När jag var liten läste jag massor. Släpade hem kassar från biblioteket. Satt och hängde över spännande, fängslande böcker mest hela tiden. Hade med mig boken till matbordet, fast mina föräldrar inte uppskattade det – och på toaletten med. Om vi blev skickade till bblioteket på skoltid för att ha något att läsa på svenskalektionerna – till att läsa på en eller ett par lektioner i veckan eller vad det nu kan ha varit – så åkte boken ner i väskan och med hem och blev sannolikt utläst samma dag. (Undantaget var väl några tråkiga obligatoriska böcker på högstadiet, som den fruktansvärt äckliga Therese Raquin och den totalt meningslösa The Great Gatsby.)
Fast det var ju egentligen fult att läsa på det sättet, så där så att man ägnade massor av sin tid åt att läsa. Egentligen borde man gå ut i solen, ut och GÖRA saker. De barn som ägnade sin fritid åt att spela fotboll eller vara ute och hänga med kompisar gjorde liksom mycket mer rätt än jag som satt hemma och läste, det visste man ju. Läsandet var asocialt och meningslöst. På sin höjd skulle man läsa ett kapitel innan man skulle somna, men det där med att sitta och hänga över böckerna jämt, det kunde ju inte vara bra.
Och idag klagar man på att barn läser för lite och för dåligt.
Och jag sitter och funderar över den där kopplingen: saker man bara förväntas göra i sansad lagom mängd, de blir väl aldrig riktigt kul, utan mest något man blir tvingad till, av sig själv eller andra? Som en tråkig vitamintablett.
Det man tycker är kul vill man gå upp i fullt ut.
Och vad som är fult att gå upp i varierar försts över tid. Numera är det förstås fult att spela datorspel på det sätt som jag läste böcker. Medan lärarna kanske drömmer om att barnen skulle ägna sig så mycket om läsning som jag och en hel del andra gjorde?