Det pratas ibland om att skolan har en viktig roll i att lära barnen om miljöfrågor. Det håller jag helt med om (och jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att förklara för barnen). Men det är viktigt att komma ihåg att hållbar utveckling i skolan inte bara handlar om att lära ut de teoretiska resonemangen, de kemiska, fysikaliska och biologiska orsakerna till miljöproblemen eller för den delen att lära barnen de klassiska lösningarna (res med tåg, släck efter dig och ät ekologisk mat, typ) att rabbla utantill som gamla historiska årtal. Kunskapen är viktig som bakgrund. Men för att få riktig effekt så behöver barnen också lära sig vad det konkret innebär i vardagen (det gäller förstås vuxna också) och göra. Praktiska färdigheter. Mycket handlar ju om att ändra vanor, och när det gäller barnen kanske man kan hindra dem från att skaffa sig alltför många miljödåliga vanor eller i alla fall bryta dem innan de fastnat för hårt.
Det handlar om praktiskt kunnande i slöjden. Att kunna laga saker som går sönder – kläder, möbler och så vidare. Men också kunna skapa och tillverka av det som blir över. Av ett antal restlappar av tyg kan man sy en barnklänning. Av ett gammalt lakan en skjorta. Gamla utslitna jeans ger lappar till att laga andra jeans. Men då krävs att man 1. tänker tanken och 2. vet hur man ska göra och 3. har provat något liknande och därför vågar prova. Med lite kunskap kan man våga sig på att piffa till gamla saker som loppisfynd och liknande så att de istället blir kul och förnyande. Byxlappar kan få en kul form, ett hål i kappan kan lagas med ett snyggt broderi, och t-shirten som börjat bli sjaskig i färgen kan färgas om. Den som skaffat sig syvana kan sy egna personliga tygkassar att ha med till mataffären istället för att köpa plastkassar.
(Över huvud taget behöver den kreativa verksamheten inom skolan bli mer inriktad på saker som faktiskt kan ha någon funktion. Eller i alla fall komma ifrån massproducerandet. Som det är nu kommer barnen hem med oändliga mängder saker som måste sparas till tidens ände under en konstant dammsamlande. Fram för mer kreativitet där man samtidigt försöker tillverka saker som fyller någon sorts funktion! Det ger dessutom en annan sorts stolthet.)
De behöver plocka isär saker, se hur de är byggda, hur de fungerar, och också prata om hur de olika delarna tillverkats, och vilken påverkan de haft på miljön när de tillverkades och vilken påverkan de kommer att ha när de till slut blir avfall. De kan testa att bygga solpaneler och titta på att man själv kan producera el till cyellyset med en dynamo. Och skolan kan ordna bytardagar där barnen själva kan byta bort leksaker och annat de tröttnat på (för säkerhets skull förankrat med föräldrarna, antar jag…)
I hemkunskapen behöver de lära sig att laga god klimatsmart mat. Det är bara om man känner sig bekväm med de kloka råvarorna som man ger sig på att laga dem (eller, det gäller åtminstone för många). Det man är van att laga lagar man. Om man lärt sig laga god vegetarisk mat och vant sig vid vegetarisk mat som en normal företeelse ökar sannolikheten att man också äter det ibland. Bara det faktum att man själv har lagat maten ger en stolthet som kan få en att våga smaka saker man annars aldrig skulle våga eller gå med på. De behöver lära sig resurshushållning: att ta tillvara alla delar av ett djur, koka buljong, etc. De behöver lära sig att tacokrydda inte är ett färdigt pulver som växer i färdiga påsar utan något man kan blanda själv av riktiga kryddor. Och det är jättebra om de dessutom kan få prova på att odla en del grönsaker själva i skolans regi.
Eleverna kan ägna sig åt ”grävande journalistik” (kanske som ett samarbete mellan svenska och SO-ämnen?) och fråga i affären var maten kommer ifrån och hur den transporterats dit, eller ha veckovis ansvar för att se till att lampor släcks och dörrar inte står öppna för länge.
Det finns helt enkelt möjlighet till ungefär hur mycket hållbart lärande som helst i skolan :-)
Det handlar om attityder och värderingar. Det kan bli hippt och coolt med lagade kläder och begagnade prylar, även bland barnen. Barnen behöver lära sig att värdera att någon lagt ner arbete på en sak istället för att det ska handla om nyaste och flesta prylarna. Där har skolan deifinitivt en viktig roll, både i att bemöta jämförelser och kommentarer i vardagen och i att arbeta med långsiktiga värderingsövningar.
Det handlar mycket om att knuffa i rätt riktning och att se till att det helt enkelt är enklast att göra det som är rätt och bra, eller inte ens bara enklast utan att det helt enkelt bli självklart. (Det kallas visst för nudging.)
För övrigt ska jag be om ursäkt för rubriken. Hållbar utveckling förkortas ofta HUT, och jag kunde inte låta bli. Speciellt med tanke på att jag tänkte att kanske någon som aldrig annars skulle läst texten gör det nu.
