Jag avskyr att ringa och boka tid. Tandläkare, läkare, massör – eller vad det nu kan tänkas vara, det kvittar. Hantverkare också för den delen.
Det är inte ringandet och pratandet i sig som är problemet.
Men jag vill ha en tid som passar mig. Som inte krockar med annat (jobbmöten, träning, hämta barn). Som inte hackar sönder arbetsdagar (tider i hemkommunen vill jag ha tidig morgon eller sen eftermiddag, annars blir det så hopplöst eftersom jag jobbar några mil bort). Som inte hackar söner lediga dagar (en tid mitt på dagen en ledig dag låser ju upp hela dagen).
Samtidigt vill jag inte ställa till med för mycket besvär. Föreslår de en tid som jag faktiskt KAN, även om det inte alls är så lyckat för mig, så står jag inför det svåra valet att acceptera eller fråga efter en bättre tid. Och om du inte den tiden heller är vettig, så känns det ännu svårare att be om ett tredje alternativ.
Mer än tre alternativ känns det inte som att jag kan fråga efter, annat än om alla faktiskt är helt omöjliga. Då får jag helt enkelt ta en av de erbjudna tiderna. Och oftast accepterar jag lösning ett eller möjligen lösning två. Och har en jätteobekväm känsla i kroppen av att ha gjort fel.
För samtidigt så inser jag ju att det mycket väl kan finnas en mycket mycket bättre lösning. Det stör mig så in i vassen! Jag vill ha överblick, kunna se alla alternativ och välja det bästa.
Och det är till stor del vetskapen om den där obekväma känslan som får mig att dra mig för att ringa och boka tider.