Här har man gått och längtat efter att få lov att göra det uppbyggliga arbetet (istället för bara nedrivandet), och så lagom tills det är dags så har det ryggonda alltså återvänt.
Ja. Dags för gipsputs på väggarna. För att jämna till underlaget, dels eftersom den nu delvis frilagda kalkputsen är grovkornig/skrovlig, dels för att det bitvis sitter tjocka lager tapet och/eller spackel och det därför behöver bli jämntjockt.
Eftersom min rygg bråkar så har jag inte vågat gå ut och ställa mig i regn och kyla och blanda bruket (vilket jag annars finner kul – ja inte regnet och kylan men brukblandadet), utan det har min man fått göra. Men putsandet har jag klarat av.
Ja, jag gillar att putsa.
Jag är inte proffs, absolut inte. Men det blir helt okej. Typ rätt snyggt. Tillräckligt snyggt för att jag ska tänka samma sak som jag tänkte när vi putsade våra första väggar, med kalkbruk, i kontoret för nio år sedan: det här måste vi göra ”på riktigt” i något rum sedan, så att vi får riktiga synliga putsväggar.
Och jag gillar putsandet i sig. Att smeta på bruket. Känslan av att arbeta med massan. Att hitta tekniken – som liksom aldrig stämmer med det som står beskrivet, känna mig fram, hitta ”den rätta knycken”, i hur jag hanterar bruket och slevar och brätten. Och se den snygga ytan växa fram. Se den långsamt torka, övergå från en sorts grå till en annan och slutligen ljusna och torka.
Nu har jag tagit en liten paus för ryggen. Snart får jag förhoppningsvis te, och sedan ska jag göra av med det sista bruket i hinken för idag.
