Om man nu nödvändigtvis ska bli akut sjuk när man är utomlands, behöva åka ambulans själv till ett sjukhus mitt i natten, och sedan sitta (ligga) själv på akuten hela natten, då är det i alla fall ganska bra att göra det i ett land där man kan göra sig hyfsat väl förstådd, det vill säga där de pratar engelska.
Och ska man nu vara på semester och ha akut behov av akutsjukvård, då är det ganska bra att av en slump ha placerat sig på ett hotell några minuters bilväg från universitetssjukhuset i Cardiff, Wales.
Å andra sidan hade jag hellre låtit bli att behöva uppsöka vården.
Men när jag låg där i hotellrummet i Cardiff natten mellan lördag och söndag och inte kunde somna trots att jag var skittrött, så konstaterade att jag blodflödet inte minskade utan snarast ökade ännu mer. Och tidigare hade det kommit tydliga klumpar, men nu var klumparna inte så mycket klumpar som mer koncentrerat blod, eller ja klumpar var det väl, men lösare och färskare, och de kom ofta och det var mycket.
Och paniken växte i mig. Kanske var det inte bara mens det här? Eller så var det mens som hade gått bärsärk? Eller vad var det liksom? Var det något helt annat skitfarligt? Skulle jag ligga här och förblöda på semestern?
Det där med blod och kvinnosaker och mens är så knepigt. Det är knepigt nog att man liksom inte förväntas prata om det – eller, det är okej att prata om att man har det, men inte om hur mensblodet uppför sig, vilka mängder det är eller så. Dessutom så är ju liksom mens något man har, något som är normalt: det kommer ut blod där ibland. Och då antar man att det är normalt, även när avviker en aning från hur det brukar vara. Speciellt om det även i vanliga fall har en viss variation. Men när varierar det för mycket? När ska man tro att det kanske inte alls är frågan om något vanligt utan om något utanför det normala, något som är farligt, något som man borde bege sig till doktorn för…?
Där på natten i hotellrummet steg paniken. Jag ville inte vara här, jag ville inte behöva ta jobbiga beslut, jag ville inte alls vara här och önskade att vi inte alls hade åkt på semester, och jag ville verkligen inte dö, och åtminstone inte riktigt nu. Och jag väckte älsklingen och pratade med honom, men hans förslag om att uppsöka läkare typ på måndag lugnade mig inte, för det kändes alltmer akut och paniken växte och blodet flödade. Och älsklingen gick och pratade med hotellreceptionen, sådär klockan två på natten, och sedan ringdes det efter ambulans, och ambulansen hämtade mig med rullstol på hotellrummet, och jag fick med mig pass och försäkringskassan sjukkort och lite bindor och jacka och skor, och så fick jag följa med ambulansen och älsklingen stannade hos barnen på hotellrummet.
Som sagt var, det är trots allt bra att i det läget kunna göra sig förstådd på ett språk man behärskr hyfsat. Trots det var det frustrerande, för min engelska är inte bra nog att fånga upp och få med alla detaljer jag vill när jag ska förklara hur jag mår och vad som händer och tidigare sjukdomshistoria och det ena med det andra.
Men i alla fall. En lång redogörelse för ambulanspersonalen. Koll av blodtryck och syresättning och temp. En långsam färd till sjukhuset. En bra stund utanför sjukhuset och genomgång av lite till innan jag blev inkörd på båren. Genomgång med en mottagande sköterska där. En stund väntande i en sorts rullstol i akutens väntrum. Sedan in på ett ”eget” mottagningsrum med en fuskskinnsoffa och inget mer. Koll av blodtryck och Hb och syresättning och temp och ett riktigt blodprov. Och sedan lämnde hon mig med bara infon om att vänta på läkaren.
Det var många patienter där den natten. Bara en läkare. Så jag satt där och väntade. Och väntade. Och väntade. Och jag insåg att jag ju måste byta binda, att jag nog måste blöda igenom allt väldigt snart… men det var inte förrän jag blött ner soffan jag blev desperat nog att ropa på något för att fråga efter toalett. Och så fick jag stora supermega sjukhusbindor och förlossningsnättrosor och en halvtrasig omlottstädsrocksliknande sjukhusdräkt samt en plastpåse till mina nerblodade kläder.
Och sedan fick jag faktiskt också några sjukhusfiltar så jag kunde lägga mig på min soffa och vila.
Så där låg jag på min soffa. Gick på toa ibland (nu när jag visste var den fanns). Tog vatten ur vattenautomaten ibland. Väntade. Växlade mellan oro och bara helt avtrubbad. Funderade över akutoperationer och överlevnad och vad som skulle hända med resten av semestern och om vi skulle åka hem nu eller vad. Skittrött. Blodfattig. Någon kort stund var det nästan så att jag började slumra bort, trots lampa i taket, men det var bara nästan. Men blödningarna avtog faktiskt en aning.
Klockan var nog en bit efter sju innan en sköterska kollade blodtryck och sånt där igen inför att det snart skulle vara min tur hos läkaren. Och så ville de ha kisseprov, men det lyckades jag inte med (jag hade ju hunnit kissa ut all vätska under natten, utom den som försvunnit i form av blod). Och så till slut fick jag träffa någon sorts läkare, någon gång framemot åtta. Och så fick jag berätta alltsammans en gång till. Och hon klämde på min mage och lite sånt. Och sedan pratade hon med gynekolog via telefon, och den i sin tur pratade med ytterligare en senior läkare, om jag förstod det hela rätt.
Det de kom fram till var att alla värden såg okej ut och att min mage var mjuk och snäll, och att det sannolikaste är att det handlar om att kroppens system håller på att ställa om, eftersom jag är en kvinna i mitt åldersspann – men att det där egentligen behöver en riktig utredning, och det tar tid, med provtagning i omgångar etc, inget man gör när man är på ”genomresa”, utan det får jag ta med läkarna hemma. Och för stunden fick jag utskrivet dels något som ska stoppa blödningarna och som jag ska ta tre gånger om dagen i fyra dagar (eller sluta tidigare om det slutar blöda tidigare), dels hormonpiller som också ska stoppa blödningarna fast liksom på annat sätt, som jag ska ta i 21 dagar tre gånger om dagen, samt en drös sådana där nästanblöjor som man har när man har avslag efter förlossningen.
Och så kom älsklingen och barnen, som hunnit med full english breakfast på hotellet, med mina sista rena byxor och en ren tröja, så att jag skulle kunna lämna sjukhuset. Och så körde vi ner i Cardiff och parkerade och köpte en äggmacka och en juice till mig, och hann i god tid ner till vår bokade tid på Doctor Who Experience klockan elva.
Blödningarna minskade snällt till nästan ett minimum fram till kvällen, så där så jag på kvällen istället var nervös över om jag skulle på en blodpropp på natten och inte borde tagit fler tabletter av den sorten – men under natten blödde jag återigen ganska kraftigt vid något tillfälle – dock inte i närheten av hur det varit innan.
Efter typ elva timmars sömn inatt har jag idag måndag känt mig huvudsakligen ganska okej. Fast fortfarande påtagligt trött och lätt svajig. Och oron och chocken finns där under. Jag är fortfarande liksom inte helt övertygad om att det här slutat bra, jag har fortfarande inte helt svalt att vi ska kunna fullfölja semestern, och samtidigt är jag tacksam över nuläget, som är långt mycket bättre än vad jag trodde då under natten.
En dag i taget.
