Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.
För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)
När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.
Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.
Det är frihet.
(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)
Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.
För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.
Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.
Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att ”det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.
(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)
____________________________
Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)