Jag kommer gående över Drottningtorget i Malmö. Ett ungt par kommer gående emot mig. Hon stannar mig och frågar:
”Ursäkta, hur kommer vi till T-centralen?”
”Va?” säger jag.
”Ja, hur kommer vi till T-centralen?”
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara… ”Öh… Stockholm…?” klämmer jag ur mig.
Grabben tar tag om tjejen. ”Fel stad”, säger han och drar iväg henne.
Ja, jo, det förstod jag också. Men vart skulle ni egentligen? Och varför frågade ni inte vidare?
Jag bodde i Malmö under ungefär åtta månader av mitt liv. Det är nu över tio år sedan.
Under min uppväxt var jag bara ytterst få gånger i Malmö, typ på teater och så. Jag hade ingen direkt uppfattning om staden, men betraktade den som tråkig.
När jag under slutet av min studenttid bodde i Lund men tränade dans och spelade musikal i Malmö, upptäckte jag att det var en trevlig stad.
Och sedan flyttade jag dit. Bodde mitt i smeten, i ett väldigt trevligt kollektiv.
Tyvärr hade jag ytterst små möjligheter att uppleva Malmö. Jag gick en utbildning som kostade pengar och inte gav studiemedel. Jag var tvungen att lägga min lediga tid på att försöka tjäna ihop pengar, och sedan snåla maximalt med pengarna.
Dessutom hade jag för första gången i mitt liv pojkvän. Sisådär en fyrtiofem mil bort. Vilket förstås också både kostade och tog tid :-)
Jag hade helt enkelt varken tid eller råd att i någon större utsträckning ha glädje av det fantastiska utbud som fanns runtomkring mig.
Sedan gick jag sönder och hoppade av och flyttade därifrån. Och när jag nästa gång ”hanade” i Malmö, så hade jag hus och sambo en bra bit utanför stan. Och sedan kom barnen.
Jag ångrar inget av det. Men det känns lite märkligt att jag liksom aldrig haft tid att uppleva Malmö fullt ut, trots att jag är där så mycket… Jag hade inte riktigt möjighet att göra den till min stad när det egentligen kändes som att den ville bli det.
Idag gick jag av vid Triangeln. Och gick vägar jag inte gått på länge, genom det som ändå är min del av stan. Det kändes både hemtamt och nytt och ovant.