Vi var på Liseberg igår. Det var elvaåringens klaraste önskemål för en här sommaren, men det hanns inte med förrän igår.
Det var många på Liseberg igår. Fint väder, mycket folk och långa köer till åkattraktionerna. Timmeslånga köer i många fall.
När vi någon gång på tidiga kvällen hade köpt glass gick vi därför och ställde oss i kön till Balder under tiden glassarna åts upp. Trots att kön antogs vara nånstans runt tre kvart eller nåt sånt.
Efter en liten stund kom elvaåringen på att han var kissnödig. En elvaåring bör ju kunna komma ihåg att känna efter sådant själv, kan man tänka. Och vi konstaterade att de val som fanns var att stanna kvar i kön och hålla sig, eller att gå ur kön och gå på toa och därefter ställa sig sista i kön igen. Eller möjligen vänta därute på oss andra tills vi hade åkt – helt enkelt hoppa över den här åkturen. Han velade fram och tillbaka, var ett tag på väg att ge upp och gå ut och skippa åkningen när liksom sista chansen att smita ut smidigt passerade (sedan gick köslingan in på besvärligare ställen). Men han stannade kvar.
En stund senare, nä vi hade stått i kön en dryg halvtimme eller nåt sånt, såg jag en bit bakom oss i slingan en tjej (ung vuxen, nånstans mellan tjugo och trettio?) krångla sig förbi person efter person i köslingan. Det såg lite märkligt ut, men alla släppte förbi henne och ingen verkade ifrågasätta; möjligen såg de lite förbryllade ut.
Jag hann glömma bort det och börja fundera på annat innan hon slutligen dök upp strax bakom oss.
Hon ville förbi, framåt i kön. Jag frågade varför. Jo, hennes kompis fanns längre fram i kön och skulle dit, men hon hade behövt gå ut och hämta nånting. Nånting odefinierat, inget som verkade viktigt eller så. Men nu skulle hon tillbaka fram i kön till sin kompis som fanns längre fram. Hon ansåg uppenbarligen att det var det självklaraste i världen.
Jag ville inte släppa förbi henne. Om jag förklarat för min elvaåring att man inte kan överge sin plats i en nära timslång kö för att gå på toa och sedan komma tillbaka, så kunde jag självklart inte släppa fram en vuxen människa, som självklart borde veta hur man gör och inte gör. Vilket jag också sa till henne.
Hon var tydligt förorättad över detta. ”Hur skulle jag kunna veta att det fanns regler för att man inte fick gå ur kön och sedan komma tillbaka?” sa hon surt på ett sätt som tydligt deklarerade att hon egentligen menade att det inte alls är så utan det var något jag hittat på. ”Och du måste förstå att det är tråkigt att åka Balder själv!” påpekade hon.
Ja, det kan man ju tycka – eller också inte.
Men jag släppte inte förbi henne, och hon fick stanna kvar bakom, surt muttrande.
Det var inte på något vis så att hon var nybliven svensk och att det skulle vara en sådan kulturkrock. Däremot lyckades jag inte bli klok på om hon verkligen totalt lyckats missa vad som är socialt accepterat i köer – kökultur, liksom – eller om hon helt enkelt utnyttjade att folk generellt sett inte opponerar sig.