När jag var liten älskade jag mörkret. Det var något magiskt, spännande med mörkret. Mys och tända ljus. Jag längtade, räknade dagar och veckor, till dess att det skulle vara mörkt på morgnarna när jag cyklade till skolan.
För vart år som går tycker jag sämre om mörkret. Vintern och mörkret suger musten ur mig, stjäl all min ork och kraft och inspiration. För vart år som går blir jag tröttare av mörkret som sänker sig över världen.
Kanske är det inte mörkrets fel. Egentligen skulle nog kanske fortfarande tycka att mörkret är okej, om jag själv kunde bestämma över den tid det är ljust. Om jag hade tid att rå mig själv och tända ljus och göra det mysigt och ta hand om mig själv när mörkret råder.
Så är nu inte fallet.
Men nu återvänder ljuset! Våren, som jag förr inte brydde mig så mycket om, nalkas. När jag går till bussen vid sjutiden på morgonen är det inte längre nermörkt. Det är gryning 
När jag kommer hem på kvällen är det visserligen mörkt, men jag kan ana skillnad (och det är i alla fall inte mörkt när jag börjar ta mig hemåt).
Det finns hopp om livet. Det finns hopp om ljuset. Vi överlevde den här vintern också.