Vi har fått hem minstingen igen. Han är för frisk för att vara kvar på sjukhuset. Frisk nog att äta mat, och frisk nog att ha fått tillbaka sitt jäkla 2½-årshumör ;-)
På väg till bilen när vi skulle hem gick vi förbi ett gatukök. Han ville ha en korv med bröd. Och det känns så bra att han vill äta, och man vill så gärna uppmuntra ätandet i sig, att det känns värt det, även om han bara åt två tuggor.
Hemma har han blivit tvärilsk över småsaker, som krävt stor kreativitet att avstyra. Han ville inte tvätta händerna före maten (vilket känns extra angeläget när han precis varit magsjuk och legat inlagd och därefter lekt en lång stund på en lekplats. Så han blev fruktansvärt ilsk och rusade ut och stod där ute i blåsten en lång stund, för han ville vara smutsig. Det jag lyckades avstyra det med var att smutsa ner hans händer igen – med det som fanns lätt tillhands framme i köket: rapsolja och rågmjöl. Med rejält solkiga händer kunde han sedan glad i hågen gå och sätta sig och äta med god aptit.
Nån timme senare ville han absolut inte bli av med det ännu ganska lösa bajs som baken då var full av. Han skrek och slogs och hade sig när pappa försökte duscha honom – han skulle ha kvar bajset! (Och nej, det är inte första gången – den striden har vi haft många gånger – men det här var en av de värre.) Men så slogs jag av att fortsätta på samma tema och föreslog att jag skulle blanda till lite nytt bajs i en bytta åt honom, som han kunde gegga med. Och det gick hem, han lugnade ner sig. När jag väl hade blandat gegg av – återigen – rapsolja och rågmjöl, samt dessutom kakao och couscous, till en brun sörja, så hade intresset för bajset falnat.
Nå. Det är skönt att ha honom tillbaka i ”rätt” skick :-) Nu känner jag igen honom.
