Igår skrev ling0n på twitter:
Vill se omvänt makeover-program. Ta superkvinnlig kvinna och klä henne i bekväma kläder, kasta sminket, lär henne att sluta banta.
Jag håller med om tanken. Men jag hängde ändå upp mig på det. För så som det uttrycktes så uppfattar jag det som att kvinnan ifråga skulle bli mindre (super)kvinnlig av att ha bekväma skor och vara utan smink. Och därmed alltså att hon skulle vara mer (super)kvinnlig innan, när hon tydligen har obekväma skor men smink.
Det skulle ju i så fall innebära att jag aldrig skulle vara superkvinnlig ;-) Och visst, nog för att jag inte identifierar mig som ”superkvinnlig”, men ändå.
För när jag tänker på det, när jag funderar på när jag känner mig som mest kvinnlig (om nu det är det relevanta ordet?), så är det nog så som jag kände mig just igår eftermiddag. I dammiga jobbekläder, en sliten gammal universitets-t-shirt och ett urblekt huckle om håret. Påtagligt svettig under armarna. Barfota. När jag står där på gräset och känner hur jag finns, existerar, i varenda muskel och ända ut i det yttersta hudlagret. Känslan av att ha jobbat med kroppen. Känslan av att kunna. Av att åstadkomma – det här kan jag! Känslan av att vara jag. Njutningen i att ha trädgården, och huset, omkring mig. Detta som jag, som vi, åstadkommer. Känslan av att jag är jag och av att jag trivs med mig själv och med livet.
Ja, jag kan vara kvinnlig i klänning också. I alla fall om det är en klänning jag trivs i. Fast kvinnligheten sitter inte i klänningen. Utan i mig. I den känsla jag känner.