Tag Archives: mens

Elva dygn eller tolv dagar varade mensen. Oräknat de där dagarna i början som bara var en färgskiftning.

Som om kroppen verkligen körde två omgångar mens på rad: först julmensen som aldrig kom, även om det kändes som att den ville det; sedan mensen efter som också var sen med alla mått mätt.

Utifrån allt jag lärt mig borde det inte kunna funka så.

Och allt jag nånsin lärt mig om mens från fackmannamässiga håll bygger på principen att kroppen ska funka som en klocka, med snygga rutiner och inga avsteg. Och min kropp har ändå alltid bevisat att det inte stämmer.

Ett och ett havlt dygn, eller knappt två, hann kroppen vara mensfri.

Nu på eftermiddagen började det kännas som mensvärk och mens på gång. Skitkonstigt, tyckte jag, och antog att det var något annat.

Men när jag sedan gick på toa för en stund sedan var det återigen rejält med färskt blod i flytningarna. Så antingen är det ny mens, eller så är det väldigt kraftfull ägglossning. Och det lär väl visa sig inom de närmsta timmarna vilket. (Om jag kan få våga anta att det inte är ett allvarligt sjukdomssymptom. Nej, jag kommer inte att googla. Vill inte väcka tanken på att vara dödligt sjuk mer än så här…

Jag tror att den här mensomgången liksom försöker köra för både den här försenade perioden och för den förra som den helt hoppade över. För trots det första smådroppandet förra lördagen och att mensen satte igång ordentligt i måndags, så fortsätter mensen fortfarande med riktigt blod och klumpar, det vill säga som att det vore i början av mensen. Och till och med lite mensvärk igen senaste stunden.

Skumt. Och fysiskt tröttande.

Så även om jag sjukdomsmässigt är piggare idag – men fortfarande ganska kraftlös av det – så tar den långdragna mensen ut sitt.

Totalt sett orkar jag inte mycket, helt enkelt.

Tja, jag antog ju att det inte skulle bli mer. Inte ett spår på ett dygn.

Men så igår kväll. Plötsligt. Mens på riktigt.

Och det är ju bra. Även om jag idag är trött, seg, med lätt huvudvärk och allmän trögtänkhet.

Om man räknar gårdagen som startdag – och det är nog ärligt talat det enda rimliga – så blir det en cykel på 59 dagar.

Det här är säkert ett sånt där inlägg man inte alls ska skriva.

Igår tror jag att mensen kanske eventuellt kom.

Jag skulle vilja skriva något jublande glatt om att den äntligen kommit, efter vad det nu är… 57 dagar? Men fortfarande efter ett dygn vågar jag liksom inte riktigt säga att jag faktiskt helt säkert har mens.

Igår kom i alla fall flytningar som lämnade ljust röda spår i trosorna. Och det har kommit lite grann då och då det senaste dygnet, flytningar med typ hälften blod. Eller ja, sån där som skulle kunn vara mensbörjan. Fast det blir liksom inte mer, inte hittills i alla fall.

Fast kroppen tycker den har mens. Lätt mensvärk. Dränerad på energi fysiskt och mentalt. Knappt kapabel att formulera det här inlägget.

Så nån sorts mens är det väl. Fast jag blir inte klok på om det här är en trög start och den inte kommit igång ännu, eller om det här är allt det blir och den liksom i princip redan är över.

Om åtminstone den förbenade mensen kunde komma.

För kroppen skriker att den vill ha mens. Och mängden tårar skulle kunna kopplas till de svajiga dagarna innan mens. Och jag skulle verkligen behöva den lättnaden det betyder för kroppen när de cykliska processerna tuffar på och kroppen rensar ut. Och mitt huvud skulle uppskatta att åtminstone ha en sak mindre – utebliven mens – att fundera över.

Men dagarna går. Och jag tvivlar.

Jag har sedan många år varit en trogen användare av Always bindor. Det började när de dök upp när jag var runt femton, som en tunnare binda som var ett dyrt men tacksamt alternativ vid vissa tillfällen, till exempel när man skulle stå på scen i danskläder och senare vid all dansträning. Och när jag flyttade hemifrån (eller när det nu var) övergick jag helt till tunna Alwaysbindor.

Dem har jag hållit kvar vid.

Men förra sommaren råkade jag i Hamburg köpa ett paket Alwaysbindor som var parfymerade – Hu så hemskt!

Och för ett tag sedan dök det härhemma upp Always-binor som ”neutralizes odours” eller nåt sånt. Numera finns det bara sådana att köpa.

Sånt vill jag inte ha. Så nu har jag bytt – numera köper jag Icas bindor.

… eller nåt.

Jag skulle ha haft mens nånstans som senast runt den 5 juni, men den kom inte. Och det förvånade mig egentligen föga; det är inte ett dugg konstigt att kroppens normala system och cykler kommer ur fas när man får besked om att ens älskling har obotlig cancer.

Helgen som följde efter att mensen hade uteblivit hade jag yrselkänning, och både då och någon dag senare känning av vad som kan ha varit ägglossningsont. Och nu runt min födelsedag hade jag tydlig ”nu kommer mensen”-känsla. Fast det gjorde den inte. Och sedan försvann känslan igen.

Men så igårkväll var jag fullkomlig skittrött, samt hade menskänsla och lite huvudvärk. Och när jag var nere på toa efter att jag hade lagt mig kom de första dropparna blod.

Vid tre inatt vaknade jag med riktig jävla bänghuvudvärk, och det tog ett bra tag innan alvedon kunde mildra det så pass att jag kunde somna om. Och idag har alvedonet varit min vän i att hantera både hemsk huvudvärk och påtaglig mensvärk.

Men mensen är ganska långsam på att komma igång. Som att den ändå inte har någon större kraft den här gången.

Nåja. Jag är ändå glad att den kom.