Klockan är över halv tolv på kvällen. Himlen är fortfarande orange i nedkant och ganska ljus längre upp.
Jag hör grodor kväka från en damm längre bort. Jag hör fåglar jag inte vet namnen på.
Försommar.
Det gör mig ingenting alls att behöva gå till utedasset.
Det går snabbt nu. För bara några dagar sedan var åkern närmst oss vanligt enkelt grön, även om sädesaxen börjat sticka upp ur stråna. Nu har rågfältet antagit sin vackra grågröna färg med svagt inslag av rosa. Bortanför ligger kornfältet, som lika snabbt övergått till den där gulgröna tonen och sammtsliknande looken den får när axen kommit upp ordentligt. Och åt andra hållet glittrar ytan i bladen hos raka rader av sockerbetor.
Fast sanningen att säga glittrar betbladen mindre idag än igår – nu behövs regn.
I fredags planterade jag om en del av tomaterna och satte ut i sina stora krukor på innergården. Men jag satte inte om alla ännu. Ett av skälen var att sprid riskerna: inte sätta ut alla samtidigt ifall det skulle bli för kallt och blåsigt. Ett annat ganska tungt vägande skäl var att jorden tog slut.
Ja. Jorden tog slut. Visst låter det märkligt? Men när jag planterar om tomater så är det köpejord på säck jag använder.
Jag tänker på det där ibland. Och skäms. För det är ganska märkligt att köpa jord på säck. Att skaffa hem ny jord hela tiden. (När jag var liten har jag för mig att vi gick ut i trädgården och grävde upp lite jord när vi skulle plantera om.)
Ja, nu är det ju inte så att jag skaffar hem hemskt mycket jord på säck. Jag gissar på att vi köper förhållandevis få säckar jämfört med många andra med stor trädgård, med tanke på hur många säckar det verkar gå åt vid affären och så där. Men i alla fall.
Och tja, vad ÄR jord? Den jord som r i säckarna med köpejord är ju inte precis samma sak som jorden här hemma i marken. Det som finns ”av sig självt” ute i trädgården består ju i grunden av sten, sand och lera (vi kan just nu hoppa över alla grader av finkornighet, va?) blandat med organiska rester i olika nedbrytningsstadier.Men den jord man köper på säck består till väldigt stor del av torv.
Torv. Alltså halvt förmultnad vitmossa och andra växtrester från mossar. Myrmarker. Våtmarker.
Torven tillväxer med något i stil med en millimeter per år om jag minns rätt. Torv växer så långsamt att det normalt sett inte betraktas som ett förnyelsebart bränsle.
Ett av Sveriges 16 miljökvalitetsmål heter Myllrande våtmarker och handlar bland annat om att denna typ av marker ska finnas kvar. Men istället bryter vi torven och använder den som plantjord.
Till och med kogödseln vi köper på säck har ett högt innehåll av tillsatt torv, antagligen för att ”tillverkaren” inte tror att hobbyodlare är kapabla att hantera gödseln annars.
Och ja, vi behöver blanda in organiskt material i jorden vi odlar för att få ett bra resultat. Men varför just torv? Det finns ju massor med annat organiskt material. (Ja, jag ska bli bättre på att köpa Sysavs grönkompost – som består av det komposterade resultatet av trädgårdsavfall.)
I år har jag i alla fall återanvänt en del gammal krukjord och blandat i ny gödsel för näringens skull.
Men bra odlingsjord är något vi liksom inte bara kan ta för givet. Det finns ingen outsinlig källa till ny bra jord, vi måste vårda den vi har. Värna den goda odlingsbara jorden, istället för att asfaltera den.
Och mitt i allt det här funderar jag på just det här med näringen och gödningen. För som sagt var, vi använder en del kogödsel och hönsgödsel som näringskälla. ”Äng är åkers moder” säger det gamla talesättet. Det fick jag lära mig om när jag pluggade biologi. Äng är åkers moder – det betyder att man behöver ha ängar för att kunna få vinterfoder till djuren, och man behöver djuren för att kunna få gödning till åkrarna, och alltså är djuren och i förlängningen ängarna nödvändiga för att man ska kunna odla på sina åkrar. Det var på den tiden man inte hägnade in betesmarkerna, utan djuren fick ströva fritt och beta, och så hägnade man in de områden där djuren inte fick gå, inägorna, det vill säga åkrar och ängar.
Djuren sågs som en nödvändighet för växtodlingen.
Och jag inser att jag har för dålig koll. Påverkar djuren näringsämnena så att de blir lättillgängligare? Eller, alltså, det jag egentligen funderar på är väl detta: om vi tänker oss att alla skulle bli vegetarianer av miljöskäl, hur skulle det då bli med odlingen – skulle den påverkas negativt av att det inte fanns animaliska gödningsmedel? Finns det idag rena växtodlare som odlar ekologiskt (alltså utan konstgödning) men utan gödsel från djur? Hur ser övertygade vegetarianer på att deras mat odlas med hjälp av gödsel? Hur funkar ett helvegetariskt kretslopp?
Det är sånt jag funderar över här på försommaren.
Jag är ju ganska förtjust i slutna kretslopp. Jag gillar det här med att ha djur som betar på den mark som inte funkar till odling för att den är för näringsfattig eller för stenig eller för våt, och att man sedan drar nytta av den näring som djurens bajs ger oss, till att odla på den mark som lämpar sig för odling. Det är ett gott resursutnyttjande. Många av människans idéer om att med teknikens hjälp odla på all sorts mark – med hjälp av utidkning, konstgödning och annat – har ju lett till en massa andra problem, som övergödning, översvämningar, för höga vattenhastigheter, och så vidare.
Det är komplicerat att göra det som är rätt. Men generellt sett tror jag att idén om en enda lösning för allt, att se världen svart och vitt, att säga att gör vi bara alla på just det här viset så blir allt bra, inte är så klok.
Posted in Reflektioner och tankar, Trädgård
Man vet att man har en livskris när man drömmer om ett hus på Österlen.
Det skriver Lotta Lundqvist i en krönika i City idag.
Åhå.
Tja, jag bor ju inte i ett hus på Österlen. Och jag kan väl inte påstå att jag längtar, eller längtat, specifikt efter ett hus på Österlen. Jag har bott på Österlen och vet att det finns för- och nackdelar.
Men jag bor å andra sidan i ett hus som ganska väl uppfyller delar av beskrivningen ändå, och jag bor knappast fjärran från Österlen, så jag känner ändå lite att texten syftar på folk som bor som jag bor. Stor gammaldags trädgård, stockrosor, daggkåpa, äppelträd. Långsamhet och gräs högre än till fotknölarna. Egenodlade grönsaker. Och så vidare.
Innebär det faktum att jag valt att bo här, och fortfarande är fruktansvärt nöjd med mitt val efter tio år, att jag har befunnit mig i en livskris de senaste tio åren? Självklart inte. Och jag håller förstås inte med om uttalandet heller.
Jag bor här för att jag trivs med det och mår bra av det.
Men samtidigt förstår jag väl hennes tanke. Livskriser handlar ju ofta om uppvaknanden, om insikter om att man inte egentligen trivs med eller mår bra av sin livssituation. Och det är väl inte helt ovanligt eller obegripligt att den sortens insikter ibland handlar om ett behov av att leva ett enklare liv, något närmre jorden, marken, livet. Längtan efter långsamhet. Längtan efter något tidlöst.
Jag skulle inte kalla det livskris. Precis som med barnens trotsperioder, som Lundqvist tar upp i texten, så känns inte kris som det rätta ordet. Med barn ska man ju hellre säga utvecklingsfas. Och det är väl relevant för vuxna också? Eller insiktsfas.
Jag tycker på det hela taget det låter som en ganska sund längtan, att vilja känna gräset kittla mot fotknölarna och ”somna trött men tom i skallen”. Välmående för kropp och själ. Och samtidigt ett leverne som (generellt, förstås) tär mindre på jordens resurser. Mindre hets, mindre konsumtion, mer nötande på tidigare generationers efterlämningar än nyproduktion. Downshifta. Leva här och nu. Leva av det marken ger. Känna kontakt med grunden för vårt levebröd.
Men ja, det kräver ju sitt arbete och sin skötsel – det sköter sig inte självt. Stunderna man bara njuter av blomstren och gräset och utsikten är ganska korta. Men de behöver inte vara långa för att vara värda det.
Så ni är hjärtligt välkomna till våra trakter om ni vill leva och utvecklas här. Om ni ser det som ett utvecklingssteg och inte en romantisk dröm.
Posted in Jag, Reflektioner och tankar, Samhälle, Trädgård
Tagged downshifting, landsbygd
Välkommen vår maj månads tid
Maj vare välkommen
välsigna denna sommar blid
Ty linden den bär gröna löv om vårenNu bära vi maj uti våran by
och prisa den med sånger nyNu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu ärDen lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sångFörläna oss ett ymnigt år
bevare både hus och gårdGiv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärrMed svett vi jorden yrkat har
och lagt vår säd i henne kvarLåt växa korn på åkrarne
och gräset gro i ängarneLåt växa frukt på trän till must
att vi därav må hava lustAtt bin ge vax och honung söt
till läkdom mat och ljus och mjödStark humle häng på stängerne
så bäsk malört på ängarneLåt örter gro till smak och mat
giv ärter, rötter och kål på fatVälsigna vattnet salt och friskt
åt människan med sill och fiskLåt oss med hälsan bruka det
Maj vare välkommen
i fruktan din och ständig fred
Ty linden den bär gröna löv om våren
Traditionell majvisa efter Nils Nilsson från Abrahamshult, Småland.
Ja, jag älskar folkmusik. Och jag tycker Ranarims version är underbar – rytmerna, sången, allt. Jag blir alltid glad av att sätta på skivan och höra dem sjunga ”Maj vare välkommen” – på det där okomplicerade sättet som bra musik ju ofta gör.
Men majvisan talar till mig på ett annat sätt också. För den den handlar om är livsnödvändigheterna. Även för oss idag. För även vi människor av idag är beroende av samma saker som människorna i den tid majvisan är sprungen är. Vi kan inte leva utan mat och vatten. Vi är fortfarande beroende av det marken kan ge oss, hur mycket vi än ibland försöker inbilla oss något annat. Växer inte grödorna så svälter vi.
Det är förstås lättare att glömma det idag. Världen är på sätt och vis större – det går att transportera mat längre, och det är lättare att producera ett överskott, tack vare de ”oljeslavar” vi har i form av fossila bränslen. Och vi hör till de rika människorna i världen, vilket innebär att vid missväxt så är vi de som klarar oss bäst.
Men ändå. Vi kommer inte ifrån att vi fortfarande, precis som i alla tider, är beroende av det marken ger. På ett eller annat sätt.
Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu ärDen lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sångFörläna oss ett ymnigt år
Jag har stått ute i trädgårdslandet idag och hackat ogräs, för att få bort så mycket som möjligt av ogräset innan vi kör upp landet ett varv med jordfräsen. Vi har till och med en liten oljeslav till vårt trädgårdsland. Men idag har jag stått där och hackat. Tänkt på vad vi ska odla idag. Tänkt på kogödsel och val av grödor. Vad vi ska odla var i år. Funderat över det arbete jag förhoppningsvis har igen senare av det ogräs jag hackar idag.
Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr
Väderlek som tjänlig är. Det innebär sol och värme i lagom mängd. Men också tillräckliga mängder regn som faller på lagom sätt. Annars blir det ingen skörd. Utan skörd får människan svälta.
Väderprognoserna för de närmsta veckorna visar i princip inget regn. Det är förstås trevligt att slippa regn när man ska vara ute och jobba i trädgården. Samtidigt är jag tveksam till om det är bra att börja säsongen med regnunderskott. Det regn som föll häromnatten fick naturen att vakna och leva upp – men det är inte mycket regn som kommit på sistone.
På facebook såg jag att någon hade delat en bild med texten
Klicka ”gilla” alla ni som vill ha SOL hela sommaren! :)
Och jag undrar hur man tänker när man trycker gilla på en sådan sak…
Giv väderlek som tjänlig är
Det är grundförutsättningen för vårt liv här. Utan tjänligt väder dör vi. Men vi jobbar stenhårt på att sabba det.
Maj vare välkommen! Jag hoppas även detta år på livgivande regn, värmande sol och en odlingssäsong som kan mätta människors magar under det kommande året.
Det kan man idag läsa i DN.
Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.
Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.
Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.
Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.
Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som ”är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?
Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.
Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?
Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.
Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.
Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.
Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.
Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.
Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)
Inte så hemskt långt från där jag bor bodde för tvåhundra år sedan en tjomme som hette Rutger Macklean. Han var godsägare, och det han framför allt är känd för är att han var jordbruksreformatör.
På den tiden var bondbyarna samlade, med alla husen längs en bygata. Grannarna fanns alltså alldeles nära intill. Det gjorde däremot inte åkrarna. För åkrarna var rättvist fördelade mellan alla som hörde till byn. Åkrarna var av olika typ – bra till odling av olika saker. Det innebär att av varje åker hade varje hushåll (typ) en remsa av varje åker. En teg. Ett system som hade hängt kvar länge – och remsorna hade blivit smalare med tiden, när fler människor skulle dela på åkrarna.
På det viset var alla tvungna att hjälpas åt. Alla gav sig i kast med åkern-ner-mot-ån samtidigt, gemensamt. Och sedan åkern-i-söderslänten. Och så vidare.
Rutger tyckte det här var irrationellt och omodernt. Mellan remsorna blev det ju hela tiden en smal remsa som inte blev uppodlad. Slöseri! Dessutom var det osmidigt att ala skulle behöva transportera sig iväg till åkrarna – det vore mer rationellt om alla hade sin åker vid sitt hus.
Sagt och gjort. Är man godsherre och har bestämt sig så gör man. Så byarna splittrades, åkrarna delades ut så att alla fick typ varsin, och så byggdes husen upp igen, så att var och en bodde mitt i sin åker.
Hejdå bygemenskap och social kontakt.
Hej och välkommen till början på industrijordbruk med brist på småbiotoper och biologisk mångfald.
Men reformen var så poppis att det tids nog blev krav på att alla skulle göra så där, typ i hela landet.
Jag funderar lite smått på hur Rutgers reformerande påverkat resiliensen i samhället.
Berättelsen om Rutger Macklean och skiftesreformen är berättad ur mitt minne och utan någon exakt faktakoll.
För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg om rävar i stadsområden. Och nu minns jag inte riktigt hur diskussionen kring blogginlägget gick, men vi kom att prata om människor på landet kontra människor i staden.
Det jag fortsatte fundera på efteråt var det här: många som inte bor på landet antar rakt av att alla som bor på landet är likadana: har samma åsikter, samma intressen, och så vidare.
Så är det förstås inte. Och ja, detta borde ju vara fullkomligt självklart, men jag känner ändå att det behöver påpekas.
Må vara att det totalt sett bor fler människor i städer än på landet. Och ja, visst är det så att fler människor flyttar från landet in till stan än tvärtom, och att en del av de som flyttar in till stan gör det för att de på ett eller annat sätt inte trivs på landet, till exempel för att de tycker att det är trångsynt på landet (i alla fall där de kommer ifrån) eller att det inte finns de möjligheter och det utbud de önskar, och så vidare. Men ändå. Det betyder ändå inte att alla som bor på landet tycker och är lika. (Och ärligt, totalt sett är vi faktiskt ganska många människor :-) )
Till exempel när det gäller rovdjur. Som rävar. eller den betydigt mer omdiskuterade vargen. Det sägs ju väldigt ofta, från dem som är vargmotståndare, att det minsann och dag bara är stadsbor som vill ha varg. Ja, det är ju förstås smidigt för dem att hävda det. Men det är inte sant. Det finns gott om människor på landet som tycker att vargen har en naturlig plats i vår natur, att den ska få finnas och att vargstammen ska få öka. Och nej, det är inte bara i Skåne (som för övrigt har haft mycket vargbesök på sistone) utan även på andra håll i landet.
Inte heller är det så att alla på landet har samma politiska åsikter (även om röstsiffrorna ofta ser annorlunda ut än i städerna – men det är å andra sidan inte likadant överallt på landet heller). Och det är inte heller så att alla som pluggat vidare eller har högkvalificerade jobb flyttar från landet. (Idag är det nog lättare än nånsin att bo på landet och ha ett ”avancerat” jobb, eftersom det finns både bra möjligheter att pendla kollektivt och framför allt möjlighet att distansarbeta. Vilket i någon mån ger oss möjlighet att både äta kakan och ha den kvar.) Eller att alla som bor på landet lyssnar på dansband och åker Epa-traktor. Och även om det finns folk här som är inskränkta på olika sätt (precis som i städerna) så är vi inte alla sådana.
(Jag läste för övrigt en krönika i City Metro förra året där krönikören skrev att hon var så glad att hennes barn växer upp i stora staden Malmö, där ungarna har kompisar vars föräldrar har dreads. Och jag tänkte det att hon har då fördomar. För mina ungar har också kompisar vars föräldrar har dreads. Här på landet. Och de hör åtminstone en del andra språk. Här på landet. Och så vidare.)
Och för övrigt: det är viktigt att det fortsätter vara så – att det fortsätter att finnas en blandning av människor även på landsbygden. Ja, det kan också tyckas självklart :-) Men ibland får jag en känsla av att en del människor tycker att det vore bättre om alla flyttade in till stan. Inte minst för miljöns skull. Jag får liksom känslan av att en del tycker att de enda som ska bo kvar på landet ska vara lantbrukare som ska bruka jorden och förse alla andra med mat. Och dessa lantbrukare ska inte behöva ta sig in till staden, inte ha något socialt samliv, ingen intellektuell stimulans – de ska bara rationellt producera det som behövs.
Det känns inte som en bra lösning för att ha ett fungerande samhälle. Om vi reducerar lantbrukarna till någon sorts maskiner så tar vi på något vis ifrån dem möjligheten att ha värderingar, målsättningar, drömmar – och för den delen möjlighet till utbyte med andra människor och tillskott av ny kunskap. Alltsammans nödvändiga ingredienser för både möjligheten att göra ett bra jobb och ha ett gott liv. De behöver också bollplank, input, och grannar som tycker helt annorlunda.
Det sägs att det är bättre för miljön om folk bor i städer. Och det må väl vara sant, om man ser det teoretiskt. Kortare transporter. Bättre möjligheter att samordna transporter. Bättre möjligheter att ha saker tillsammans. Och så vidare. Mer rationellt, helt enkelt.
Men… människan är nu inte bara rationell, om nu någon trodde det.
Och staden ger inte bara bättre möjligheter till att samordna och dra nytta av varandra på sådana där miljöbra sätt. I staden finns också ett mycket större utbud av saker att ”konsumera”. Ja, köpa då alltså. Och visst är det bra att det finns mer ekologisk mat att välja på när man bor på ett ställe där det finns fler som är som en själv. Men det finns också, på motsvarande sätt, fler av de som inte bryr sig om miljön. Och ett mycket mycket större utbud av saker som man faktiskt inte behöver. Som oändliga mängder kläder och prylar.
Jag tror att risken att man handlar saker man faktiskt inte behöver – alltså sådan där meningslös nöjesshopping – är mycket större om man bor i stan, där sakerna finns att köpa ”överallt” och liksom nästan hoppar på en om man är ute och rör sig, än om man måste lägga halva dagen bara på att ta sig fram och tillbaka till stan där affärerna finns.
För ja, jag märker också av hur lätt det är att påverkas, och övertala sig själv om att ”jag nog behöver” eller ”en sådan skulle vara bra att ha” eller ”ja men det kan jag ju få lov att unna mig” om man rör sig i och kring affärer i centrum. Den påverkan, den striden, behöver jag ju inte alls bry mig om hemma på landet.