Tag Archives: landsbygd

Beredskap och flytande snö

Nej, det är inte så illa. Inte än, ska jag väl tillägga. För grejen är ju att man aldrig vet säkert i förväg. Och då behöver man ha beredskap.

Det skrivs kommentarer på tidningsartiklar och pratas på radio om att det är överdrivet. Att man varnar i onödan. En massa höhö-kommentarer av typen ”jag tror det när jag ser det” och ”det brukar inte bli så illa, SMHI överdriver alltid”. (Jag gissar på att en del av dem sitter inne i städerna, där det inte alls blir på samma sätt?) Det klagas på att det ropas väderkaos över minsta lilla.

Jag ropar inte väderkaos. Däremot har jag beredskap. Jag behöver de där väderprognoserna för att kunna bedöma när jag ska ha extra beredskap.

Självklart kan inte SMHI – eller dmi eller yr eller vem du nu litar mest på – veta säkert. De kan bara göra prognoser. Men även om prognoserna inte stämmer så är det ofantligt mycket bättre än att bara stirra mot horisonten och försöka göra en bedömning av om det kommer att bli en solig fin dag eller snöstorm.

SMHI har nedgraderat varningen: det är nu bara Österlen som har klass 2-varning; för resten av Skåne är det nu bara en klass1. Men på radion betonar SMHI att på sydkusten ska man betrakta det som en klass 2-varning ändå. Vi haft riktigt rejäla problem här även gånger när SMHI faktiskt inte ens gått ut med en varning…

Skolskjutsarna i nästan alla kommuner längs sydkusten är inställda idag.

Jag har i alla fall fått iväg barnen till skola och dagis. Det har inte kommit mycket snö ännu. Men det börjar bildas en del drivor.

Framför allt fyker det. Grusvägen härutanför är huvudsakligen barslipad barmark. Snön glider fram, flyter fram, far i sidlänges vågor och virvlar. Det är vackert, och nästan som från en annan värld. Eller, det beror väl på att det faktiskt fångar upp oss och påminner oss och tvingar oss se världen? ”Wow!” utbrister fyraåringen när han får se det, så där innerligt som en fyraåring kan när något är riktigt riktigt fantastiskt. Snön flyter rakt emot oss på vägen.

Men där vägen ligger i lä bakom grannens hus börjar det bli tjockt med snö. Förstås.

Ute på stora vägen, när vi svängt nittio grader, uppfattar jag den fykande snön snarast som vita streck över vägen, rakt från öster till väster. Ja, fullt så rakt är det väl inte, men det är så det ser ut när man kör vinkelrätt mot det. Jag har fokus på den fykande snön, de små stråken av drivor som börjat bildas, och de enstaka bilar som också är ute.

Jag lämnar barnen, meddelar att jag finns hemma, och att jag kan komma och hämta tidigare vid behov. På dagis är de glada över detta – de vet ju också att en del av personalen kan behöva bege sig hemåt tidigare om det blir värre.

För man vet ju aldrig hur det blir. Det kan ändras snabbt. Det kan gå på en halvtimme från typ lugnt till nästan omöjligt att lösa det som lösas måste.

Det är det man måste vara beredd på. Det är inte att ropa varg. Det är inte att vara sjåpig eller skrika kaos vid minsta lilla snöflinga. Det är bara att vara beredd.

Och har vi tur så blir det inte alltför illa, och nioåringen kan få gå på sina scouter ikväll precis som vilken vecka som helst.

Vi får se, helt enkelt.

Jobba hemifrån

Jag funderar lite smått på om jag faktiskt borde jobba hemifrån lite oftare. Jag gör det ibland, men då är det ganska händelsestyrt: för att jag har en läkartid på vårdcentralen, eller för att det är snöstorm, eller för att jag ska på något av barnens utvecklingssamtal. Jag funderar lite smått på om jag borde göra det en dag i veckan. Se till att jag har en fast dag i veckan som jag i normalläget jobbar hemifrån, och planera utifrån det. Skapa en rutin.

Det finns klara fördelar med att jobba hemifrån, helt klart. Den första är att det blir mindre stressigt på morgonen om man inte har en tågtid att passa. Det innebär mer utrymme att faktiskt typ prata med barnen, prata med dagispersonalen, och så vidare. Och sedan kan jag komma hem, ta en kopp kaffe och en macka och läsa tidningen i frid och ro, innan jag börjar jobba – och sedan börjar jag ändå jobba tidigare än på jobbet.

Jag har också en helt annan möjlighet att uppleva världen hemma. Gå ut och gå ett varv i trädgården eller en promenad på grusvägen. Uppleva omgivningen på ett sätt som jag sällan gör på helgerna (att vara själv hemma är en helt annan sak än att vara hemma med barnen).

Och jobbar jag hemifrån kan jag få privata saker gjorda under tiden. Ja, alltså, sånt där som liksom egentligen inte tar någon tid, men som kräver att någon är hemma. Eller där arbetsinsatsen kan fixas på två minuter när jag ändå måste upp och sträcka på benen och ryggen. Som att sätta igång en tvättmaskin, eller sätta igång och passa ett långkok av höna.

Samtidigt finns det nackdelar. en av nackdelarna är förstås bristen på social kontakt. En annan är att jag ställer större krav på mig själv när jag jobbar hemifrån. Ja, faktiskt. På jobbet blir det mer småpauser, av folk som kommer och pratar om saker, och fikapaus (jag är dålig på att ta fika på jobbet men ännu sämre hemma), och så vidare. Inte sjutton räknar jag bort den tiden från arbetstiden när jag är fysiskt på jobbet. Men hemma gör jag det. Och ofta landar det dessutom i att jag jobbar fler timmar, räknat från början till slut, när jag jobbar hemma än när jag sitter på kontoret.

Och så är det miljöaspekten. Det sägs ju ibland att man bör jobba hemma oftare av miljöskäl. Jag undrar hur stor skillnad det egentligen gör, och om den är åt rätt håll? Visst, teoretiskt sett så blir det mer plats på tåget. Men för att det i praktiken ska innebära att någon annan får plats och åker med behövs väl någon sorts uppdelning – ”Ni stannar hemma på måndagar, ni på tisdagar, ni…” och så vidare? Visst, jag sparar in bilresan in till tågstationen (förutsatt att min man tar bussen den dagen). Men: sitter jag hemma behövs det mer värme och belysning här hemma än om jag inte sitter hemma. Normalt sett har jag ju dessutom tänt i fler rum än bara det jag sitter i om jag är hemma. Sitter jag däremot på jobbet så går det inte åt ett dugg mer värme eller ljus för att jag är där än om jag stannar hemma.

Miljömässigt vet jag alltså inte om det är en vinst. Fast kanske ingen större förlust heller. Så jag ska kanske ändå försöka få till någon rutin…?

Är du beredd att producera sakerna för det pris du är beredd att betala?

Hör du till dem som klagar på hur dyrt allting är eller har blivit? Som letar extrapriser, köper billighetsvaror, och så vidare? Hör du till dem som liksom nästan vill att sakerna ska skänkas gratis till dig, men ändå hålla toppkvalitet?

Isåfall undrar jag: är du själv beredd att producera sakerna till det pris du vill betala?

Ta en så enkel sak som morötter. Enkla att odla, hör till standardgröda för det egna trädgårdslandet. Men trots det innebär det en hel del arbete för att producera ett knippe morötter. Jorden ska beredas, fröerna ska sås, och sedan ska det rensas ogräs och vattnas vid behov under hela säsongen. Sedan ska morötterna skördas, eventuellt tvättas, och sedan förvaras någonstans tills dess att kunden vill köpa dem, kanske i februari – och då ska de fortfarande vara i gott skick.

Kostnaderna i form av investeringar för just den påsen morötter är inte så stor. Lite fröer, lite gödsel, en plastpåse för förvaringen. Alltsammans trots allt ganska billigt för den som köper i stor mängd.

Andra kostnader är sånt som spade, jordfräs eller traktor, beroende på skalan hos jordbruket. Dessa kostnader är inte att betrakta som försumbara. Likaså tillkommer kostnader för lagring och transport. Och i de flesta fall sker försäljningen via någon livsmedelsaffär, som ju också ska ha del i vinsten. Ja, och så har vi för den riktiga odlaren även sådant som administration för företaget. Dessutom måste vi på något vis räkna in en massa osäkerhetsfaktorer. Skörden kan slå helt fel. Kanske ruttnar alla dina morötter ett år bort på grund av ett skyfall som ställer hela odlingen under vatten i ett par veckors tid?

Men ändå. Låt oss anta att vi kan bortse från ovanstående kostnader, eller att vi i alla fall kan betrakta dem som försumbara. (Det betyder inte att jag menar att de är det.) Om vi bara ska räkna på den arbetstid du lägger. Hur mycket tycker det att du ska få betalt om du vill sälja ett kg morötter? Vi kan för enkelhets skull anta att det motsvarar tio morötter. Men kom samtidigt ihåg att du ska få ihop en rimlig månadslön, som innebär att du och din familj kan leva ett bra liv. Efter skatt. Det är alltså inte fråga om att du ska sälja hobbyalster, för nöjes skull, utan vi snackar levebröd och yrke här.

Hur mycket tycker du är rimligt?

(Och ja, jag vet att den riktige odlaren drar nytta av stordriftsfördelar. Det finns å andra sidan många nackdelar också. Som större problem med ohyra när man odlar mycket av samma sak, och omöjligheten att hålla koll på varenda liten planta. Så jag tycker det är helt rimligt att bortse från denna aspekt. Det är trots allt inga exakta priser vi ska beräkna i nuläget – vi ska bara fundera lite.)

Morötter är som sagt var ändå ganska enkla. Det pris du får betala i affären är kanske inte helt orimligt lågt – åtminstone inte jämfört med en del andra varor.

Kyckling till exempel. Levande varelser! De behöver skötsel och tillsyn på ett helt annat sätt än morötterna. Och på det ”praktiska” planet är det frågan om helt andra investeringskostnader. – Ändå tycker många det är rimligt att köpa kyckling för ett pris som är bara ungefär tre gånger kilopriset för morötter. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att producera kyckling till ett kilopris som är så lågt… (Ja, det kan absolut diskuteras om det ÄR möjligt. Klart är att det i alla fall innebär att man skippat väldigt många sorters hänsyn på vägen.)

Jag skulle förstås kunna fortsätta hur långt som helst. Men det finns redan så många andra som skrivit och gjort dokumentärer om klädtillverkning i Asien, elektronikproduktion och mineralbrytning och så vidare. Jag behöver inte göra det.

Jag vill bara att du tar med dig frågan: är du beredd att producera varan till det pris du är beredd att betala? Kan du producera varan, av god kvalitet och av bra råvaror, och utan att orsaka andra skada, och ändå få ut en rimlig timlön?

Om svaret är nej, så tycker jag du ska fundera en gång till på vad du är beredd att betala.

Och om du trots allt inte är beredd att betala mer, så tror jag egentligen snarast att du faktiskt inte behöver varan, på riktigt.

Grådask

Slask. Regn. Dimma.

Världen bortanför finns liksom inte idag. Eller syns i alla fall inte. Intighet.

Jag kör nåt liknande stuk. Snor. Rinnande ögon. iRnnande näsa. Nästäppa. Allmän hängighet och ontighet.

Jag gör det enda jag pallar: hänger med en tekopp framför datorn. Och snyter mig.

Snöstormsdags

Snöstormen är på väg. För en stund sedan uppgraderade SMHI till klass 2-varning.

Än så länge blåser det bara; snön kommer om en stund.

Vi gör de sista förberedelserna. Hämtar tidningen. Flyttar bilen längre ut mot vägen (bättre att bara behöva skotta en gång att gå i än hela bilens bredd på större delen av vår långa infart). Plockar med reservtermokläderna in i huset igen. Hämtar in pellets.

Det har som sagt var inte börjat snöa ännu, men den snö som redan finns har börjat fyka: det är redan ett par snöåsar på infarten. Än så länge bara knappa decimetern höga, men de kommer att växa.

En liten adventsberättelse

Det var dagen innan första advent. I år råkade det dessutom vara första december.

I det lilla huset på den skånska landsbygden hade adventsljusstakar tänts i fönstren. På borden stod ljusstakar med levande brinnande ljus. I en av de stora golvljusstakarna av smide brann ett tjockt kalenderljus. I kaminen brann en brasa. På trappen till verandan på framsidan lyste en lykta med levande ljus.

Vid bordet satt släkt, vänner och bekanta och umgicks. De drack kaffe, te, saft och glögg, åt pepparkakor, lussekatter och andra kakor. Barnen lekte och stimmade.

Ur stereon flödade ändlösa mängder julmusik – svensk folkmusik, engelska carols och radiofavoriter från början och mitten av förra seklet.

Sedan reste släkt, vänner och bekanta hem. Över det lilla huset sänkte sig lugnet. Ur stereon fortsatte julsånger att flöda. Ljusen slocknade ett efter ett. Elden falnade i kaminen men glöden dröjde kvar.

Ute föll julesnön. Inne spreds en svag doft av pepparkakskryddor inför morgonsdagens pepparkaksdoft.

Att välja och köpa kamin

Efter många om och men har vi nu beställt en kamin till vårt matrum.

Att vi skulle ha en kamin har vi tänkt länge. Matrummet ligger vägg i vägg med köket, och i den väggen går husets ena murstock. I köket fanns tidigare en vedspis, som vi dock tog bort i samband med köksrenoveringen (eftersom köket är litet och vi behövde platsen till annat). I matrummet har det inte funnits kamin sedan långt före vår tid (men vi hittade i alla fall spår efter det i samband med att vi bytte golvet i somras), men vi har planerat för att skaffa en kamin tids nog. För att det är mysigt, och för att det faktiskt är bra med en reservvärmekälla när man bor på landet i ett område där man då och då blir insnöad på vintrarna.

Och ja, tids nog är ju rimligen när man ändå håller på och grejar i det aktuella rummet :-)

Jag tyckte egentligen inte att vi hade så väldigt stora krav på kaminen. Vi ville ha en ganska liten och klassisk kamin, som stämmer i stilen med vårt hus (som ju faktiskt så sakta närmar sig hundra år, typ) och som inte sticker ut för långt, med tanke på platsen där den ska stå. Gärna med en liten kokplatta uppepå, så att man kan värma/laga mat i krissituationer. Jag tycker det är trevligt om man dessutom kan se elden, alltså att det finns en glaslucka. Ja, och så tycker jag det är viktigt med miljöaspekten. Både för att det är bra med vettig verkningsgrad och för att det ska vara en kamin som inte släpper ut för mycket dåligt i röken (det är ju för övrigt även en hälsoaspekt). Eftersom det finns en hel del svanenmärkta kaminer på marknaden känns det självklart att välja en svanenmärkt kamin.

Så vi har letat och tittat. Och konstaterat att det fanns kaminer hos tre olika tillverkare som kändes relevanta. Ja, bortsett från den där aspekten med miljömärkning, då. Alla tre tillverkarna poängterar i sina broschyrer att miljö är viktigt och att deras kaminer minsannär bra ur det hänseendet. Men när det kommer till märkning är läget ett annat: det var bara Morsö som hade intressanta kaminer som dessutom var svanenmärkta.

Nå, svanenmärkning är ju inget som kommer hoppandes av sig själv – företaget måste själv ansöka. Alltså kunde det ju vara så att de visst uppfyllde kraven men helt enkelt bara inte valt att märka kaminerna.

Så som den hopplöst besvärliga kund jag är så skrev jag och frågade. (Ja, okej, jag ska väl vara ärlig: jag tycker de båda andras kaminer är lite snyggare, annars hade det ju bara varit att välja Morsökaminen rakt av.)

Jötul har inte svarat ännu.

Från Dovre fick jag både kort svar från den svenska återförsäljaren, och långt svar från Norge. I det norska svaret får jag veta att de har en svanenmärkt kamin, och

Vi har flere ildsteder som kan svanemerkes, men vi har valgt å bare svanemerke Vintage 30.

I utgangspunktet er vi i mot å svanemerke vedfyrte ildsteder og årsaken til det skyldes at vedfyrte ildsteder er avhengi av riktige driftsforhold . Disse forholdene oppnås dessverre ikke hos alle.

Alltså: de vill inte svanenmärka sina kaminer, eftersom de menar att utsläppen från kaminer beror så pass mycket av hur man eldar i dem. Detta utvecklas ytterligare i en bifogad textfil på fem sidor, som är ett remissvar till Svanen gällande skärpta krav för svanenmärkning för kaminer.

Jag svarade:

Hej, och tack för seriöst svar :-)

Jag förstår ditt/ert resonemang. Självklart garanterar inte en miljömärkt produkt att produkten inte orsakar miljöproblem – miljöpåverkan beror också bland annat på hur produkten används. I det specifika fallet med kaminer beror utsläppen på hur man eldar etc.

Men det gäller i någon mån alla produkter. Även för en så ”banal” sak som tvättmedel; poängen med ett miljömärkt tvättmedel faller om man använder alldeles för mycket tvättmedel.

Men poängen med en miljömärkning är inte att garantera hanteringen av produkten genom hela dess livscykel. Poängen med miljömärkning är att hjälpa konsumenten (oavsett om det är ett företag eller en privatperson) att välja de bästa produkterna på marknaden ur miljöhänseende (och därmed också kunna välja bort andra produkter). Hur kunden sedan använder produkten ligger ju bortanför er makt.

Därför tycker jag inte ert resonemang håller. Jag som kund är inte hjälpt av att alla tillverkare av kaminer skriver ”vi jobbar på att våra kaminer ska vara bättre för miljön, och vi är allra bäst på det”. Det kan alla skriva, men jag kan inte bedöma vem som har rätt och vem som har fel. Det är därför det behövs en oberoende certifiering. En miljömärkning. Då slipper jag som kund sitta och skriva långa mejl med frågor på kvällarna :-) De flesta gör förmodligen inte det, utan utgår (vilket ju är rimligt) från att de som inte är miljömärkta också är sämre för miljön.

Jag skulle dessutom gissa att de som väljer produkter utifrån miljömärkning är bättre än genomsnittet på att ta reda på hur man bör hantera det inköpta. Jag kan i alla fall glädja dig med att vi sparar alla manualer.

För övrigt så skickade jag frågan även till Skandinavisk Spismiljö, som representerar Dovre i Sverige. Därifrån fick jag svaret ”Vi har valt att inte Svanenmärka våra produkter då detta har blivit alldeles för kommersiellt.”

Det skiljer sig ganska mycket från ditt svar…? Är det en uppfattning Dovre står för? Det vore intressant att få det utvecklat.

I svaret jag sedan fick, fick jag veta att de kaminer jag var intresserad av inte klarade kraven för Svanenmärkning. Dessutom skrev han:

Svanemerket har blitt kommersielt. For å inneha dette merket, koster dette x antall kroner av omsetningen av det merkede produktet + fabrikkbesøk + årsavgift osv.

Tja, det är ju inte så jag använder ordet kommersiellt, om vi säger så. Att verksamheten måste gå runt och att det därmed kostar pengar är ju inte samma sak som att det är kommersiellt.

(Men det vore ändå intressant att få en kommentar från Svanen – hur ser ni på att ni uppfattas som kommersiella?)

Nå. Kontentan av det hela är att vill vi ha en svanenmärkt kamin så får det bli en Morsö. Så det blir det. Vi har nu beställt en Morsö 1442. Det känns pirrigt och spännande och mysigt :-)

Skitlukt

Apropå lukt: Nu är det den tiden på året då man hänger ut tvätt – och sedan får tvätta om den när den har torkat. Ibland har man otur och får köra det ytterligare ett varv…

För nu är det sprida-flytgödsel-tid. Och idealvädret för att sprida flytgödsel är också skitbra (!) torkväder. Och då blir det så att tvätten hänger ute, bonden sprider flytgödsel, och sedan luktar tvätten därefter.

Jag har inga stora problem med gödsellukten. Men det känns inte helt smidigt att gå till jobbet i kläder impregnerade med den lukten.

Sensommar

De senaste dagarna har alltså skörden häromkring pågått för fullt. Skördetröskor som kört hela dagarna och en del av dem långt in på kvällarna, i mörkret.

Gyllengul stubbaåker, med gyllengula rundbalar. Och på vissa av fälten fyrkantsbalar. Balar i rader, fast ändå inte. Men mönster, liksom. Påminner mig om les Alignements i Carnac i Bretagne :-) Dramatiskt och rogivande på samma gång, liksom. Och vackert.

Igår hade rundbalarna på ett av fälten försvunnit och ersatts av två ryttare till häst.

Jag gissar på att bönderna tycker det är bra skördeväder. Men för mina grödor i trädgården är det eländigt – torrt som pocker. Det är en märklig syn att se bladen på syrenerna sloka i torkan. Fast bönderna bör nog också tycka att det delvis är eländigt, för sockerbetorna ser inte ut att må bra heller, faktiskt – snarast döende.

I trädgårdslandet blommar jordärtsskockorna i alla fall. Härligt att kombinera skönhet och funktion :-)

En lyxig dag

Lyx kan vara så mycket.

Barnen är hos farmor och farfar den här veckan. Jag jobbar hemifrån idag.

Inget hämta och lämna på dagis och fritids. Ingen restid i bil, buss eller tåg. Det vill säga massor med tid extra på morgonen. Sovmorgon. Äta frukost i lugn och ro.

Lunch: plocka solvarma tomater och rucola i trädgården. Koka lite quinoa. Riva lite parmesan, mortla lite vitlök, basilika och grovsalt. Blanda allt med olivolja och oliver. Sitta i solen i trädgården och äta.

Lyssna på skördetröskorna. Känna doften av nyskördat spannmål.