Nej, det var inte mitt mest nyanserade inlägg. Jag brukar anstränga mig att vara nyanserad, egentligen ofta för mycket. Men det är få saker som irriterar mig så lätt som när någon klumpar ihop saker på ett felaktigt sätt. (Det är ju också en form av generalisering, och generaliseringar har jag erkänt svårt för som jag beskrivit både här och här.)
Jag tycker det är rimligt att om jag skriver en kommentar till något någon annan skrivit, så ska jag också tala om det för vederbörande. Så att det inte blir snacka skit bakom någons rygg. Och eftersom jag inte kunde kommentera på metros sida utan konstiga inloggningar, så mejlade jag Helena.
Att hon inte skulle uppskatta mitt blogginlägg kunde jag också räkna ut. Men jag är ändå förvånad, och förvirrad, över den mejlkonversation som sedan följde. Jag har suttit och läst och läst igen, men begriper liksom ändå inte… (Av artighetsskäl väljer jag att inte lägga ut den här.)
Hon tycker jag ska sätta mig in i motståndarens argument för att kunna framföra kritik. Ja, det ska man självklart göra. Det jag kritiserar är att hon klumpar ihop småstaden och landet. Bara det. Och jag ser inga argument i texten för att klumpa ihop dem. Så jag vet egentligen inte riktigt vad hon menar med det.
Både storstäder, småstäder och landsbygd har sina för- och nackdelar. Och självklart passar inte alltsammans alla. Det som är fördelar för en del är nackdelar för andra. Och även när det gäller saker som är fördelar för alla eller nackdelar för alla, så är det olika vad som väger tyngst. Det är inget konstigt. Jag har inga problem med att det inte klickat för Helena med vare sig landsbygd eller småstäder. Det är inget provocerande i sig. Det betyder inte att jag förstår. Det behöver jag inte göra heller. Jag kan förstå argumenten, men inte alla känslorna, eftersom jag inte delar dem alla. Och det hindrar ju heller inte på något vis att jag försöker förklara varför jag ser det på ett annat sätt eller hur jag känner. Och jag kräver inte på något sätt att Helena ska ändra åsikt.
Hon tycker jag har förutfattade meningar. Och att jag visar ovilja att sätta mig in i hur andra tänker och att jag är så provocerad att jag inte vill läsa vad hon skriver, inte lyssna. Tja, förutfattade meningar har vi väl alla? Men det provocerar mig inte att hon vill bo i storstan, om det är det hon menar. Det är bara hopklumpningen av småstad och landsbygd som provocerar mig.
Hon pratar om en konsensus som går ut på att man får kritisera storstaden men inte småstaden och att det är provocerande. Det håller jag helt med om. Man får kritisera båda dessa och landsbygden. Självklart. Någon sådan konsensus finns ju inte heller i min text, så jag antar att hon refererar till något annat, även om hon inte anger vad.
Och nej, Helena, jag skriver inte det här för att få sista ordet. Utan för att jag inte gillar att sopa saker under mattan. Jag föredrar att prata klart och reda upp saker. Jag gillar inte att bara lägga locket på. Speciellt när någon verkar ha missförstått mig. Jag vill reda upp missförstånd, fortsätta diskussionen och förklara. Sån är jag. Lite grann är det till och med poängen med min blogg.
Sett i backspegeln borde jag säkert ha varit tydligare. Trötthet och ont i ryggen gjorde att jag la mindre energi än jag skulle önska på ”kittet” i texten – det som får texten att hänga samman och tydliggör vad som är vad.
För kanske tolkar Helena in en massa saker i min korta kommentar om mörker och ljud? (Det är förstås bara min gissning – eftersom det är enda stället jag kan se som skulle kunna vara rot till hennes tolkning. Fast det känns långsökt.) Kanske kan man läsa det som kritik av hennes uppfattning eller som kritik av storstaden. I så fall ber jag om ursäkt. Jag bara talade om hur jag känner, hur man också kan uppfatta det. Men som sagt var, jag kunde varit tydligare med övergången mellan kritiken (mot hopklumpning) och det som var mina egna känslor kring mörkret (som ju inte alls var kritik).
För jag tycker om mörkret. Jag vet att många tycker att grå, mörk, dimmig, fuktig skånsk landsbygdsnovember är ett elände. Jag är van vid kommentarer som ”Ja, det är härligt på sommaren – men på hösten och vintern måste det vara bedrövligt”. Och… det är det väl ibland. Och samtidigt älskar jag det. Både dimmigt mörker och stjärnklart mörker.
Jag har full förståelse för att det inte passar alla. Jag säger bara att jag gillar det.
Men det kan jag säkert ta mer om en annan dag.
(Och nej, jag skickar inte det här till Helena. Jag uppfattar det som att hon helst vill att jag låter bli.)
Så till slut började jag försöka kämpa mot det i alla fall.
