Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.
En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det ”bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.
Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.
Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.
Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.