Tag Archives: matsvinn

Tankar om restmat och matrester

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.
För mig känns det märkligt.
Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.
Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)
Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!
Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.
Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

Ångad saft, kokt saft, glass, kräm och mos

Den gångna helgen plockade vi fram svarta vinbär ur frysen till att göra saft. Det är mamma som bidrar med stora påsar vinbär till vår frys – våra egna buskar ger ännu väldigt lite och är för få. (Tack, mamma!) Och efter majsplockning helgen dessförinnan var frysen välfylld, och då var det ju logiskt att försöka omvandla lite bär till saft – som kan stå i matkällaren istället. Speciellt med tanke på att vi nästan inte hade någon saft (bortsett från fläder).

Vi började i gammal vanlig stil: först ångning av saft i saftmajan, sedan kokning av eftersaft på bärmassan.

Men det stör mig med den massa som är kvar efter eftersaften, det har det alltid gjort. Det blir ju ganska mycket bärgegga kvar liksom – det känns så vansinnigt att slänga den! Hemkonserveringsboken från 1950-talet eller vad den nu är påpekar att vitamininnehållet efter dessa två omgångar av behandling inte är värt något. Men det är ju knappast den enda faktorn att ta hänsyn till? Nog kan man väl få använda svartvinbärsprodukter bara för att de är ruskigt goda? Och nog måste de väl kunna ge mättnad ändå? Det är väl knappast sämre än helt tomma kalorier?

Så jag bestämde mig för att använda massan den här gången.

  • Jag gjorde en rejäl laddning kräm. Utan att tillsätta nåt extra socker, det vill säga den enda sockertillsatsen var av att jag haft socker mellan bärvarven vid ångningen (och då blir det lite osmält socker kvar fast det rimligen inte borde), och rimligen bör det mesta av detta sedan ändå hamna i vätskefraktionen när man gör eftersaft. Däremot hade jag ju alltså sedan i lite potatismjöl. Krämen blev god. Lite ”mjukare” i konstistensen, men hlt klart godkänd.
  • Sedan tog jag resten av bärmassan, hällde i knappt 2 hg socker,lät koka upp ordentligt och koka lite och hällde sedan på 2 st klassiska konservburkar med bygellock à 1 liter. Eftersom detta mos är ytterst lite sockrat, helt utan natriumbensoat och utan uppvärmning av burkarna, räknar jag med kort hållbarhet och har ställt dem i kylen. Men de kan säkert duga till pannkakor och fil under den närmsta tiden.
  • Riktigt allt fick inte plats i de där två burkarna. Det var nästan tre dl kvar av detta sockrade bärmos. Jag kompletterade med det avskummade från eftersaftskokningen, och lät dessa totalt tre dl kallna. Dagen efter gjorde jag glass, inspirerad av sommarens jordgubbsglass: 3 äggulor vispade med 1msk vaniljsocker och 3 msk florsocker. 3 dl grädde vispad. Rör ihop bärmassan först med äggröran och därefter även med grädden. Häll över i glassburkar och frys in.

Så. All bärmassan tillvaratagen. Inget spill. Välkokta bär duger i alla fall som smaksättning och bukfylla! ;-)

Torka plommon

Under en kort och intensiv period har vi väldigt gott om plommon. Så vi har gjort sylt, kokt kräm och även fryst in urkärnade plommon.

Men det klassiska sättet att tillvarata och bevara plommon är ju att torka dem – klassiska ”katrinplommon”, liksom. Bör rimligen vara det som är kräver minst i form av energi och tillsatser – eller?

Jag började leta efter info om hur man gör. Men alla beskrivningar av att torka plommon handlade om att involvera värme. I de allra flesta fall handlade det om att torka i ugn på 40-50 graders värme. (I övriga fall om att torka i en spedifik torkmaskin.) Men jag ville ju testa att torka utan att tillföra extra energi. Typ soltorkade tomater. Går inte det?

Till slut hittade jag den här beskivningen. Ha, det går! (Eller förutsätter det varmare klimat än det svenska?) Så för typ en vecka sedan så la jag ut ett antal plommon i prydliga rader (för lagom spridning etc) på bakplåtspapper på galler på bänken innanför fönstret i vardagsrummet. Återstår att se om det funkar :-)

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

Skräpmat

Nu är tiden på året att laga skräpmat, så det gör vi lite då och då.

Ikväll lagade jag till exempel en stuvning(?) på de pytterödbetor (inklusive blast) som jag gallrat bort tidigare idag, tillsammans med blasten från ett knippe fina köperödbetor av smått slag. Jag kokte detta, grovhackade, blandademed lite smörfräst schalottenlök och pressad vitlök, lät fräsa tillsammans lite, rörde i creme fraiche, lät puttra lite, och så salt och peppar. Serverades med tagliatelle, de kokta rödbetorna och en sallad på svarta bönor.

En annan dag hade jag även med blast från gallrade kålrabbi; fast då gjorde jag nog en mer klassisk stuvning.

Vad händer med maten efter lunch?

Det funderar jag på ibland.

Det finns ju hur många lunchställen som helst i en stad som Malmö. Och i stort sett alla människor äter lunch mellan 11.30 och 13. Några eftersläntrare dräller in senare än så. Men förmodligen går det från rusning till folktomt på väldigt kort tid.

Lunchrestaurangerna måste ha tillräckligt med mat för att det ska räcka till alla lunchgäster som dyker upp. Fast det går förstås aldrig att veta hur många det blir. Ju fler restauranger det finns att välja på desto större valmöjlighet – och mindre förutsägbara kunder. Dessutom kan ju folk (som jag) variera sig: ibland går man ut och äter, ibland har man med sig matlåda hemifrån. Så man måste ha tillräckligt med mat så den inte tar slut för tidigt – men sedan ska man inte stå med för mycket rester vid 13.30.

Vad gör egentligen lunchrestaurangerna med maten som finns kvar när lunchtiden är slut? För det måste ju bli en himla massa mat över. På massor av ställen. Varenda dag.

Ja, jag inser att det självklart också är en ekonomisk fråga. Att restaurangerna självklart, av ekonomiska skäl, inte vill behöva slänga för mycket mat. Men ändå. Med tanke på hur stort matsvinnet är hos privatpersoner och i mataffärer så antar jag att det kan vara ganska stort även på lunchställena.

Och jag antar att ju fler ställen, ju större valmöjligheter för oss kunder, desto större svinn. Eller?

Det är samma med mataffärer. Ju fler mataffärer, och ju större sortiment, desto fler saker måste det vara som inte hinner bli köpta och uppätna innan de blir för gamla. Och mataffärerna har oftast långt mycket mer mat än vad som behövs. För vi vill alla ha tillgång till ett stort utbud och goda valmöjligheter. På större orter finns det oftast flera mataffärer, och sammanlagt har de mat till fler än de som bor på orten. Konkurrens är bra och viktigt, sägs det. Samtidigt måste ju konkurrensen innebära att en del av dem inte får sålt sina varor, eller? Det är i alla fall helt klart så att det produceras mer mat än vad som behövs.

Och det är liksom ingen som är ansvarig. Ingen som har överblick. Ingen som tittar på ett egentligt behov eller efterfrågan – ”efterfrågan” har blivit ett relativt begrepp på nåt vis.

Producera så mycket du kan och hoppas på att du lyckas prångla ut det till nån! Fyll affärerna med mat – ju mer desto bättre!

Tillbaka till luncherna. Ibland funderar jag på om det man egentligen borde göra, som miljömedveten, är att härda ut och gå och äta lunch vid efter 13. Intressant nog noterade jag häromdagen ett lunchställe som verkar agera just utifrån detta: normalt lunchpris 90 kr; efter klockan ett 72 kr. För jag antar att åtminstone en del av tanken med detta är att kunna göra slut på dagens mat?

Bara de finaste majskornen

På Icas popcornpåsar står det något i stil med ”Bara de finaste majskornen”. Jag antar att deras tanke är att det på något vis ska göra mig glad.

Men så funkar ju inte jag. Istället uppstår en massa frågor:

  • Varför är det viktigt att ha de finaste majskornen när man ändå ska poppa sönder dem?
  • Hur stor andel av majskornen är det som anses var de finaste? 10 procent? 30 procent?
  • Vilka aspekter tas med i bedömningen av vilka majskorn som är finast?
  • Vad är det för stackars satar som sitter och väljer ut vilka majskornn som är finast?
  • Vad händer med resten av majskornen?

Och alltså, det är inte alls säkert att det här är ett problem. Kanske är det jättebra att man gör den majsuppdelningen. Men det saknas väsentlig info för att kunna avgöra det. Som det är nu känns det bara fånigt – och definitivt inte som ett försäljningsargument. (Det tunga försäljningsargumentet i sammanhanget är att det finns inget annat att välja.)

Hästen, klimatet och resurserna

Det har varit mycket hästköttsskandalsskriverier på sistone. Ja, det har väl lugnat ner sig de senaste dagarna – det har väl inte samma nyhetsvärde längre?! – men ändå.

Jag tycker det är så ledsamt och bedrövligt.

Ja. Visst är det dumt att folk har lurats. Visst är det illa att det står fel saker på matförpackningarna. Visst är det lite läskigt med tanken på att någon av de där hästarna kanske fått någon medicin som inte är nytig att få i sig. (Var den nyttig för hästen, då?)

Men för i helvete!

Ni har ätit av det där köttet – köttbullarna, lasagnen och kalopsen och allt vad det är – länge nu. Det är inget ni blir sjuka av. Det är inga stora mängder hästkött, bara en liten andel. Det var ingen fara för en månad sedan, och det är ingen fara nu.

Men ändå SLÄNGS alltsammans. Så fort man hittar hästkött i någon ny produkt så stoppas försäljningen och allt dras tillbaka.

Jag gsisar på att det betyder att alltsammans destrueras på ett eller annat sätt. Även i fallen där man bara tillfälligt stoppar i väntan på provsvar så utgår jag från att det bli massor med destruktion.

Och här jobbar vi på att lära folk:

  • Köp inte mer än du behöver
  • Ät upp all mat du köper – minska matsvinnet
  • Minska köttätandet

Men det är inte ätandet av maten som orsakar miljö- och klimatpåverkan, det är produktionen. Och plötsligt kasseras alltså oändliga mängder fullgod mat, bara för att det inte står på förpackningarna att de innehåller en sorts kött till.

Det är ett sånt jävla resursslöseri.

Och det är ett sånt effektivt motverkande av det arbete som går ut på att folk ska bry sig om det de själva kan åstadkomma i sin egen vardag. Hur sjutton ska man kunna känna att det gör skillnad att äta vegetariskt  några gånger i veckan, när det slängs tiotals ton i omgångar av köttportioner?

För övrigt, en sak jag funderat på men som inte en kotte pratat om i hela den här härvan: hur står sig hästkött i klimathänseende? Det borde vara bättre än nötkött – eller?

Nu får det vara slut med den här potatispåsekatastrofen!

Jag köper förstås helst ekologisk potatis, i den mån jag får fatt i det. Och om jag får fatt i det utan att åka fem mil så är det färdigpackad potatis, alltså inte lösvikt. Det är inte det lättaste att få tag i ändå, men när jag lyckas är det stor sannolikhet att det är på Coop.

Och är det på Coop så är det i tvåkilo papperspåse med litet plastfönster.

Jag är så jävla trött på det där plastfönstret!

Varenda gång tittar jag efter: ser potatisarna grönaktiga ut? Det gör de i princip alltid. Även om jag tittar igenom alla påsarna på hyllan, ända in till den bakersta som står in mot väggen. Det är en avvägning: hur gröna är potatisarna och hur många av dem är gröna? Hur stor är sannolikheten att minst hälften av dem ska vara okej att äta? För ja, ska jag betala 30 kronor för två kg potatis så vill jag faktiskt att minst hälften ska vara ätliga.

Någon gång när det varit mer än halva påsen som varit grön när jag kommit hem så har jag sparat till utsäde. Men jag köper ju inte hem potatis från mataffären till utsäde, utan för att vi ska ha nåt att äta.

Igår i affären så var alla potatisar som gick att se genom plastfönstret, i alla påsarna mjölig potatis, så illgröna att jag inte ville köpa alls.  Det var liksom ingen vits alls.

Ja, det är det där plastfönstret som ställer till det. Släpper in ljus. Förstör potatisen.

Ja, det är också fönstret som ger mig möjlighet att se potatisen som är däri. Ger mig möjlighet att se att potatisen redan är förstörd, för att ni lämnat ett fönster så att jag ska kunna se det.

Och visst, det skulle funka om påsarna hanterades rätt på vägen till affären och i affären, så att potatisarna inte utsattes för ljus. Nå, så är nu inte fallet.

Snälla sluta förstöra den ekologiska potatisen, Coop. Jag vill verkligen ha ekologisk potatis. Men jag vill faktiskt inte köpa den bara för välgörenhets skull. Det här är ett sånt jävla resursslöseri…