Förra helgen var vi på loppis. En sådan där årlig återkommande lokal loppis. Massor med saker som folk rensat ut och lämnat till Lions. Mestadels saker som man verkligen inte behöver.
Men jag kom hem med två saker. Två stekgrytor i gjutjärn – en till vardera barnet. Ganska små, typ två liter(?). Men fina; den ena en Skeppshult, den andra med lock som går att använda som eget stekjärn. Fina grejer. 50 kronor vardera.
Det blir påfyllning i barnens brudkistor.
Det blir en hel del begagnat i årets julklappar. Det har inneburit en del handlande på Tradera och andra sådana ställen under hösten.
Men det ÄR komplicerat. För det blir liksom fler aspekter att väga in än om jag går och köper motsvarande pryl i en vanlig affär, splitterny. En legosats, till exempel. Går jag och köper den i en affär i nyskick så finns det oftast många exemplar. Och gör det inte det, utan jag köper det sista exemplaret, så är det liksom inte tio stycken till som samtidigt tassar runt det där paketet i affären för att se vem som slutligen ryckar till sig det och betalar.
Men på Tradera kan vi egentligen vara hur många som helst. Och då måste jag liksom på något vis väga in de andras livstillvaro i mitt val att köpa eller inte köpa. Är det här VERKLIGEN VERKLIGEN just den där saken som en av de andra budarna letat efter eller som hens barn desperat önskar sig, och budet ligger redan på den övre gränsen för vad familjen kan ha råd med? Eller är hen som budar kanske stenrik och med världens bortskämdaste unge som redan har mångfalt vad hen behöver? Eller är köparen kanske till och med en vuxen som lägger alla sina pengar på lego till sig själv? Detta, som jag inte kan få reda på, ska jag väga mot ”mina” behov. Där ”min” situation är att jag vill skaffa en julklapp till mitt barn på ett schysst och miljövettigt sätt, och saken jag budar på är inte det enda mitt barn önskar sig men kanske samtidigt det bästa alternativ som kommer att dyka upp om jag ska köpa något begagnat.
Och så vidare.
Funkar man som jag så kan man gå rejält sönder i huvudet av sånt här.
Och det här blogginlägget har legat halvskrivet länge, men jag tänker på det igen när jag läser Underbara Claras inlägg om delvis samma saker.
Fast jag betonar delvis samma. För jag känner annars inte egentligen igen mig i inlägget. Generellt sett är jag ingen shoppare och har adrig varit; det är inget som intresserar mig. Och däremot har jag ju faktiskt nyligen börjat ”hamstra” på loppisar – i form av att jag börjat bygga brudkistor åt mina barn av sådant jag själv har tillräckligt av. Fast jag uppfattar sällan att jag tar det någon annan skulle behöva. Snarast köper jag sakerna för att jag tycker det är så himla synd att de finns kvar när loppisen närmar sig sitt slut och sakerna slumpas bort för att idrottsföreningen vil bli av med allt till stängningsdags.
Hör du till dem som fått något samlat åt dig från späd ålder? Som en fin kaffeservis, silverskedar, eller något annat liknande. Någon sådan där sak som du fått kanske till varje födelsedag eller jul under uppväxten, med någon sak som egentligen känts ganska meningslös just då. Kanske fin, men inte så himla användbar när du var fyra eller sju eller tolv? Och, vad värre är, så har den kanske egentligen inte känts så himla meningsfull när du blivit vuxen heller. För du har inte valt den där servisen själv, och i praktiken är den varken snygg eller användbar enligt ditt vuxna jag – och så fort du haft råd har du skaffat något du själv faktiskt vill ha, och den där hopsamlade servisen har liksom aldrig kommit ur sin låda på vinden.
Jag har en sådan låda som står. Som jag fortfarande inte kunnat göra mig av med.
Och ja, jag är generellt sett negativt inställd till den sortens presenter. Förmodligen för att jag förknippar dem med konservativa traditioner, någon sorts idé om att göra saker på ett visst sätt för det ska vara så och det är så man gör [TM] och att bestämma över vad någon annan ska tycka och vad som är god smak. Typ. Och det är liksom inte riktigt min grej. Dessutom, att skaffa saker till någon som de inte säkert själva gillar och som det inte alls är säkert att de kommer att ha användning för är förstås ett väldigt slöseri, och jag slår vad om att det står många dylika ickeanvända serviser, liksom en massa andra sorters presenter, som aldrig nånsin används – och dessa saker är en del av vår stora konsumtion, och en väldigt onödig del av vår konsumtion.
Men.
Jag antar att grunden till det där samlandet egentligen är någon sorts gammal brudkiste- och bosättningstanke. Ett samlande inför vuxenlivet. Ett sätt att se till att rusta barnen med de saker de faktiskt behöver den dag de ska flytta hemifrån. Helt enkelt för att det är dyrt (eller praktiskt sett omöjligt, ifall vi snackar saker som man faktiskt ska hinna sy eller väva eller smida eller tälja etc) att skaffa allt man behöver på en gång, och därför behöver man helt enkelt bygga upp ett ”kapital” under hela sin uppväxt.
Det är en mycket rimlig tanke. Det orimliga är att detta i stället numera (eller ja, sedan ett tag tillbaka) verkar ha ersatts av att man ska samla på lyxattiraljerna som man kanske inte alls behöver – medan man istället skaffar det man behöver när det väl är dags, och då gärna i billighetsvariant, som man sedan kanske ersätter igen efter några år (inte minst för att sakerna inte hållit).
Då känns det plötsligt som en ganska rimlig tanke att samla på sig saker i förväg, under lång tid.
Men varför skriver jag om det här nu? Jo, för vi har varit på loppis idag :-) Och på loppis brukar jag ju köpa en del sådant som liksom håller länge – och som är dyrt att köpa nytt: Rostfria prylar, grytor och annat. Bra prylar, kan göras ordentligt rent och fräscht igen och så. Och jag tycker det är synd att det ska riskera att slängas (för jo, ibland blir det faktiskt bra saker över på de stora loppisarna). Men själv har jag vad jag behöver av det mesta sådant numera. (Och ja, det mesta ÄR köpt på loppis.) Men så insåg jag för ett tag sedan (det måste ha varit förra sommaren?) att jag ju faktiskt kan börja samla åt mina barn. Ja, utav sådana saker som de faktiskt kommer att behöva. Spara undan av de rejäla prylar som säljs för en spottstyver och som faktiskt kommer att vara precis lika användbara om femton år som de är nu.
Det är också ett sätt att se till att de resurser som finns nu inte förgås utan kommer till nytta i framtiden. För vem vet om man har råd att skaffa den sortens saker i en framtid när energin blivit skitdyr… eller om det ens är möjligt?
Så här på sommaren är det högsäsong för idrottsföreningarnas stora loppisar, där hela fotbollsplanen fylls med husgeråd, möbler, böcker, kläder och gammalt skrot. Loppisarna är ett folknöje och en upplevelse i sig. Jag passar på att fylla på med rostfria bunkar, mått och grytor för en billig peng. Barnen kan köpa någon leksak eller några böcker för sparade veckopengar. Min man drar ibland hem elektronikskrot ;-) Ingen av oss blir ruinerad, idrottsföreningen får ett tillskott i kassan, och prylarna återanvänds istället för att slängas (och färre nya saker behöver produceras).
Den gångna helgen köpte jag bland annat en liten (1-liters, kanske 15 cm i diameter) Nils Johan-traktörpanna för en tia, och en rostfri ugnsform för femton spänn (så att jag nu kan slänga en gammal form med typ tefolnbeläggning som jag fått nånstans ifrån och aldrig tyckt om).
Posted in Miljö, Vardagsliv
Tagged begagnat, hushållning med resurser, loppis, rostfritt, välgörenhet
En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.
Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.
Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.
Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?
Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas ”små” band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.
Posted in Musik, Saker jag inte förstår, Samhälle
Tagged ekonomi, festival, folkmusik, hushållning med resurser, loppis, pengar