Tag Archives: landsbygd

Sommarnyheter: idyller och farligheter

Det är sommar och nyhetstorka. Då tar man till en massa klassiska sommarnyheter. Sånt där som egentligen är ickenyheter, eller som har en ytterst vag koppling till sommaren.

Till exempel kunde man för ett tag sedan läsa följande:

Det gäller att vara försiktig när man snickrar på sommartorpet på semestern. Förutom självklara risker som skärskador eller brutna ben kan fixaren också drabbas av bland annat sjukdomarna sorkfeber och harpest.

Sorkfeber sprids via avföringen från olika gnagare och kan drabba den som exempelvis ska riva upp ett gammalt golv.

Ja, det är säkert sant att man kan drabbas av sorkfeber. Men det är ju knappast en sommargrej. Vi är många som inte har sommartorp – men som ändå renoverar. Och vi renoverar inte bara på sommaren (även om det förstås ofta blir mer när man har semester och mer tid). Dessutom finns det ju många som rotar på ställen där gnagare vistas av andra skäl, under hela året. Alltså: Visst är det relevant att påpeka att man kan drabbas av sorkfeber – men vinklingen kändes väldigt långsökt, minskade nyhetsvärdet och gjorde nog att många berörda inte läste den alls. (I vårt fall så fanns det ju en hel del gnagare, men vi hittade inget bajs. Min gissning är att de mössen och den råttan varit döda så länge att allt bajs redan sedan länge förmultnat.) – Men det kanske bara är sommartorpare som är en intressant läsargrupp, vad vet jag?

Häromsistens kunde vi också läsa i Aftonbladet om alla andra faror som lurar i sommarstugan:

Så giftig är din sommarstuga

Se upp – ditt semesterparadis kan vara fullproppat av dolda kemikalier

Cancerframkallande träplank och hormonstörande leksaker. Livet på landet är fullproppat med giftiga kemikalier.

/—/

Trodde du att livet på landet var i samklang med naturen? Tänk om. Afton­bladet har låtit Kemikalieinspektionen lista alla giftbomber i stugmiljön. Och det finns en hel del att se upp med: plastleksaker, impregnerat trä och starka rengöringsmedel.

De radar sedan upp diverse faror:

  • Tändvätska, som barn kan få för sig att dricka
  • Leksaker som badbollar – fulla med ftalater
  • Nybyggen med tryckimpregnerat trä
  • Epoxiharts som används vid lagning av plastbåtar
  • Bekämpningsmedel i trädgården
  • Rengöringsmedel för husfasader och bilar
  • Cement och kalkbruk
  • Grovrengöring inomhus (!)

Och visst, det är viktiga och farliga saker de tar upp. Men vilka av de här är särskilt relevanta för just sommarstugan? Det allra mesta är väl relevant större delen av året. Och borde dessutom vara gammal skåpmat (ifråga om farlighet) för de allra flesta.

I Sydsvenskan skrevs det häromsistens om landet och sommarstuga som sommaridyll:

Bilden är djupt rotad: sommarlov betyder smultron på strån, bad och svensk landsbygd, kryddat med en och annan utlandscharter. Men det är ett medelklassideal som långt ifrån alla kan leva upp till i dag.

Möjligen är den idealbilden djupt rotad bland inbitna stadsbor. I min bekantskapskrets har sommarstuga hört till ovanligheterna – bor man på landet har man oftast inte en sommarstuga. Och visst, vi har kanske inte varit representativa där vi bott heller – men det ”vanligt” folk runtom drömt om har inte heller varit någon idealiserad lantlig vistelse.

Ja, jag trivs på landet. Men landet är ingen idyll av det slag en del stadsbor verkar föreställa sig. Och landet finns året om – och det är inte bara sommaren som är trevlig.

Isolering och skörd

Jag plockar fram isoleringskniven. Det var länge sedan vi senast höll på med isolering – vi isolerade ju massor uppe på vinden, men det var fem år sedan det blev klart.

Jag har tappat rutinen, helt klart, men det funkar ändå rätt bra.

Lantbrukaren som har marken runtom kör skördetröska. Det är kornet som skördas.

Mannen sågar till första golvplankan. Barnen tvättar tält med svamp och såpvatten.

Var ska de frisläppta korna bli av?

– Hur kan ni dricka mjölk? Det är ju hemskt att vi håller korna som slavar för att dricka deras mjölk!

Den frågan dyker upp då och då, i väldigt skilda sammanhang.

Och ja, på sätt och vis tycker jag det är en rimlig fråga. Det är på sätt och vis märkligt, utifrån en modernt moralfilosofiskt tankesätt, att hålla djur för att äta deras kött, dricka deras mjölk och använda deras päls och hud som kläder. (Men människor är inte på något vis unika i detta. Och skulle man lägga moraliska aspekter på alla källor till mat så skulle inte många organismer överleva… Nå, mer om det en annan gång.)

I alla fall, om vi nu antar att vi, av moraliska skäl, inte borde hålla tamdjur, som till exempel kor, vad händer då?

Vi har ju hållit kor, grisar, får och så vidare som tamdjur under lång tid – många tusen år. De är domesticerade. Anpassade till ett liv där vi människor, på gott och ont, tar hand om dem. Och i någon mån finns de idag bara för att (eller om) människor vill ha dem. Det finns inga vildkor som stryker runt på egen hand i skogen. Om inga människor längre vill ha kor, så kommer det inte längre att finnas kor.

Har vi rätten att utrota dem?

Om vi nu har domesticerat korna (eller tagit dem som slavar, om man nu vill uttrycka det så), och gjort dem beroende av oss, så har vi också ett ansvar för deras fortlevnad. För att (fortsätta) ge dem en bra tillvaro.

Samtidigt har jag svårt att tro att människor skulle upplåta mark, boende och mat åt korna bara för att de ska överleva, på ren princip. Där är vi liksom inte. (Vi har långt kvar innan vi ens erbjuder något motsvarande till människor som vi behandlat illa i andra världsdelar.) Därför tror jag att en förutsättning för att säkra de domesticerade arternas fortlevnad är att vi även fortsättningsvis kan få kött, mjölk och annat från dem. Det är det enda rimliga sättet vi i dagens läge kan fortsätta att ta det ansvar som kommer av att vi domesticerat dem. (Dessutom är det en förutsättning för att vi ska kunna ta ansvar för de arter som anpassat sig till betestrycket – alltså växter och djur som anpassat sig till betestryket i naturbetesmarker.) Men självklart ska vi då behandla dem väl! Och det finns många goda skäl att inte ha för många djur av dessa arter. Ju färre desto bättre möjlighet att behandla dem bra – och dessutom har vi ju klimat- och andra miljöaspekter.

En annan variant är förstås att långsamt arbeta för att återföra de domesticerade djuren till naturen. Jag är övertygad om att det är en svår och vansklig process, som man inte alls ska räkna med fungerar. Det är svårt nog med djur som levt i fångenskap under delar av sin livstid – där det ändå inte är fråga om genetiska förändringar. Här snackar vi evolution, och även om det bara rör sig om tusentals år, så har det samtidigt varit ett hårt avelstryck, vilket innebär ganska mycket förändring i relation till den korta tiden.

Och om vi nu 1) skulle få genomslag för idén och 2) faktiskt lyckades att få korna att återanpassa sig till skogarna, hur skulle det då bemötas? Jag vet inte, men jag har svårt att tro att folk skulle acceptera kringströvande vilda kor i skogen eller på åkrarna. Skogs- och jordbrukare skulle bli upprörda över att deras grödor förstördes. Vanliga människor skulle klaga över att de inte vågade ta sig ut i naturen av rädsla att bli ihjälstångade av en tjur. Dessutom skulle ju dessa ”vilda” kor under lång tid vara ovanligt vana vid människor, jämfört med andra vilda djur, så de skulle förmodligen vara ganska närgångna. Jag tror att de vilda korna väldigt snart skulle betraktas som ett stort problem, och så skulle det bli skyddsjakt, och många av korna skulle skjutas av. (Och det är bara att inse: Jägarförbundet har lättare att få igenom sina krav än veganrörelsen :-))

Man kan ju fråga sig om detta på något vis skulle vara bättre än tama (”förslavade”) djur som behandlas väl… Visst, frihet är en viktig princip, men ändå…?

Som biolog vill jag dessutom flika in att förhållandet mellan människan och korna kan ses som en symbios av ett mutualistiskt slag (där båda drar nytta av det) och inte alls behöver ses som parasitism (vilket väl på något vis bör vara en biologisk ”motsvarighet” till slaveri).

Märkligt nog hör man sällan de som påtalar att mjölkkorna är förslavade tala om hur de tänker sig att de befriade slavarna ska leva. Men kanske har jag förbisett något viktigt, kanske har de en självklar lösning. Tyvärr talar de aldrig om detta; jag vet inte om det beror på att de aldrig får prata till punkt eller om de faktiskt inte tänkt så långt.

Och nej, jag har inga problem med att en del människor vill välja bort mjölk, kött och så vidare, av moraliska och etiska skäl. Må vara att det är människor som domesticerat eller förslavat djuren och därmed har ansvar för att ta hand om dem, men det är inte därmed varje enskild människas ansvar. Jag tvingar ingen att dricka mjölk – det vore ju en form av kollektiv bestraffning och arvsyndstanke, och sånt ligger inte för mig.

Och som sagt var, jag vet att det finns goda skäl av alla möjliga slag att minska sitt köttintag – det har jag för övrigt skrivit om många gånger innan, så det är bara att leta i bloggen. Men det är  som sagt var en delvis annan historia.

Avfallskvarnar igen

Mitt inlägg om avfallskvarnar gjorde bland annat att jag blev hänvisad till en frågor-och-svar-sida hos en tillverkare. Där fanns inte mycket relevant utifrån mina funderingar, men däremot hittade jag följande:

Man ska vara försiktig med rengöringsmedel och inte hälla frätande eller kokande vätskor i kvarnen. För att förlänga kvarnens livslängd, sätt på kallvattenkranen när du häller av ex. pastavattnet.

Ursäkta? Montera nåt i vasken som gör att jag inte får hälla kokande vatten i vasken? (Undras om det ens skulle vara OK med vårt varmvatten.)

Jag har också fått några kommentarer på det förra inlägget, bland annat från Joakim:

Tycker att man kan lägga lite andra perspektiv och tankar på ämnet. Tror att alla är överens om att matavfallet är en resurs som måste tas omhand. Finns i princip tre olika metoder med lite olika variationer – avfallskvarn till reningsverk alt tank, kärl-sortering med biltransport och kompostering.

Kompostering är generellt inte ett alternativ för de flesta, särskilt inte i flerfamiljshus.

Kärl-sortering kräver (förutom att det är en ganska ofräsch hantering) en mängd resursinsatser i form av kärlsanering, transporter i stads miljö, ombyggnad av trapphallar, kylda soputrymmen, ökad mängd skadedjur och bekämpningsmedel i närmiljön, potentiella arbetsskador för de som ska dra kärlen etc etc

Avfallskvarnar:

Vattenfrågan måste vara den minst relevanta i detta land, daglig vattenförbrukning för en familj som använder en kvarn är motsvarande en toaspolning vilket torde vara försumbart. Gissar att jag kommer få mothugg här men det torde finnas större miljöpåverkande vinster på andra håll”¦

Att använda avloppsnätet som ett transport medel är i min värld genialiskt, minskar trafik, vägslitage, olycksrisk, buller, trängsel, etc och arbetar 24/7.

Mängden matavfall som kommer till reningsverket ökar självklart om man använder kvarn – det är ju själva ideen och att det sedan måste byggas fler/ större biogas anläggningar det ligger ju i sakens natur om man vill ta hand om denna resurs. Mängden vatten som tillförs systemet är inte ngn stor fråga i sammanhanget, det klarar nätet generellt utan problem. Här och var kan det självklart behövas extra pumpkapacitet om man tillför volymer i nätet men det är inte konstigare än att man behöver bygga ut vägnätet när det får en ökad belastning.

Det finns hyggligt mycket erfarenheter om kvarnar, ex från Surahammars kommun. Där får man förhöjda värden av tungmetaller i snitt 2 dgr / år. Utblandad så klarar restprodukten kraven med råge. Kiss, bajs, mensblod.. spyor och vad som nu räknades upp blir faktiskt till biogas det med.

Rötningen/nedbrytningen under transporten är inte heller det ett problem då rinntiderna i svenska nätet generellt ligger väl under 24 h. Det finns ingen vetenskaplig rapport som påvisar att det skulle förhålla sig på detta sätt (ett antal akvarie experiment är gjorda där man har fått värden efter längre tid men nu är det inte riktigt relevant att jämföra ett stillastående vatten i ett akvarie med ett aktivt avloppsnät).

Om flera använder kvarn så blir mängderna matavfall större och därmed rinntiden kortare och detta minskar mao ”risken” för metanbildning. Det andra alternativet på matavfallsinsamling som är realistiskt är kärl-insamling och där är tiden till bearbetning mångdubbelt längre och den som varit i närheten av ett kärl tvivlar nog inte på att det bildas gas i där.

Det finns nog inte en enda lösning/metod som är optimal för alla förutsättningar men om det är rimligt enkelt, ekonomiskt försvarbart, bekvämt och standardhöjande så är det nog troligt att flera ändrar beteende och återvinner och där tror jag att den största återvinningspotentialen finns.

Tills slut: det finns en mängd ”sanningar”, synpunkter, gissningar och ovetenskapliga argument mot avfallskvarnar – ta en funderare och tänk efter vart dessa argumenten kan komma ifrån? Finns det verkligen bärighet i dessa debattinlägg eller är de egentligen partsinlagor i ett stort ekonomiskt spel? Vilka är det som kommer att förlora på ett nytt sätt att återvinna och transportera matavfallet?

Det är troligen ingen överraskning för den som har läst hela vägen hit att jag har en avfallskvarn hemma och jag är grymt nöjd!

Mitt svar (finns här):

Jag vill inleda med att säga att mina tankar och argument kommer helt och hållet från mina egna tankar och funderingar. Du verkar antyda att de skulle komma från någon annan? Jag kan säga att i min del av landet är avfallskvarn en ickefråga. Det är ingen här som argumenterar varken för eller emot – det är ingen som pratar om det alls. I alla fall inte som jag hört, och då jobbar jag ändå med miljöfrågor. Däremot dyker det på nätet då och då upp folk som talar om hur fantastiskt det är för miljön. Jag kan ha missuppfattat, men jag tror att det huvudsakligen är folk från Stockholmstrakten. Det brukar vara frälsta människor, som inte kan se några nackdelar utan bara fördelar. För alla. Alla borde ha en avfallskvarn!

Ur mitt perspektiv kan jag bara se nackdelar. Jag tycker det känns som ett föråldrat synsätt. Att argumentera utifrån att det är bättre än deponi (som jag sett som argument) är irrelevant, då deponi faktiskt är förbjudet (även om dispenser väl fortfarande ges ibland). Att argumentera det är bättre än förbränning utgår också från att man annars inte alls skulle sortera ut matavfallet. Visst är det bättre med avfallskvarn än att inte sortera ut matavfallet – men varför jämföra med en ickesorteringslösning?

Jag har lyssnat på folk som arbetar med avlopps- och dagvattenshanetring som pratar om de stora problem man har på grund av att man kopplat ihop avlopp och dagvatten (på den tiden man trodde att resurserna var obegränsade och allt kunde skickas ut i havet) och som jobbar för att man ska dela upp dessa igen, för att komma ner i hanterliga volymer. Dessa personer pratar inte alls om avfallskvarnar; det är min egen slutsats att det knappast gör situationen bättre med ökade volymer, om än små.

Det är ganska tydligt att du argumenterar från ett stadsperspektiv, för att inte säga storstadsperspektiv. (Jag är fascinerad över detta. För storstadsbor är det en självklarhet att det som är relevant i deras vardag ska vara det för alla andra också. Men om jag utgår från min verklighet på motsvarande sätt så anses jag sakna perspektiv.)

Det är sant att kompostering kanske inte funkar för alla, även om man kan kompostera (ha en maskkompost) även när man bor i lägenhet. Men för många är kompost en väldigt användbar och bra lösning. Att då mala ner matavfallet och skicka iväg det med avloppet verkar knappast vettigt.

Vad är det som är ofräscht med kärlsortering? Såvitt jag vet så krävs det inte att kärlet sorteras särskilt ofta här i alla fall (det skulle vara om matavfallspåsarna går sönder, men det brukar de inte göra). Jag vet inte varför du menar att det skulle behövas kylda soprum eller varför skadedjursproblemen skulle öka. Transporter i stadsmiljö blir det väl rimligen bara om man bor i stadsmiljö? Och hos oss hämtar sopbilen (som kommer varannan vecka – och varje på sommaren, tror jag) innehållet i både den vanliga soptunnan och matavfallstunna vid samma tillfälle (töms i olika fack i sopbilen), så några extra transporter är det inte fråga om.

Vad gäller spridningen av rötat slam så är det en evigt pågående debatt, huruvida det faktiskt är lämpligt att sprida rötslam från reningsverk på åkrar där vi ska odla mat. Då tycker jag det är klart bättre att kunna skilja på det redan från början, så att det kontaminerade avloppsslammet faktiskt kan sprida på separata områden.

Men visst, i vissa storstadsmiljöer kanske det kan vara en hyffsat okej lösning, trots tveksamheter på en hel del områden. Då måste man samtidigt komma ihåg att det rör sig om en speciallösning, relevant för just de förhållandena. För väldigt många andra, i andra delar av vårt land, håller inga av dina argument.

Min slutsats är att det kanske kan vara vettigt i trånga stadsmiljöer, där brist på yta för sortering och hantering samt mycket trafik kan vara rimliga argument. Men för alla oss andra uppfattar jag det fortfarande som något huvudsakligen negativt. Extra spännande är att argumenten man träffar på mycket verkar handla om att det är bättre än det som är sämre (till exempel att bränna matavfallet), samt om att det är viktigt för att producera biogas. Att det är viktigt att producera biogas håller jag ju självklart med om – men det förutsätter ju inte avfallskvarn! Vi jobbar hårt på att öka biogasproduktionen i Skåne, men avfallskvarnar har jag aldrig aldrig hört nämnas i de diskussionerna.

Sammetsmattor i ljusgrönt

Jag njuter av omgivningen nu. På fälten runt vårt hus har säden börjat gå upp i ax. Jag älskar när säden först börjar gro och de svarta fälten börjar skifta svagt i grönt. Men när det sedan tagit fart och växer så är det mest bara tråkigt grovt mörkgrönt gräs under en ganska lång tid. Tills nu. På bara några dagar sker ett omslag, när axen börjar titta fram. Kornets ax sticker fram med sina långa strån och bildar en ljus lätt gulaktigt grön sammetsmatta. Och rågfältet antar en mer blågrön nyans med inslag av grått, medan rågens lite stickigare strån dessutom får en anstrykning av rosa.

Det är magnifikt i sin rena enkelhet.

Hemma i trädgården blommar syrenerna rent överdådigt (även om en del börjar vissna nu). Pionerna har börjat slå ut och trädpionen blommar för första gången. Bland det höga gräset, där krokusarna tittade upp i mars, blommar nu kattfot och prästkragar, och backsippan har fått sina vackra fröställningar. Tulpanerna sjunger på sista refrängen och gullvivorna har blommat färdigt för i år.

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Alla dessa prylaffärer

Överallt poppar de upp: pryl- och inredningsaffärerna. Butiker med skålar, ljusstakar, burkar och dekorativa små skepp, kuddar och små möbler som mest är för prydnad. Och en oändlig massa andra saker som jag inte alls lägger på minnet. Inte bara inne i stan utan i nästa lika stor utsträckning ute på landet.

Även om vi bortser från miljöaspekten (onödiga saker som man faktiskt inte behöver men som ändå har en miljöpåverkan – allmän konsumtions- och prylhysteri) så förstår jag inte. Det kan verkligen inte finnas en marknad för alla dessa små affärer! Och det verkar det ju inte göra heller. Men det hindrar inte att nya lycksökare försöker.

Det måste vara många som går omkull. Många som satsar sina besparingar på en dröm som inte funkar. Varför tror folk att det går?

Vore det inte vettigare om de i alla fall nöjde sig med att skaffa vackra saker till sitt hem istället för att starta affär?

Men visst, vår generation har ju fått lära sig att vi ska förverkliga oss och följa våra drömmar. Till och med Syo på gymnasiet hade det som huvudbudskap: satsa på det du verkligen vill! Då blir det väl så här…

Maj vare välkommen

Jag vet. Första maj är demonstrationernas dag. En möjlighet att visa vad man tycker i viktiga politiska frågor.

Inte en suck i helvetet att jag skulle ge mig ut och demonstrera på första maj.

Även om vi nu bortser från att jag inte kommer från en familj där man demonstrerat på första maj (eller alls)…

Det är vår. (Till och med sommar i delar av Skåne, enligt SMHI:s definition.) Naturen är som allra allra vackrast nu. Och det finns hur mycket om helst att göra i trädgården. (Saker jag vill göra – inte måsten.) Tiden räcker inte till, jag vill både hinna njuta och göra. De lediga dagarna är alldeles för få (oavsett hur många de skulle vara så är de för få.)

Det vore helt enkelt vansinnigt att slösa bort dagen på sånt som demonstrationer. Jag har inte tid att offra det som gör livet värt att leva.

Kanske är det beräkning från dem som en gång valde första maj till demonstrationsdag?

För den här tiden på året, dagarna runt först maj, har ”alltid” varit viktiga för dem som lever av det jorden ger. Betessläpp. Odling. Fruktbarhet och våreldar. (Hmm.. plötsligt blir jag sugen på att läsa om Lövhäxan.)

Jag älskar de där eldarna. Under stora delar av min uppväxt var det närmsta majbålet på en udde vid havet. Det är något magiskt med stora eldar, och det förstärks av det stora havet.

Men majbålet eller valborgsmässoelden fyller andra funktioner också: en social samvaro. Den poängen är väldigt tydlig när vi nu som föräldrar och ganska nyinflyttade i bygden besöker byns majbrasa. Ungarna tumlar runt med sina kompisar och vi hejar på de människor vi känner och känner att vi faktiskt har en samhörighet med de andra människorna i trakten. Att vi rotat oss. Scouterna säljer korv med bröd och kören sjunger.

(För övrigt förvånas jag väldeliga över gårdagens ”nyhet” om miljöfaran med att elda skräp i majbrasan. Ursäkta, det där var ingen nyhet ens när jag var liten – det vet väl varenda unge vad man ska och inte ska elda upp? Nej, tydligen inte, annars hade de väl inte tagit upp det. Ungfär som med sommarkatter – att man inte ska skaffa det – som ju också varit en återkommande nyhet åtminstone hela mitt liv. Också en ”hur dum får man va?”-nyhet.)

Nå. Brasa igår (för dåligt packad, så de fick inte ordentligt fyr på den).

Igår körde vi också upp en ”ny” del till trädgårdslandet, en del som inte varit brukad. Dessutom planterade jag om oändliga mängder tomater och annat, ställde ut tomater på glasverandan, planterade ut majs samt åttaåringens pumpor. Idag har jag sått lin, honungsfaecelia, solrosor och ringblommor i den nya delen av trädgårdslandet. Där ska dessutom sås bönor, ärtor och en del annat. Störbönor har jag satt på förkultivering härinne.

Sedan tog vi lite ledigt och åkte ut i skogen och fikade. Bokarna har börjat slå ut, och bokskogen är som allra vackrast nu, med den skira grönskan.

Maj, vare välkommen!

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Vid grusvägen, där gladorna flyger och snön fyker, där bor jag – och trivs

Vi bor ute på landet. Våra närmsta grannar är grusvägen och åkrarna. Sommartid omges vi av sockerbetor, råg och korn. Ett par hundra meter bort finns närmsta hus, och sedan följer fler hus och gårdar med liknande intervall. En halv kilometer bort finns Stora vägen och busshållplatsen, och inom synhåll – ett par kilometer bort – finns byn, med affär och bensinmack, skola och bibliotek och en del annan service.

Vi har de fria vidderna omkring oss. Om somrarna ser vi gladan flyga över fälten och om våren hör vi lärkan drilla i skyn. Om vintern har vi stjärnhimlen över oss. Vi kan väsnas bäst vi vill i trädgården (och i huset) utan att det stör någon.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med blåsten?

Tja, visst blåser det ibland. Men inte alltid. Och jag tycker om vinden.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med mörkret och ensamheten och ödsligheten?

Men jag gillar ju mörkret. Och ödsligheten, eller vad det nu ska kallas. Fast det är ju inte ödsligt – det är ju inte alls långt till andra människor! Jag gillar dimman om hösten. Kargheten. Enkelheten. Råheten. Eller vad man nu ska kalla det. Jag tycker om dagarna när världen bäddas in i en stillastående intighet av dimma som aldrig lättar. Och jag tycker om dagarna när stormen ryter, regnet smattrar och jag kan se molnen fara förbi i hög hastighet över himlen.

Folk säger: men ni har ju inga riktiga vintrar i Skåne! Saknar du inte snön?

Jag är ingen vintermänniska. Jag gillar inte att ha månadsvis med snö, att behöva dra på mig (och barnen) massor av kläder så fort man ska ut. Eller all snön som dras in i huset. Och jag är inte mycket för skidåkning, skridskoåkning och iskalla tår.

Men jag är ändå barnsligt förtjust i snö – i känslan av snöfall, att se snön singla ner och bli liggande. Eller yra runt.

Och vi får får beskärda del av snö och vinter. Oavsett om det är en hård vinter eller en mild så brukar vi alltid drabbas av åtminstone något snöoväder.

För när snön kommer här, så kommer den väldigt ofta tillsammans med ganska kraftig vind. Och då faller inte snön rakt ner, utan snarast horisontellt. Och sedan ligger den inte kvar där den landat, utan fyker vidare och bildar snödrev. Därför behövs det inte heller så mycket snö, räknat på SMHI-genomsnittssätt. För på de platta fälten far snön bara vidare. Där kan snön vara helt bortslipad eller lämnad i bara mycket tunna lager. Snön stannar inte förrän det finns något som hindrar den. Och där det finns hinder blir istället stora mängder snö liggandes. Som vid hus, bilar, häckar och liknande. Det vill säga över hela vår tomt. Eller där det är svackor eller kullar eller krökar längs vägen. Så det kan bitvis vara drivor jämnhöga med mig – i vår trädgård, på vår infart och på vissa vägpartier – och samtidigt nästan barmark på åkrarna och på andra delar av tomten.

Och då får tåg och bussar problem. Tågen blir försenade på grund av snö i växlarna, avgångarna glesas ut, och i värsta fall kör tågen fast i snödrivorna. Och bussarna kan inte köra för att vägarna är oframkomliga. Det kvittar ju att plogbilen kört förbi, när snön bara blåser tillbaka. Nej, det är inte busschaffisarna som är fega, i alla fall inte på vår linje. När bussen slutligen är inställd på grund av snöoväder, då är det en mycket tydlig signal om att nu ska man verkligen inte ge sig ut och köra, för nu går det inte. Punkt.

Vintertid håller vi (eller jag, i alla fall) koll på väderprognoserna, oftast flera gånger per dag. Numera har jag ofta en aning flera dagar i förväg om att ett väder nalkas som kan innebära problem, och när det närmar sig så håller vi koll både genom SMHI.se, trafikverket.se, skanetrafiken.se och okulär besiktning av utomhuset. Så att vi kan åka hem i god tid (ifall det tar längre tid än vanligt och så att vi kan få hem barnen innan det blir för illa) eller så att vi tar hem saker att jobba med så att vi kan jobba hemifrån ifall det inte går att åka till jobbet.

För så blir det ibland. Ibland kommer någon av oss faktiskt inte hem för att räls och väg inte är farbara. Och ibland är vi faktiskt insnöade, i praktisk bemärkelse. Visst, vi har hittills alltid lyckats ta oss genom ytterdörren (okej, dörrhålet) (men ibland har det varit svårt). Men ibland är det riktigt farligt att försöka ta sig iväg. Och ibland är det praktiskt sett omöjligt att skotta bort så mycket snö som skulle behövas. Speciellt innan snön har lagt sig stilla och det har slutat blåsa – då är det rentav meningslöst, eftersom snön blåser tillbaka igen på en kvart. (Grusvägen utanför är det minsta problemet. Där kör en granne snöplog, och det partiet hålls efter bra. Men inte heller han kan ju motverka vinden.)

Och det är liksom så det funkar. Ibland har vi snöoväder. Ibland tar vi oss inte ifrån huset på ett par dagar. Ibland är vi ytterst tacksamma bara över att komma hem, lyckas få in bilen på infarten och få in barnen i huset. Ibland ägnar vi halva dagen åt att skotta fram en gång så att vi kan ta oss ut till vägen.

Och några dagar senare regnar snön bort, och sedan har vi inte snö igen förrän en månad senare.

Det är så vintern funkar här.

Och det märkliga är att jag gillar det. Det har sin charm att det är vädret som bestämmer förutsättningarna, och att vi helt enkelt får anpassa oss. Det har en charm att bo i en trakt där alla liksom vet hur det funkar när snöstormarna slår till, där det finns rutiner för det på skolan och det betraktas som något normalt. Och ja, jag längtar efter snön.

Förmodligen kommer jag ändå att beklaga mig över snöskottningen när snön kommer. (Jag har ju ont i ryggen nu också!) Och väglaget, och det allmänna trasslet. Men jag vill ändå ha snön.

Fast i prognoserna nu är det ont om snö. Vilket ju inte behöver betyda något alls, det kan mycket väl dröja till februari. Tyvärr är det väl dock så att vi på lite sikt får vänja oss vid att snö blir en sällsynthet. Och trots att forskarna säger att det kan bli mer extremväder, så är det nog knappast snöstormar det handlar om – snarare rejäla stormar men utan snö.