Tag Archives: matsvinn

Njurgryta

I lördags köpte vi tre grisnjurar i affären. Kostade typ 16 kronor.

I söndags lagade älsklingen gryta av dem. Njure, palsternacka, bacon (köpt som sistadatums och slängt i frysen vid nåt tillfälle), vitlök, grädde och säkert nåt mer. Ris till. Vi var tre hemma som åt.

Idag har jag och älsklingen ätit resterna till lunch.

Ja, de här måltiderna hamnar på ”köttkontot”. Jag gissar på att många som äter kött/animalier aldrig äter njurar. Och det är förmodligen ännu mindre sannolikt bland de som ”äter mindre kött för klimatets skull”. Men alltså, ska man äta djur så ska man äta upp så mycket som möjligt av djuret. Och då ingår även inälvsmat.

Grundproblemet är väl att de krokiga över huvud taget sorterats ut?

Coop lanserar nu ”knasiga grönsaker”. Så här skriver de själva:

Frukt och grönsaker som inte ser perfekta ut kommer sällan ut i butikerna. Hela 15-30 procent ratas redan i produktionsledet. Frukt och grönt som ser annorlunda ut men som ändå har samma kvalitet och är precis lika goda som den som redan säljs i butikerna. Det här är ett sätt för oss att bidra till att minska matsvinnet.

Självklart är det jättebra att knasiga, eller fula, eller annorlunda frukter och grönsaker också säljs. Jättebra att minska matsvinnet!

Men läser man vidare på deras webbsida eller i tidningarnas artiklar, så framgår det snart att detta, åtminstone inledningsvis, är något som bara kommer att finnas i enstaka butiker. De stora Coop Forum. Vilket i sin tur avslöjar något centralt: Det är fortfarande så att de ”knasiga” frukterna och grönsakerna först ska sorteras ut, hanteras i ett eget system, och sedan säljas som en specialgrej.

Hallå! Vi snackar frukt och grönt här, i exemplar som kvalitetsmässigt inte är ett dugg sämre enligt Coop, utan som BARA har fel form.

Enligt min uppfattning vore det enda rimliga att låta dessa exemplar åka i den vanliga filen, inte en egen.

Och så tänker jag tillbaka på en tid för länge sedan – dryga tjugo år? – när det hävdades att EU förbjudit krokiga gurkor, och det var folk i Sverige väldigt upprörda över. Men numera så behöver man alltså köra separata kampanjer, ”produktionslinjer” och separata priser för att folk ska köpa dessa exemplar?

Den där maten som inte är ”bara de finaste”

”Bara de finaste majskornen” står det på paketet. Men vad händer egentligen med resten av majskornen? Det har jag funderat på länge (och skrev om för nåt år sedan).

Ja, inte bara popcornmajsen. Det handlar ju om apelsinerna i juicen, om ärtorna i fryspåsen med ärtor, om… det allra mesta i mataffären.

Och tyvärr är det nog som jag befarade: Det där som ratades till juicen, ärtfryspåsen, popcornen och så vidare används ofta inte till sämre varor heller.

Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted

Last December I traveled to Kenya to meet farmers and exporters supplying fresh produce to European retailers. I visited farms and pack houses around the country that were routinely throwing away vast amounts of perfectly good food and were losing money as a result. An average of 44.5 percent of the food grown for Europe was being discarded, not because of spoilage, but because it did not meet the cosmetic specifications of the major European retailers.

Läs mer i artikeln Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted.

Jag vet förstår inte om det är så överallt. Men det finns väl goda skäl att tro att det här är mer regel än undantag :-(

Att hushålla med resurserna är inte tillräckligt fint

Igår, när mina föräldrar var här, åt vi alltså kokt kyckling. Kycklingen ifråga hade älsklingen köpt vid något tillfälle till nedsatt pris för att det var ”kort datum” på den och sedan stoppat direkt i frysen. Nu blev det middag till sex personer på söndagen.

Ikväll gjorde jag soppa till oss fyra på buljongen som fanns kvar från kycklingkoket samt en rejäl omgång grönsaker. Så det var i någon mån grönsakssoppa – fast på kycklingbuljong. Så vegetariskt var det ju inte.

Det innebär alltså att båda måltiderna fick sin köttdel av sådant som annars skulle slängts. Resurshushållning. Bra för miljön. Tycker jag.

Men det får man inte tycka. För när jag säger det, händer det att jag får kommentarer av typen ”Hur kan du veta att köttet skulle slängts annars? Det kanske hade hunnit komma någon annan och köpt det om inte du hade gjort det. Kanske någon som behövde det bättre. Kanske någon som inte hade råd att köpa kött annat än om det var nedsatt pris. Och så länge du överhuvudtaget köper kött, även om det är till nedsatt pris, så gynnas du köttindustrin.” Och så vidare… Det innebär att numera, när jag står och tittar på kött med kort datum-nedsatt pris, så väger jag inte bara in vad jag själv har i frysen och om det är vettigt ur mitt hänseende att köpa det, utan också om det finns många paket kvar, och hur lång tid det är kvar till ”slängdags” – två dygn eller en halvtimme? Så att jag inte ska riskera att ta gamla fattiga tant Agdas möjlighet att köpa kött. För gör jag det så ska jag tydligen skämmas för att jag försöker göra en miljöinsats. Jag kunde ju nämligen alltid ha valt en ännu ”finare” miljöinsats. Att äta kött som  riskerar att slängas är inte tillräckligt fint – det är finare att låta köttet slängas och äta bönor istället.

I vanlig ordning är det dessutom jag, som faktiskt anstränger mig att göra något bra, som får veta att min insats inte var fin nog. Medan de som verkligen skulle behöva tänka till nog sällan får den sortens kommentarer…

Nu med fruktpress!

För några år sedan, när det var ett väldigt bra äppelår, började jag drömma om att skaffa en äppelpress. Kunna göra egen must och kanske till och med egen cider.

Fast jag konstaterade att en egen press förstås kostade en massa pengar. Och det är trots allt ganska få tillfällen per säsong man använder pressen – antar jag, i alla fall när det handlar om husbehov. En äppelpress (eller fruktpress) borde alltså vara en ypperlig sak att skaffa tillsammans med ytterligare några personer. Gemensamt ägande.

Fast jag hittade aldrig några andra som ville skaffa tillsammans. Och så rann det hela ut i sanden, som ju många saker gör. Man kan inte och hinner inte engagera sig i allt som verkar kul, typ. Och visst, varje år i samband med äppelsäsongen har jag googlat pressar och tänkt att man ju borde ta sig samman och komma till skott eller kanske önska sig i fyrtioårspresent eller nåt…

Så idag var jag inne på Jem&fixs webbsida för att kolla efter något annat – och så fick jag syn på att de i sitt annonsblad hade en fruktpress av klassiskt snitt i ganska liten storlek. För 700 spänn! Och eftersom vi ändå var i Ystad på eftermiddagen kollade jag hur den verkade, och den verkade helt okej :-)

Så… nu har vi köpt en press.

Fruktpress

Bild lånad från www.bygma.dk
Bilden föreställer precis en sådan press vi köpt: en Green>it från Millarco på 12 liter.

Lite intorkade rester blev bröd

Att ta tillvara rester är att ständigt utmana sig själv, vidga ramarna och testa.

Idag har jag gjort stekpannebröd på blandade skålar med överblivet från kylen:

  • Pressad potatis från igår
  • Intorkad couscous från i torsdags
  • Lite creme fraiche som stått utan lock sedan förra lördagen

Och så kornmjöl, och slutligen lite mjölk till lagom konsistens.

Äntligen har jag hittat något bra att göra med överblivet potatismos!

Ibland blir det potatismos över. Så där så det bara finns potatismos och inget annat.Den självklara restmaten av potatismos är potatisbullar. Men jag lyckas aldrig få till rätt konsistens: de trillar sönder och har sig. Och inte blir de särskilt goda heller.

Men idag testade jag att göra lumpe på potatismoset. Lumpe eller lompe är tydligen norskt potatistunnbröd, och egentligen ska det göras på kokt kall potatis som mosas och blandas med mjöl och salt. Men jag testade att göra det på potatismos, och jag tyckte det blev bra.

Så här gjorde jag:

Kallt potatismos (några deciliter, tror jag) blandades med dinkelmjöl och kornmjöl (ca 3 dl totalt) och lite salt till lagom konsistens. Degen delades i lagom stora bitar som jag kavlade ut ganska tunt på mjölad bänk. Och sedan stekte jag dem i torrt stekjärn.

Till detta serverades soppa på gårdagens hönsbuljong, lite överbliven ramslök, creme fraiche och ärtor – typ.

Tankar vid vattenkranen

Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)

Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)

Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.

Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.

Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…

Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.

Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?

Plötslig nyponglass

I skafferiet hittade jag en förpackning med pulver till osötad nyponsoppa – eftersom den här mamman ju förstås vid något tillfälle tyckte att de små barnen inte skulle få för onyttiga saker. Men barnen tyckte inte det var gott, så den blev ståendes. Två innerpåsar, en öppnad och en oöppnad, och ett bäst före-datum någon gång i augusti ifjol.

Man ska ju inte slänga saker som är okej, och samtidigt vet jag att ingen kommer att dricka den.

Och i kylskåpet fanns en drygt halv trea grädde som gick ut i söndags.

Aha! Glass!

Två äggulor, två msk socker, 1 tsk vanljsocker – vispas. Häll i en påse osötat nyponsoppepulver (motsvarande ½ l soppa), vispa lite till. Vispa grädden (typ 1½-2 dl, alltså). Rör ihop de båda smeterna. Stoppa i en bytta i frysen.

Smeten smakade i alla fall bra :-)

Tillägg tre dagar senare:

Nu har vi smakat. Det blev en lite småmärklig glass. Främst i konsistensen. Sannolikt beror det till stor del på förtjockningsmedel i soppulvret. Så tja, märklig men fullt ätbar – men inget man kränger i stora mängder :-)

Julskinka till nästa års vardagar

Årets julskinka blev en ekologisk från Coop, för Ica hade bara färdigkokta ekoskinkor, och vi vill tillaga skinkan själva. (Jag tycker för övrigt att julskinkan är som allra godast just när den kommer varm och nygjord från ugnen, på lillejulaftons kväll, och resten av julen kan jag vara förutan.)

Men nu efter jul har Ica ett överflöd av färdigkokta skinkor som inte blivit sålda, och som därför säljs till halva priset. Inklusive ekoskinka. Så idag har vi köpt en ekologisk färdigkokt, och sedan har jag stått och skurit den i små tärningar och fryst in i påsar. Tolv middagar blir det – till pastasås med skinka och liknande. Många goda vardagsmiddagar, istället för att köttet ska hamna i soporna.