En ärta är på väg upp i åttaåringens trädgårdsland – och flera av hans lökar har ”hoppat” upp och lagt sig ovanpå jorden samt efterlämnat hål (i ett av hålen låg en trädgårdssnäcka).
Blåregnets knoppar börjar sakta slå ut; det blir nog några blommor även ganska långt upp i år.
Jag har mensvärk.
Kräksungen har varit vaken sedan 05.30. Han har ätit lite citronfil, mått illa och velat kräkas men inte kräkts. Fast nu säger han att han har ont i örat igen.
Det duggregnar.
Jag är trött.
(… så jag antar att äckelmagade och finkänsliga personer ska sluta läsa här.)
Fram till i söndags morse var det alltså inte mycket mens att tala om; natten till söndagen inget alls. (Fast även när jag har kraftig mens brukar det vara sparsamt på natten.)
Sedan har det ökat på. Redan under söndagen var det MYCKET, betydligt mer än det brukar. Natten till igår kom det mängder och jag blödde igenom på morgonen. Igår var det rena rama niagarafallet, med extra tur ner på stan under dagen för att köpa nya trosor. Inatt vaknade jag av känslan av att det kom stora (gigantiska) koagelklumpar och jag fick byta kläder. Under dagen idag har jag bytt binda en gång i timmen.
Det som är ännu märkligre är att jag mitt i alltsammans, trots att blodet rinner ur mig som niagarafallet, mår bra. Jag har inte mensont, och inte huvudvärk. Jag känner mig lite matt, och jag lät bli att gå och träna ikväll – fast det var lika mycket av praktiska skäl.
Kroppen tar i alla fall igen för förra varvet med råge :-)
Och nej, jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Lite ansträngande är det ju, både för kroppen och rent praktiskt. Jag menar, blod är ju bra att ha, liksom.
… eller i alla fall kroppens tidsuppfattning.
Det verkar som att jag har mens igen. Lika fjösig som sist.
Det innebär en cykel på två och en halv vecka den här gången. Ja, från första mensdag till nästa första mensdag.
Jäkla kropp.
Igår eftermiddags kom den slutligen. Tror jag. Fast så lite och långsamt att jag fortfarande i förmiddags inte var säker på att det inte var typ en ägglossningsblödning eller nåt sånt. Jag hade snarast väntat mig niagarafallet vid det här laget… Nå, med lite tur ökar det på och blir förjävligt tills imorgon när jag behöver vara i bra form…
Bilen är undersökt av verkstaden. Det verkar vara en ganska liten sak som inte totalruinerar oss utan ”bara” kostar några tusen.
Och treochetthalvtåringen har tillfrisknat från kräksjukan. Det var betydligt mildare för honom i år än ifjol när han blev inlagd ett par dagar med dropp. Och det är betydligt lättare med en sjuk treochetthalvtåring än en tvåochetthalvtåring. Inte minst vad gäller att kunna förklara, och att det liksom är mer möjligt att undvika att vrålilska och trots blir ett hinder för tillfrisknande.
Jag testade i morse. Trots den röriga situationen med logistikkrångel på grund av kräksjuka och den extra morgonstress det innebar smög jag ner, letade reda på en lämplig kasserbar plastburk (och välte ut en del andra i min jakt) – jag var ju rejält kissnödig – kissade och testade.
Inget plustecken.
Inte gravid.
Jaha, bara att vänta och se om mensen tänker komma någon gång…
Jag tänker för mycket. Har ni märkt det?
Jag är däremot inte van vid att mensen är sen. För mig är det jättekonstigt när mensen är en vecka sen eller mer. (Då menar jag med hur lång tid den passerat en 28-dagarscykel. Redan 28 dagar är ju en ovanligt lång cykel för mig.)
Så är det nu. Förra månaden var den en vecka sen. Nu är den mer än så. Den är redan mer än en vecka sen – och den har inte kommit än. (Eller – hur sen är den egentligen? Har jag räknat fel? För jo, jag slarvar fortfarande med att skriva upp. Jag brukar ju inte behöva det…)
Ja. Självklart grunnar jag på detta. Hela tiden.
Är jag gravid? Jag borde inte vara det. Men som alla förhoppningsvis vet, så är inga preventivmedel hundraprocentiga – utom total avhållsamhet.
Det känns som att mensen är på väg till och från. Som att jag är på väg att få mensvärk. Så har det varit, stundtals, i flera dagar. Så brukar det vara när jag är gravid. Och jag har de senaste dagarna reagerat på att bilen luktar påtagligt av bensin. Jag brukar känns lukter extra tydligt när jag är gravid. Fast det kan ju förstås vara så att den faktiskt luktar också, av någon anledning. Min man känner det också, efter vad jag förstått…
Det finns ju en massa andra förklaringar, saker som kan påverka. Tro mig, jag spekulerar vilt. Jag har börjat träna igen, det kan påverka kroppen ganska påtagligt. Det ryggonda har lett till naprapatbesök (december), massörbesök (okej, det är ju inget ovanligt) och sjukgymnastbesök. Sjukgymnastbesök i kombination med mina egna tankar och iakttagelser kopplat till ryggen har gjort att jag ändrat hållning. Svankar mindre. Har mindre sträckta ben. Det är nog en ganska drastiskt förändring på vissa sätt, och borde kunna påverka balanser i kroppen en hel del.
Eller så är det något mycket allvarligare. Något cancerigt. Tumör på äggstockarna? På hypofysen? Det går att tänka ut en hel massa möjliga och omöjliga teorier om vad som skulle kunna vara fel, och som lätthypokondriker med god fantasi… Jag kan mycket väl vara död imorgon.
Men om jag nu skulle vara gravid… ja, då är det abort som gäller. Det har på sätt och vis varit bestämt sedan december 2004, typ. Med hänsyn till både min fysiska och mentala hälsa. En graviditet är fruktansvärt ansträngande på alla sätt och vis. Jag ska inte igenom det igen. Herregud, jag lever fortfarande med sviterna av det… och det är i någon mån först nu jag börjar återhämta mig, fysiskt. Nej, det är inte en fråga om fåfänga. Det handlar om att kroppen ska hålla. Som ryggen, som krånglar delvis just för att jag ändrat normalläge under graviditeterna. Och den extra vikt jag drar på mig. Och så den enorma trötthet som drabbar mig under graviditet, och hur jag mår psykiskt. För att inte tala om bebistiden, som är en katastrof för mig. Och så förlossningen däremellan, som ett plågsamhetens utropstecken.
Livet börjar liksom äntligen återvända till normalläge. Barnen börjar bli stora. Jag kan vara jag, i alla fall till ganska stor del. Det är viktigt. Det är en förutsättning för att jag ska må bra. Och därmed faktiskt också en förutsättning för att resten av familjen ska må bra. Det är bättre att vi som finns och är och lever mår bra än att en till kommer till världen och alla fem mår dåligt.
Men ja, visst bråkar tankarna med mig. Visst finns det en del av mig som tänker att det kanske kunde vara mysigt. Visst finns det spännande delar med graviditet och bebistid. Men inte tillräckligt för att det ska vara värt att riskera min hälsa. Det måste jag orka stå för.
Jag hoppas mensen kommer. Jag vet att jag noterade ägglossningsmässiga flytningar för ett tag sedan, när jag snarast tyckte mensen borde vara på gång. Det kan ju vara så att kroppens tid bara kommit ur led. Jag ger det några dagar till. Sedan får jag väl gå och köpa gravtest…
Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. ”Sertralin Ranbaxy” eller ”Sertralin KRKA” till exempel.
Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)
Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.
Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.
Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)
Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.
Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.
________
Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.
Posted in Jag, Reflektioner och tankar
Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?
Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).
Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.
Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.
Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?
Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.
Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.
Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.
Stackars de som har ont jämt.
Kommer hem med båda barnen efter jobbet; mannen är på annat håll.
Jag är trött så att jag vill kräkas, känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har mens, och det får vissa gånger (som den här) effekten att jag blir helt slut, både mentalt och fysiskt. Ingen fysisk ork, men känner mig dessutom totalt korkad och lätt deprimerad. Som att varken blod eller signalsubstanser finns i tillräcklig mängd i huvudet. Jag står på benen och kan reda ut det nödvändigaste, men detär inte mycket med mig. Jag har lyckats få hem barnen, lyckats handla med dem i affären, lyckats få hem oss, och har en plan för mat.
Treåringen vill att jag ska ta av honom skorna. Jag säger att han ska ta av dem själv. Det är gympaskor med kardborreband. Ofta hjälper vi honom, men jag vet att han ibland tar av dem själv när han kommer till dagis på morgnarna.
Han säger att han inte kan själv. Jag säger att han i alla fall sk försöka själv. Han säger att han inte kan.
Han säger att det inte går. Han gör inga egentlig försök. De hoppar inte av av sig själva. Jag vidhåller att han ska försöka själv. Tänker att här ska inte curlas och skämmas bort.
Han ligger på golvet och skriker.
En lång stund skriker han. Jag försöker laga mat men håller på att gå upp i limningen och skriker till slut att då lagar jag väl ingen mat.
Storebror går och tar av lillebror skorna.
Ungarna sätter sig i soffan och glor på TV och får varsin lliten skål flingor att tugga på så länge (storebror fixar); jag lagar mat.
När maten är igång sätter jag mig också i soffan en stund. Lillplutt är hängig och klängig.
När maten är klar vill han först att jag ska skala en potatis åt honom, men sedan vill han inte att jag ska lägga upp annan mat, och han vill inte ha potatisen heller. Han vill bara vara i min famn. Klagar över ont i magen. Och lite diffust allmänont.
Jag lyckas få honom att i alla fall äta lite citronfil. Sedan sitter han i min famn igen. Han känns lite varm. Jag lyckas knappt få äta. Till slut går han med på att lägga sig i soffan och vila lite. Storebror har ätit klart och sätter sig bredvid honom i soffan.
Jag äter klart. Ställer undan några saker, gör någon annan sak som tar nån minut innan jag går bort till soffan och tänker sätta mig där.
Då har lillplutt somnat. Klockan är halv åtta. Det är en och en halv timme innan han brukar somna.
Han sover fortfarande.
Min mens har alltid varit hopplöst oregelbunden. Cyklerna har normalt sett varierat mellan 21 och 28 dagar från första mensdag till första mensdag nästa cykel. (Jag har haft enstaka cykler som varit ännu kortare respektive längre.) Oftast rör det sig om 23, 24, 25 eller 26. Det är tillräckligt mycket variation för att jag egentligen inte ska ha en susning om när mensen tänker dyka upp. Eller ja, jag kan ju gissa på ungefär en vecka när. Som sagt var, det är ganska oprecist.
Och därför glömmer jag ibland bort att det snart är dags.
Det kvittar ju för övrigt om jag minns eller inte, jag vet ju ändå inte när den ska komma. Och nej, jag kan inte känna det heller. Eller, ibland känns det i flera dagar som att den ska komma när som, och andra gånger kommer den utan föraning. Men visst, ibland har jag en känsla som stämmer också.
Så antingen går jag och är föreberedd i upp till en veckas tid, med en binda (jag gillar faktiskt tunna bindor bättre än trosskydd, de förra har mindre tendens att knöggla ihop sig) i trosorna (ja, inte samma binda i en vecka, men ni fattar), ifall att. Eller så skiter jag i det, alternativt glömmer det. Och då går det som det går.
Och när jag väl inser att nu… har mensen kommit – eller känner att nu har den NOG gjort det – och sitter på ett möte och inte kan komma ifrån, ja, då är det tur att min mens trots allt inte flödar på så effektivt i allra första början och att jag ändå har jeans som det liksom inte läcker igenom så lätt, så det är bara trosorna som drabbas. Och numera har jag både så pass mycket erfarenhet och så pass god koll på var det finns affärer att akuthandla i ifall jag faktiskt inte har några bindor med mig alls i min allmänna tankspriddhet – och det är nog tjugo år sedan jag senast var tvungen att klara mig med toapapper i trosorna nästan en hel dag.
Men just ja… sådant här pratar man ju förstås inte om.
Eller så är det verkligen bara jag som råkar ut för sådant här. Ja, så är det förstås.