Tag Archives: landsbygd

Storstad och småstad och landsbygd – fortsättning

Nej, det var inte mitt mest nyanserade inlägg. Jag brukar anstränga mig att vara nyanserad, egentligen ofta för mycket. Men det är få saker som irriterar mig så lätt som när någon klumpar ihop saker på ett felaktigt sätt. (Det är ju också en form av generalisering, och generaliseringar har jag erkänt svårt för som jag beskrivit både här och här.)

Jag tycker det är rimligt att om jag skriver en kommentar till något någon annan skrivit, så ska jag också tala om det för vederbörande. Så att det inte blir snacka skit bakom någons rygg. Och eftersom jag inte kunde kommentera på metros sida utan konstiga inloggningar, så mejlade jag Helena.

Att hon inte skulle uppskatta mitt blogginlägg kunde jag också räkna ut. Men jag är ändå förvånad, och förvirrad, över den mejlkonversation som sedan följde. Jag har suttit och läst och läst igen, men begriper liksom ändå inte… (Av artighetsskäl väljer jag att inte lägga ut den här.)

Hon tycker jag ska sätta mig in i motståndarens argument för att kunna framföra kritik. Ja, det ska man självklart göra. Det jag kritiserar är att hon klumpar ihop småstaden och landet. Bara det. Och jag ser inga argument i texten för att klumpa ihop dem. Så jag vet egentligen inte riktigt vad hon menar med det.

Både storstäder, småstäder och landsbygd har sina för- och nackdelar. Och självklart passar inte alltsammans alla. Det som är fördelar för en del är nackdelar för andra. Och även när det gäller saker som är fördelar för alla eller nackdelar för alla, så är det olika vad som väger tyngst. Det är inget konstigt. Jag har inga problem med att det inte klickat för Helena med vare sig landsbygd eller småstäder. Det är inget provocerande i sig. Det betyder inte att jag förstår. Det behöver jag inte göra heller. Jag kan förstå argumenten, men inte alla känslorna, eftersom jag inte delar dem alla. Och det hindrar ju heller inte på något vis att jag försöker förklara varför jag ser det på ett annat sätt eller hur jag känner. Och jag kräver inte på något sätt att Helena ska ändra åsikt.

Hon tycker jag har förutfattade meningar. Och att jag visar ovilja att sätta mig in i hur andra tänker och att jag är så provocerad att jag inte vill läsa vad hon skriver, inte lyssna. Tja, förutfattade meningar har vi väl alla? Men det provocerar mig inte att hon vill bo i storstan, om det är det hon menar. Det är bara hopklumpningen av småstad och landsbygd som provocerar mig.

Hon pratar om en konsensus som går ut på att man får kritisera storstaden men inte småstaden och att det är provocerande. Det håller jag helt med om. Man får kritisera båda dessa och landsbygden. Självklart. Någon sådan konsensus finns ju inte heller i min text, så jag antar att hon refererar till något annat, även om hon inte anger vad.

Och nej, Helena, jag skriver inte det här för att få sista ordet. Utan för att jag inte gillar att sopa saker under mattan. Jag föredrar att prata klart och reda upp saker. Jag gillar inte att bara lägga locket på. Speciellt när någon verkar ha missförstått mig. Jag vill reda upp missförstånd, fortsätta diskussionen och förklara. Sån är jag. Lite grann är det till och med poängen med min blogg.

Sett i backspegeln borde jag säkert ha varit tydligare. Trötthet och ont i ryggen gjorde att jag la mindre energi än jag skulle önska på ”kittet” i texten – det som får texten att hänga samman och tydliggör vad som är vad.

För kanske tolkar Helena in en massa saker i min korta kommentar om mörker och ljud? (Det är förstås bara min gissning – eftersom det är enda stället jag kan se som skulle kunna vara rot till hennes tolkning. Fast det känns långsökt.) Kanske kan man läsa det som kritik av hennes uppfattning eller som kritik av storstaden. I så fall ber jag om ursäkt. Jag bara talade om hur jag känner, hur man också kan uppfatta det. Men som sagt var, jag kunde varit tydligare med övergången mellan kritiken (mot hopklumpning) och det som var mina egna känslor kring mörkret (som ju inte alls var kritik).

För jag tycker om mörkret. Jag vet att många tycker att grå, mörk, dimmig, fuktig skånsk landsbygdsnovember är ett elände. Jag är van vid kommentarer som ”Ja, det är härligt på sommaren – men på hösten och vintern måste det vara bedrövligt”. Och… det är det väl ibland. Och samtidigt älskar jag det. Både dimmigt mörker och stjärnklart mörker.

Jag har full förståelse för att det inte passar alla. Jag säger bara att jag gillar det.

Men det kan jag säkert ta mer om en annan dag.

(Och nej, jag skickar inte det här till Helena. Jag uppfattar det som att hon helst vill att jag låter bli.)

Förstår storstadsmänniskor verkligen inte skillnaden mellan småstad och landsbygd?

Jag läser Helena Sandklefs krönika i dagens Metro. Den handlar om varför hon inte trivs i småstaden/på landet. Ja, i hennes krönika är det helt uppenbart att hon sätter likhetstecken mellan ”småstad” och ”landet”/”landsbygden” – hon använder orden som utbytbara, som synonymer.

Det kan ju vara avsiktligt – ett sätt att bunta ihop saker hon inte gillar. Men jag får verkligen intrycket av att hon inte fattar att det är helt olika saker.

Så, även om det känns bisarrt och skriva på näsan-mässigt, så kommer här en förklaring:

Småstäder är städer som inte är så stora. Städer är många hus som står (förhållandevis) tätt tillsammans, så att det blir en sammanhängande bebyggelse. För att betraktas som stad krävs ett antal tusen invånare i detta sammanhängande bygge. Formellt sett finns egentligen inga städer längre, men normalt sett används ordet om de tätorter som en gång var städer.

Landet eller landsbygden är områden där bebyggelsen inte är sammanhållen. Hustomterna gränsar inte till andra hustomter utan till åker eller skog eller liknande. Mindre byar, alltså där flera hus bildar en klunga, kan också räknas till landet. Men så fort det blir frågan om lite större tätorter så är det definitivt inte fråga om landsbygd.

Ja, det är antingen eller. Absolut inte både och.

Sandklef skriver vidare:

Kanske är det bristen på integritet, något med att aldrig vara anonym. Definitionen av byn, småstaden, landsbygden som enhet. Du måste dela med dig av dig och av andra. Skvallra lite. Det märks om du inte skvallrar. Inkludering och exkludering i ett aldrig sinande kretslopp.

Och hon bevisar återigen att hon inte fattat skillnaden. För ute på landsbygden är jag anonym. Vill jag inte så träffar jag ingen. Vill jag inte så umgås jag inte, berättar inget. Jag kan vara precis hur anonym jag vill. Det hon bekriver är småstaden – inte landet.

Andra delar av det hon beskriver är förstås landsbygden (och inte småstaden). Och det är saker jag gillar. Jag gillar att höra och se livet istället för bruset. Och Helena, det riktigt svarta mörkret får inte sakers tillstånd att sluta existera – tvärtom så kan de existera fullt ut!

Helena, du får gärna trivas i din storstad (även om jag inte förstår dig). Men även om du inte uppskattar vare sig småstäder eller landsbygd, så kan du visa dem respekt genom att inte fösa ihop dem.

Så nära och ändå så långt bort

Vi bor ute på landet, och pendlar med buss/bil och tåg in till stora staden, där vi jobbar. Barnen har barnomsorg och skola i byn hemmavid.

I stora staden finns det stora utbudet. Där finns valmöjligheter när man ska köpa något och möjligheter att uträtta en hel massa ärenden. Det kan handla om ett bättre möjlighet att välja den väska som motsvarar ens behov, att köpa ekologiska eller begagnade kläder, eller att köpa spännande matvaror i små specialbutiker. Jobbar man inne i staden har man detta utbud inom fysiskt räckhåll, varje dag. Man är redan på plats, har redan ”betalat” både månadskort och restid.

På väg hem från jobbet kommer vi så till kommunens centralort med tåget, med större utbud än byn hemma. Innan vi tar bilen för att hämta barnen vore det alltså smidigt att sticka inom Konsum och köpa miljömärkta blöjor, eller gynna den lokala pappershandeln och skaffa hem pennor. Bilresan hem ska ju ändå göras, och det vore smidigt, ur både tids- och resurs-/miljöhänseende, att liksom vara klar innan man åker och hämtar barnen.

Men… Barnen får vara inom barnomsorgen den tid vi är på jobbet, samt vår restid till och från jobbet. Alltså: när vi har lämnat barnen ska vi åka direkt och raka vägen till jobbet, och när vi slutat jobbet för dagen ska vi åka raka vägen och hämta barnen.

Självklart måste det vara så. Jag förstår principen, jag förstår det kostnadsmässigt, och ja, självklart vill jag vara med mina barn.

Men det innebär att möjligheten att utnyttja utbudet inne i staden krymper drastiskt. Jag kan stjäla till mig fem-tio minuters titt i affärer på vägen till tåget om jag går lite tidigare. Och jag kan tänja på lunchen. I båda fallen måste jag förstås på något vis jobba igen den missade tiden vid senare tillfälle.) Men i övrigt är jag hänvisad till de få tillfällen då min man åker hem och hämtar barnen och jag stannar kvar längre i stan. Gå på stan tillsammans han och jag? Glöm det. Bara för att vi jobbar i samma stad ska vi inte tro på sådan lyx i vardagen.

Samma sak när vi klivit av tåget och ska byta till bilen. Det händer faktiskt att jag smiter inom och köper blöjor ifall dagmamman sagt att det behövs nya – då känns det ursäktligt. Men annarts är det raka vägen som gäller.

Ska man sedan handla, så får det bli i den lilla lokala affären i byn. Det är en mycket mycket bra affär för att vara i en liten by – bra öppettider, sortiment över vad man kan förvänta sig, etc. Men utbudet av ekologiskt är… inte stort.

Men nej, inte tar man med sig två trötta barn för att köra ett par mil extra in till den större orten igen, inte om det inte är absolut nödvändigt. Och det känns inte bra att ligga och köra tillbaka samma väg man just kom…

Och de ärenden man behöver fixa inne i stora staden , det får istället bli på helgen. Med ungarna i släptåg. För att det alls ska bli något kvar av den dag som läggs på detta (ja, det tar tid) så blir det bilen istället för tåget. Och då blir det också externt köpcentrum istället för centrum/city.

Hur man än vänder sig har man samvetet i halsgropen.

Insnöad

Ja, nu är det snöstorm igen. Redan fjärde gången den här vintern, tror jag…? Och den här gången är det riktigt…

Jag har varit hemma med J idag, för att han var krasslig. (Vaknade inatt och bara skrek och skrek och skrek – men alvedon och nässpray och en timmes väntan lugnade till slut ner det.) Så jag kunde passa på och hämta S lite tidigare, innan det brakade loss ordentligt.

Men mannen blev kvar i Malmö. Tågen gick inte – skulle gå om en stund, och så lite senare, och kanske lite senare… och när man då inte alls vet om det finns någon buss som sedan kan ta honom sista biten (sannolikheten var rätt liten)… och nej, jag ville inte behöva sätta två små barn i bilen för att köra och hämta honom – det vore urbota korkat. Så till slut fick jag säga till honom, att nä, det vettiga är att du inte kommer hem ikväll. Hur ogärna jag än ville säga det. Det tar ju emot, jag VILL ju tt han ska komma hem – speciellt när jag varit hemma med barn hela dagen, och det kommer att vara för jävligt (om ens möjligt) att ta sig ut imorgon, speciellt då med två barn på egen hand, och speciellt när pannan vägrar tända och man får köra el istället för pellets (knepigt att sota och trassla och undersöka vad som är fel med en 1½-åring…) och det blir kallt i huset… Men det är ju ändå så. Det vettiga är att säga att han inte ska åka hem. Bättre än att riskera livet, ju. Självklart.

Det är JÄVLIGT mycket snö på infarten. Lårdjupt. Bilen står långt ut, så man behöver inte skotta så långt för att få ut den (om vägen är plogad) men man ska ta sig TILL bilen också. Vilket knappt går för mig – så hur det ska funka med J i famne och för S att gå själv, det vete…

Nå, vi får se. Jag ska väl sova snart.

Egnahemmets lov

Jag är uppvuxen i hus – ”villa” kallas det väl formellt, men det första huset var en gammal skola; det andra mer vad som normalt kallas villa. Van vid att man kan göra saker med sitt boende.

Det var en smått bedövande sak att flytta till hyreslägenhet när jag flyttade hemifrån. Förlamande. Under de år jag bodde i lägenheter – först inneboende, sedan i hyreslägenhet – kände jag mig verkligen aldrig riktigt hemma. Vågade aldrig göra något. Det var ju liksom bara till låns. Något jag måste kunna lämna tillbaka i oförändrat, oförstört skick. Jag vågade knappt sätta upp affischer på väggarna. Jag bodde oerhört opersonligt. Vågade aldrig boa in mig, göra mig hemmastadd. Det var ett evighetslångt tillfällighetsboende, aldrig på riktigt. Oerhört förödade för psyket, lärde jag mig med tiden Så till slut började jag försöka kämpa mot det i alla fall.

Men det funkade aldrig på riktigt förrän vi köpte vårt hus.
VÅRT. Vårt hus.

Ja, det är ansvar.
Ja, det kändes som ett stort och komplicerat steg. Lån och kontrakt och ANSVAR. Massor att sätta sig in i. (Jag är glad att vi gjorde det innan vi skaffade barn. Nu skulle det nte finnas tid att sätta sig in i allt det där…)
Men Gud så underbart!

Det är vårt! Det är vi som bestämmer. Vi gör som vi vill, så länge vi följer regler. Vi behöver inte göra som man brukar göra eller välja sånt som andra gör. Blir det märken så är det vårt problem. Blir det fult så är det vårt problem. Tar det tid så är det vårt problem. Vi gör som vi vill och det är våra val. Vårt liv.

Ja, det tar mycket tid. Det är mycket saker som ska fixas – det är ständigt nåt. Fast det är ju vi som valt att ha det så.
Ibland är det jobbigt. Ibland klagar jag.
Men jag VILL ju ha det så.
Byggandet, renoverandet, målandet, planerandet – det är kreativt. Det är något riktigt att göra. Praktiskt och konkret. Det får mig att känna mig levande. Känna att jag åstadkommer något. Känna mig nöjd, på ett väldigt konkret sätt. ”Fixat-färdigt-glädje” som det heter i Händiga Hanna-böckerna

Nu när jag låg och var jättesjuk, med jätteont i huvudet och inte kunde ta mig ur sängen, så låg jag och tittade på golvet i vårt sovrum. Nytt trägolv av råspont. Slipat. Oljat. Och längs väggarna schablonmålade blad, i järnoxidrött. Jag kunde ligga och minnas när jag målade bladen. Fortfarande liksom minnas doften av järnoxidpigmenterad linoljefärg, och känna känslan i färgen. (Den järnoxidröda färgen har en helt annan känsla än både zinktitanvitt och ultramarinblått, en helt annan konsistens på något vis.) Och någonstans där, i minnet av färgen, kunde jag hitta någon sorts glädje och någon sorts hopp.

Blommande blåklint i kanten av rågfältet

Intensivt blåa blommor mot rågens daggigt gråblåa grönska.

Så oerhört vackert.
Så underbart att bo här, där jag kan njuta av detta på väg hem från bussen.

Och så var det det där med religion, då…

I begynnelsen var… en liten by på landet. Där fanns en liten kyrka, ett församlingshem, söndagsskola, kyrkans barntimmar och kyrkans barnkör. Och inte så mycket mer.
En bit utanför den lilla byn bodde en liten flicka i ett stort gult hus.

Den lilla flickan var förstås jag.

Det var den värld jag växte upp i. Inte så att kyrkan var en oerhört viktig del av mitt liv – vi var inte ofantligt religiösa eller så. De gånger jag i gick i kyrkan var de gånger kören skulle sjunga samt julottan och skolavslutningen. Men kyrkan, eller tron på Gud, var liksom en naturlig del av livet. En självklarhet. Så var det. Och den som ifrågasatte detta, argumenterade jag nog emot

Det är egentligen ganska märkligt. För jag var egentligen tidig på att ifrågasätta. Men just denna sak var jag bergfast övertygad om.

Eller är det kanske just så det är? Att när jag är övertygad om något så är jag det, och då går det inte att rubba mig. Men oftast så baseras denna övertygelse på något, på mina erfarenheter och slutsatser. I frågan om religionen så accepterade jag den lösning, det svar, som serverades åt mig.

Kanske för att det var en tilltalande lösning. Det gav svar på en massa frågor. Den gav en stomme, en världsbild. En trygghet. En mening. Ett svar på varför och vad händer sedan.

En tilltalande saga. Och sagor är sköna att tro på. De flesta sagor FÅR man inte tro på. Man vet ju att de inte är sanna. Det här är liksom undantaget: man får lov att tro på sagan.

Så – jag ifrågasatte aldrig. Jag var nöjd med hur det var.

Jag konfirmerades utan att ha ifrågasatt något av det. (Fast vi ägnade egentligen inte konfirmationsundervisningen särskilt mycket åt religiösa frågor.) Jag var liksom övertygad.

På gymnasiet gick vi nog in i kristendomen på ett lite annat sätt på religionstimmarna. Jag hängde väl i huvudsak fast i att jag trodde på det.
Men någonstans började jag liksom ändå fundera. Ställde jag verkligen upp på allt det där?
Treenigheten kunde jag inte hålla med om
Jungfrufödsel kändes som blajblaj

Men jo, jag trodde nog ändå på Gud. Bara inte på alla detaljer.

Sedan började jag läsa en massa om modergudinnereligioner och om andra religioner som funnits i området före judendomen. Och allt mer började jag ifrågasätta, en del i taget.

Jag började plugga biologi på universitetet. Det var morfologi och systematik och evolution. Archaeabakterier och eubakterier och eukaryoter. Plattmaskar och slemsvampar, kammaneter och kottepalmer. Endosymbios och mitokondrier och kloroplaster. Och virus. RNA och DNA och självreplikerande molekyler. Artbildning och kromosomtalsfördubbling och evolutionärt stabila strategier. Slump och mutationer och urval och ökad genfrekvens.

Och nånstans, någon gång – jag vet inte när, för det kom smygande – så tvingades jag inse att jag hade släppt alla bitarna. Det fanns inget kvar.
Jag trodde inte på gud. Inte på den kristna guden, inte på någon modergudinna eller något gudomligt väsen.

Jag trodde enkom och bara på slumpen och naturlagarna.

Fy sjutton vad jobbigt!

Det tog tid innan jag accepterade det, ens för mig själv. (Och ytterligare ett antal år innan jag accepterade det så fullt ut att jag tog den ärliga konsekvensen och gick ur kyrkan.)

Jag insåg att till viss del så hade det nog handlat om att jag VILLE tro. Jag ville ha tryggheten kvar. Jag ville ha min saga, mina myter, mina mysterier.
Nu hade jag bara förnuft och vetenskap kvar. De ger en massa svar, men de ger inte trygghet, för många av svaren är sorgliga. Det finns inga svar om mening och liv efter detta. För det FINNS ingen mening i ordets rätta bemärkelse. Ingen organism finns för en avsikt. Den finns för att det av slumpen uppkom en molekyl en gång i tiden, och denna molekyl har sedan fortsatt att replikera sig, men blivit lite fel – p.g.a. mutationer – på ”vägen”. Det är ju ingen mening. Och när man dör så dör man.

Jättemuntert.

Hade jag hellre fortsatt tro?
Ja.
Och nej.

Ja: det var tryggare, härligare, bättre på alla sätt och vis. Jag hängde kvar i det så länge jag kunde.
Men nej: jag kan aldrig önska att jag inte skulle kommit till… ”insikt”.

Jag var lyckligare med tro. Men jag kan aldrig önska mig tillbaka.

Men jag saknar det. Absolut. Och den tomhet som uppstod var säkert en bidragande orsak – och är fortfarande – till perioder med ångest och depression.

Under en period fick jag på ett fantastiskt sätt möjlighet att fylla ut tomrummet. Jag var med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar. Där kunde jag leva ut hängivenheten, den där fulla övertygelsen, dyrkan. Där kunde jag ”tro” på HONOM, ryckas med, hylla honom. Gå upp i extasen. Allt detta samtidigt som jag visste att jag inte trodde på det. Jag kunde ha kakan även om jag visste att den var bakad av luft, att den inte fanns.

Kristus, dig vi följer
när och vart som helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Ser du att jag vinkar?
Dig vi hyllar helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Jesus, jag är med dig.
Rör mig, rör mig, Jesus!
Jesus, du är min idol.
Kyss mig, kyss mig, Jesus!

Jag njöt. Jag fick min religiösa upplevelse, i några timmar flera kvällar i veckan. Utan att behöva förneka mig själv.

Saknaden var enorm efteråt.

Och sedan då?
Jo, som sagt var, jag gick slutligen ur kyrkan.
Jag är ateist.
Hade jag varit det redan från början, om jag hade tänkt efter? Har jag förändrats eller inte?

Och ja. Jag saknar sagan. Förnuftet är jävligt trist, och krävande. Sagan ger mer utrymme för… konstnärlig frihet
Men det är inte mycket att göra åt saken.