt och där arbetarna haft bra förhållanden.

Samtidigt produceras det hutlösa mängder kläder, alldeles för billigt, med alldeles för dålig miljöhänsyn.

Om vi nu minskar vårt klädköpande, eller över huvud taget så länge klädindustrin producerar mer än folk köper, så kommer det att bli kläder över som inte blir sålda.

Vad ska hända med dem? Ska de bara slängas? Eldas upp? Deponeras? Hamna i någon sorts evighetslager? Eller vad?

På något vis utgår jag från grundprincipen att det som har producerats ändå måste användas. Om jag köper kläder på ”halva reapriset” så tjänar affären absolut inga pengar på mig. Alltså får de ändå den tydliga signalen om att de producerar för mycket, att produktionen behöver minska, för att det här inte är ekonomiskt lönsamt för dem (tvärtom måste de ju gå rejält back på det).

Men Råd&Rön skrev i något jeansreportage för ett tag sedan att man (om man ville att jeansindustrin skulle bli bättre) INTE borde köpa på rea. Det framgick dock inte varför.

Självklart ska man inte handla saker på rea som man inte behöver. Man ska aldrig handla mer än man behöver. Och ”bra” produkter, alltså sådana man vill gynna – ekologiskt, fairtrade, miljömärkt och på annat sätt bra produkter – bör man ju i möjligaste mån köpa till ordinarie pris, även om det är dyrare, för vill man att dessa produkter ska finna måste tillverkarna och återförsäljarna klara sig.

Och hur bra eller dåligt det är att handla på rea beror ju också på vad som faktiskt händer med de kläder affärerna aldrig lyckas sälja på slutrean.

Men tja, givet allt det där… så är det skitsvårt, eller snarast omöjligt att veta vad som är rätt. Jag tycker att det borde vara vettigt att köpa en del av de saker man faktiskt behöver på rea. Speciellt eftersom vi då får råd att köpa en del annat som fullpris dyra ekokläder.

Men jag vet inte.

Är det någon därute som vet så får ni gärna berätta!

Idag har Emporia invigts

För er som inte vet vad Emporia är: det är ett stort nybyggt köpcentrum som ligger i Hyllie utanför Malmö.

Ett köpcentrum till. Precis vad Malmö och Skåne behöver – NOT. Nej, det finns redan för många.

Dessutom är Emporia helt öppet inriktade på saker vi inte behöver. De försöker alltså inte ens inbilla oss att det är saker vi behöver, de ska bara sälja oss onödigheter.

HALLÅ-Å? Vi behöver inte fler onödiga saker! Vi behöver MINSKA konsumtionen. Köpa färre saker. Köpa bara det vi behöver.

Inte konsumera bara för nöjes skull.

Nina Björk skriver i Sydsvenskan idag det jag (och åtminstone en hel del andra) tänker. Jag plockar ett citat men rekommenderar läsning av hela texten:

Men Emporia säger också: valfriheten gäller även för den som vill välja bort. ”Alla är lika välkomna. Även de som hellre väljer bort.” Okej. Då säger jag: jag vill välja bort. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi blundar. Blundar för att vi producerar, konsumerar och reser på ett sätt som hotar jordens överlevnad; blundar för de ständigt stigande utsläppen av växthusgaser, för stigande temperaturer och smältande isar. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi bara gasar vidare som om vi ingenting visste om koldioxidutsläpp, fossila bränslen och ändliga resurser.

__________

Ibland undrar jag om väldigt många människor verkligen vill att världen ska typ gå under. På stationen på väg hem ser jag återigen stora reklampelare för någon hudkräm som ska få huden att se yngre ut och ”bli” yngre. Vi har stora miljöproblem, det behövs resurser (tid, pengar, engagemang) – men folk använder pengarna och jordens begränsade resurser på hudkräm som ska få dem att se yngre ut?!

Ekonomirapporteringen igen

Jaha, så bankerna gör stora vinster? Ja, de sa det på nyheterna igen. Och det lär som att det var en bra sak.

På vilket sätt är det en bra sak? Vore det inte åtminstone bättre om bankerna gjorde lite lagom stora, rimliga, vinster?

Att de gör stora vinster innebär ju rimligen att de tar ut mer avgifter och liknande än de behöver.

Nej, jag menar inte att bankerna ska jobba ideellt. Men jag tycker att de ska ta betalt så att deras anställda kan tjäna normala rimliga löner. Inte så att det ska kunna betalas ut stora vinster. (För övrigt, när det går dåligt för bankerna så brukar det vara staten = vi, som får punga ut med pengar för att det ska ordna upp sig. Då borde väl de stora vinsterna nu gå in i stadskassan också?)

Jag tycker att den vanliga nyhetsrapporteringen har ett konstigt perspektiv.

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ ”javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

BEHÖVER du verkligen den där tröjan du köpte igår?

Med behöver menar jag alltså inte att du tyckte den var snygg, eller att du hade lust att shoppa, eller att du inte hade köpt något nytt på en vecka, eller att du inte har något att ta på dig på festen på lördag (för att dina kompisar redan sett alla dina andra tröjor). Med behöver menar jag verkligen BEHÖVER. Rent praktiskt funktionsmässigt liksom.

Behöver kan alltså betyda

  • att alla de tröjor du har börjar bli riktigt utslitna
  • att du behöver någon mer tröja för att du ska ha något att ha på dig när de andra är i tvätten (det vill säga du har inte tillräckligt många)
  • att just den här tröjan fyller en funktion som du tidigare saknat, till exempel är extra varm, långärmad, eller behövs för jobbet eller nåt sånt

Det betyder däremot inte ”Den var så snygg!” eller ”Jag har ju precis fått lön” eller ”Äsch, jag hade lite tråkigt och ville muntra upp mig med shopping” eller ”Man måste faktiskt unna sig lite, och jag var VÄRD det!”. (Vad då värd det? Värd det så mycket att det kompenserar för den skada och det lidande det orsakar någon annan någon annanstans?)

Och visst kan det finnas förmildrande omständigheter. Som att tröjan du köpte faktiskt var av ekologisk bomull (det är ju klokt att passa på när man hittar sådant – tyvärr är det för ovanligt ännu) eller av väldigt bra kvalitet (så att du kan använda den under lång tid). Eller att du faktiskt hittade nåt du gillade för första gången på jättelänge, och därför passade på, men nu kommer att vänta rejält länge innan du köper nåt igen.

Men ändå: BEHÖVER du den?

Ställde du ens frågan? Eller köpte du bara ändå?

Vägde du ditt eventuella behov mot konsekvenserna av odling, tillverkning, resursförbrukning?

Funderade du på hur länge tröjan kommer att hålla? Hur länge du kommer att använda den, innan den mest samlar damm? Om den kommer att gå att laga? Vad du ska göra med den när den är utsliten?

Funderade du på om du borde spara pengarna till att köpa något du behöver bättre? Eller något som håller längre men som kanske kostar mer?

Tänkte du efter – eller köpte du bara slentrianmässigt en tröja till? Kommer du ens att använda den?

Okej, om du INTE tänkte: gör det nu. Öva på att tänka efter, så kanske du kan tänka efter före nästa gång? Tänka på att den där tröjan du köper faktiskt har fler konsekvenser än att ta plats i din garderob?

 

För övrigt, om det inte var sånt fokus på man ska ha ständigt nya kläder om man ska synas – hade Anna Lindh fortfarande levt då?

När man river bort gamla tapetlager

Jag river tapet. Ska man tapetsera så måste man ju ta bort allt som sitter löst. Och även på ställen där det från början inte verkar vara mycket löst, så visar det sig att när man får loss en liten flik i någon ände, så fortsätter det och fortsätter och fortsätter.

På vissa ställen sitter det bara ett tapetlager – det senaste. På andra ställen är det tjockt, tjockt, nästan som en tunn masonitskiva, av bara tapetlager. Ibland lossnar bara några skikt, ibland skalas de av lager för lager (fast sällan i särskilt stora stycken), ibland får man liksom hela stela kakan på en gång.

Översta lagret är ljusgrå (fast med stråk av ljusblå, ljusgul, ljusrosa om man tittar nära) i sådan där smårutvävighetsmönster. tråktråk. Det som suttit synligt sedan 1970-talet (?). Under det kommer två lager av tapet med grå botten med diskret randaktigt vitt mönster på. Längre ner finns blommiga slingrande saker (sånt där som är från innan medaljongernas tid men när slingorna mellan blomsakerna ger medaljongiga mönster). Ännu längre ner något som nästan bara är oblektpappersfärgat med blommor av typen som nästan lika gärna kan vara bara blobbiga missfärgningar. Och allra längst ner/in en tapet som man liksom inte får se mycket av (eftersom lagret ovanpå är väl pålimmat), men som liksom har helt annan karaktär: pappret är mörkare oblekt, tunnare, jämnare – och med både konstigt mönster och färgskala. Visst, tunt rutmönster i rött med blåa blommor på låter kanske inte så konstigt, men tro mig, det är inte så vi är vana nuförtiden vid att tapeter ser ut :-) Men jo, vi såg liknande när vi rev tapeter i kontoret en gång i tiden också.

Under den kommunalgråa yttersta är det dessutom bitvis bredspacklat/gipsputsat. De verkar ha varit nitiska innan de satte upp tapeten på sjuttiotalet (?). Men nu lossnar alltså på många håll den tjocka tapetkakan inklusive mellanlager av spackel.

På lagret ovanpå det mest storblommiga hittar jag i en skarv att det står MADE IN SWEDEN :-)

Det känns bisarrt att stå och riva bort alla dessa tapeter. På ett sätt känns det bra. Rensa, få ordning så långt det går innan vi ska tapetsera igen. Göra så bra underarbete som möjligt. Stundtals kul, stundtals tröstlöst. Samtidigt känns det dumt at riva bort. Vi tar ju bort spåren av tidigare epoker! Men ja, i någon mån ”måste” det ju göras. Eller, det är i alla fall rimligt. Om vi ska göra det här på ett sätt som håller så behöver vi få bort mycket av det gamla. Dessutom kommer det att finnas kvar bitar av det här och var ändå.

Och så känns det lite dumt tt stå och riva bort det gamla för att sätta dit nytt, när vi lever i denna hysteriska konsumtionshysteri som håller på att ta knäcken på vår jord. Vi ska ju låta bli att skaffa nytt och istället klara oss med och nöja oss med det som fungerar. Och ur överlevnadshänseende så behöver vi ju inte nya tapeter. – Samtidigt har vi nöjt oss med de här tapeterna längre än de flesta skulle göra i Sverige idag. De var gamla och slitna redan när vi flyttade in för tio år sedan.

Fan, det är inte VI som ska ha dåligt samvete för att vi tapetserar om! Och det är inte vi som ska ha dåligt samvete för att vi river bort och inte bevarar det gamla.

Det är sånt jag tänker på när jag river bort gamla rödrosablommiga tapeter från masoniten som fladdrar lite lätt mot putsväggen. Kanske borde jag sova istället?

Smidigt att handla på nätet

Vi handlar nuförtiden en hel del saker vi nätet. Grunden till det, åtminstone för min del, har främst varit utbudet. Jag har inte varit nöjd med utbudet hos de ”vanliga” affärerna – de har inte det jag efterfrågar – och därför har jag börjat leta på annat håll. Och då blir ju ”nätet” det självklara sättet att leta. Nätet ger små nischade butiker möjlighet att nå nischade kunder :-)

Ofta handlar det inte om några särskilt konstiga saker egentligen. Det kan till exempel vara barnkläder. Men, som jag skrivit om många gånger, de vanliga affärerna har ofta inte ett tillfredställande sortiment när det gäller exempelvis ekologiska kläder (om man inte är nöjd med att barnen går klädda i bara t-shirt och strumpor…). Och då har jag börjat leta, och hittat åtminstone en del av det jag söker på nätet.

I början tog det emot. Men när jag tagit mig över tröskeln insåg jag att det var ganska smidigt – och faktiskt har fler fördelar.

Till exempel kan jag göra mina prylinköp när som helst när det passar mig. Jag kan alltså sitta hemma och handla det jag/vi behöver klockan elva på kvällen, när barnen somnat, istället för att släpa runt två ointresserade barn på vår lediga tid på helgerna. Framför allt är det tacksamt att kunna göra ”förarbetet”, alltså det här med att jämföra produkter/springa runt i tre olika affärer och kolla vad som verkar vara bästa alternativet, utan att behöva släpa runt barnen. Även om jag väljer att sköta nätshoppandet dagtid, så kan barnen vara hemma och leka eller nåt annat under tiden.

Jag sparar in resorna. Det är positivt både vad gäller miljö (utsläpp etc), tid och pengar (bränsle eller liknande). Och visst, jag får åka in till byn för att hämta ut paketen (om de är för stora för att lämnas ut i brevlådan). Men det är betydligt kortare sträcka än att åka in till stan.  Posten sköts ju av affären i byn, så postärendena fixas när jag ändå har vägarna förbi. Och då gynnar jag ju dessutom den lokala servicen, som är så viktig att ha kvar i byn, sett i ett längre perspektiv – inte minst för att minska framtida transportbehov.

När det är dags att köpa till exempel julklappar så är det extra skönt att sköta det hemifrån. Man slipper hysterin tillsammans med en massa andra människor. Slipper rusa runt och leta efter saker som redan är slut överallt men kanske kanske finns på nästa ställe (på nätet får jag snabbt veta om produkten finns hemma eller inte).

Som om en bonus är det dessutom ibland (beroende på vad det handlar om för saker, förstås) billigare att handla på nätet. Och visst, frakten kostar, men det gör biltransporter också.

Ja, det finns förstås nackdelar också, kantänka :-) Vad gäller vissa saker vill jag se på riktigt och känna på. Då lämpar sig inte näthandel.

Och man skulle ju kunna tänka sig att det blir knepigt när något strular och man behöver reklamera. Men det handlar nog egentligen lika mycket om företaget man handlat av hur det funkar?

Häromsistens köpte vi en ny vattenkokare. Den funkade snällt i typ tre veckor; sedan började den läcka. Men tretti.se har skött det hela exemplariskt :-) (Nu är min enda oro i det fallet att den nya vattenkokaren de skickade också ska börja läcka. Ja, och så stör det mig att en vattenkokare kommer att kasseras – men det beror ju egentligen inte på e-handeln…)

Bilindustrin går dåligt – så bra!

I morse hörde jag följande nyhet på radio:

Krisen för bilbranschen i Europa blir allt värre. Bilfabrikerna spottar ut bilar som allt färre köper. Nu hotar personalnedskärningar och fabriksnedläggningar. ”Det som nu hörs från den pågående bilmässan i Paris kan bara tolkas på ett sätt”, säger Stephan Lövgren.

– Det jag hör är fullständig panik. Jag har aldrig varit med om att de skriker åt varandra, kastar skulden på varandra och kräver åtgärder utan att tala om vad som bör göras, säger Stephan Lövgren, som är ekonomijournalist med fordonsindustri som specialitet.

Ordkriget mellan bilvärldens toppchefer i Europa har pågått länge. Tyska biltillverkare med Volkswagen i spetsen anser att varje land ska reda ut sin egen bilkris, medan till exempel Fiatchefen Sergio Marchionne efterlyser samordnade aktioner på EU-nivå.

Läget för den europeiska bilbranschen är till och med värre nu än för tre, fyra år sen när finanskrisen skakade världen.

– Vi är inne på det femte året i rad då europamarknaden för bilar sjunker, i år med över sju procent. 2007 såldes det 16 miljoner bilar i Europa. I år räknar man med strax över 12,5 miljoner. Samtidigt har det stängts tre fabriker de senaste åren. Det innebär att överkapaciteten bara ökar och att det blir väldigt tufft att tjäna pengar på bilar, säger Jonas Fröberg som är motorredaktör på Svenska Dagbladet.

Jag tycker det är en jättemärklig nyhet. Eller nej, jag tycker det är en väldigt märklig vinkling på nyheten.

Jaha, så det går dåligt för bilindustrin. Ja, vi är ju förbi ”Peak car”. Det är ju positivt! Allt färre människor anser bil vara livsnödvändigt. Allt fler människor förflyttar sig på annat sätt.

Ekonomer och andra människor som tror på ekonomisk tillväxt som lösningen på världens problem brukar ju säga att marknaden löser det där. Låt marknaden ta hand om miljöproblemen. Marknaden är självsanerande. Eller ja, nåt i den stilen. Nå, här ser vi ett exempel på att det i alla fall till viss del kan fungera.

Och då kräver marknaden åtgärder? För att rädda det som uppenbarligen inte funkar?

Låtdet gå dåligt för bilindustrin. Om den går dåligt för att människor av olika anledningar inte prioriterar bilköp längre, så är det ju bra, både för miljö och ekonomi. Låt branschen sanera sig själv.