För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg om rävar i stadsområden. Och nu minns jag inte riktigt hur diskussionen kring blogginlägget gick, men vi kom att prata om människor på landet kontra människor i staden.
Det jag fortsatte fundera på efteråt var det här: många som inte bor på landet antar rakt av att alla som bor på landet är likadana: har samma åsikter, samma intressen, och så vidare.
Så är det förstås inte. Och ja, detta borde ju vara fullkomligt självklart, men jag känner ändå att det behöver påpekas.
Må vara att det totalt sett bor fler människor i städer än på landet. Och ja, visst är det så att fler människor flyttar från landet in till stan än tvärtom, och att en del av de som flyttar in till stan gör det för att de på ett eller annat sätt inte trivs på landet, till exempel för att de tycker att det är trångsynt på landet (i alla fall där de kommer ifrån) eller att det inte finns de möjligheter och det utbud de önskar, och så vidare. Men ändå. Det betyder ändå inte att alla som bor på landet tycker och är lika. (Och ärligt, totalt sett är vi faktiskt ganska många människor :-) )
Till exempel när det gäller rovdjur. Som rävar. eller den betydigt mer omdiskuterade vargen. Det sägs ju väldigt ofta, från dem som är vargmotståndare, att det minsann och dag bara är stadsbor som vill ha varg. Ja, det är ju förstås smidigt för dem att hävda det. Men det är inte sant. Det finns gott om människor på landet som tycker att vargen har en naturlig plats i vår natur, att den ska få finnas och att vargstammen ska få öka. Och nej, det är inte bara i Skåne (som för övrigt har haft mycket vargbesök på sistone) utan även på andra håll i landet.
Inte heller är det så att alla på landet har samma politiska åsikter (även om röstsiffrorna ofta ser annorlunda ut än i städerna – men det är å andra sidan inte likadant överallt på landet heller). Och det är inte heller så att alla som pluggat vidare eller har högkvalificerade jobb flyttar från landet. (Idag är det nog lättare än nånsin att bo på landet och ha ett ”avancerat” jobb, eftersom det finns både bra möjligheter att pendla kollektivt och framför allt möjlighet att distansarbeta. Vilket i någon mån ger oss möjlighet att både äta kakan och ha den kvar.) Eller att alla som bor på landet lyssnar på dansband och åker Epa-traktor. Och även om det finns folk här som är inskränkta på olika sätt (precis som i städerna) så är vi inte alla sådana.
(Jag läste för övrigt en krönika i City Metro förra året där krönikören skrev att hon var så glad att hennes barn växer upp i stora staden Malmö, där ungarna har kompisar vars föräldrar har dreads. Och jag tänkte det att hon har då fördomar. För mina ungar har också kompisar vars föräldrar har dreads. Här på landet. Och de hör åtminstone en del andra språk. Här på landet. Och så vidare.)
Och för övrigt: det är viktigt att det fortsätter vara så – att det fortsätter att finnas en blandning av människor även på landsbygden. Ja, det kan också tyckas självklart :-) Men ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att det vore bättre om alla flyttade in till stan. Inte minst för miljöns skull. Jag får liksom känslan av att en del tycker att de enda som ska bo kvar på landet ska vara lantbrukare som ska bruka jorden och förse alla andra med mat. Och dessa lantbrukare ska inte behöva ta sig in till staden, inte ha något socialt samliv, ingen intellektuell stimulans – de ska bara rationellt producera det som behövs.
Det känns inte som en bra lösning för att ha ett fungerande samhälle. Om vi reducerar lantbrukarna till någon sorts maskiner så tar vi på något vis ifrån dem möjligheten att ha värderingar, målsättningar, drömmar – och för den delen möjlighet till utbyte med andra människor och tillskott av ny kunskap. Alltsammans nödvändiga ingredienser för både möjligheten att göra ett bra jobb och ha ett gott liv. De behöver också bollplank, input, och grannar som tycker helt annorlunda.