Det var en gång, för snart 16 år sedan, en flicka, eller en ung kvinna, som plötsligt kom in på en musikalutbildning.
”Plötsligt” är kanske ett konstigt sätt att uttrycka det på. Under hela sin ungdom hade hon vacklat fram och tillbaka om skulle satsa på dansen och musikalen eller inte, och hon hade övergivit denna bana för att satsa på en annan utbildning och riktning för livet, men sedan ångrat sig och försökt igen, och kommit in på och gått en kvällsutbildning, och sedan sökt vidare till ”riktiga” utbildningar, men misslyckats med att komma in. Konkurrensen var stenhård, hon var väl inte tillräckligt bra, och dessutom var hon egentligen redan för gammal. Så hon slog tankarna ur hågen, glad över att åtminstone ha försökt, och satsade istället på att bli klar med universitetsexamen.
Och då, lagom tills hon blev färdig med examen, så slog en massa slumpar ihop sig på något märkligt sätt och ledde till att hon plötsligt kom in på en musikalutbildning som hon tidigare inte ens hade känt till (den var för övrigt ganska ny). Hon som redan hade lagt alla sådana tankar på hyllan. Hon som var mindre vältränad och med nya skador sedan alla de andra dans- och musikalutbildningarna sagt nej.
Och eftersom universitetsexamen blev klar strax efter beskedet om musikalutbildningsplatsen, och den osäkra arbetslösheten och livet när man måste söka jobb och sånt där låg där framför, så fanns det inga problem med att bestämma sig för att ta den här chansen – det krockade liksom inte med något. Hon var fullt medveten om att oddsen för att alls kunna få jobb inom dans- och musikalbranschen var usla. Dessutom kostade utbildningen pengar, pengar hon egentligen inte alls hade, men hon lånade av sina föräldrar, med avsikten att åtminstone lyckas fullfölja ett av utbildningens två år. För sin egen skull. För att bejaka sig själv, förverkliga sig själv, faktiskt följa en dröm.
Under sommaren mellan den ena examen och den andra utbildningens början hann hon dessutom med att bli kär och skaffa pojkvän, för första gången någonsin och på dryga 40 mils avstånd. Men avstånd kan man leva med om man är lycklig. Det var förstås en ytterligare påfrestning på en ansträngd ekonomi att med jämna mellanrum åka till Linköping, men vad gör man inte?
Så började då musikalutbildningen.
Den unga kvinnan gjorde som sagt var detta för att bejaka och släppa fram delar av sig själv, kunna utveckla sidor som det inte funnits tillräcklig plats för, få släppa fram det kreativa.
Men det var så mycket som inte stämde, med personkemi och lärare och inställning. Det här var ingen kreativ arena öppen för diskussioner och influenser – här skulle istället alla tryckas in i samma mall, tycka och gilla samma. Flickan kände sig nedtryckt i skorna, inmålad i ett hörn, och alla försök att förbättra situationen gjorde det snarast värre. Hon tog för mycket plats när hon frågade och försökte förstå. Hennes erfarenheter var i vägen och gjorde henne mindre kapabel att acceptera nedtryckningen i den färdiga formen, det sågs som en nackdel. Hon var van sedan hela livet av att sticka ut, inte vara riktigt som alla andra, och det hade ibland varit ett problem och ibland inte, men aldrig hade det varit så fel som här.
Men flickan var envis och hade bestämt sig för det här, så hon kämpade på. Det fanns inte i hennes värld att ge upp. Funkade det inte så var det väl hon som inte ansträngde sig tillräckligt, så hon fortsatte att bita ihop och kämpa, fastän varken dans eller sång fyllde henne med den glädje den borde. (Hon hade ju faktiskt gått en kvällsutbildning med långt mycket mer dans än hon fick här, och hon visste hur underbart bra hon kunde må av det – men det här var helt annorlunda.) Och hon överlevde genom telefonsamtal och mejl till älsklingen långt borta. Fast telefonsamtal var dyrt, speciellt till hans mobil, så hon försökte hålla tillbaka på det behovet.
För övrigt deklarerades det från utbildningen att det allra bästa vore att inte ha några pojk- eller flickvänner under de här åren, för att faktiskt kunna fokusera helt och hållet på den krävande utbildningen – det fanns helt enkelt inte tid för sånt. Även om man förstås själv fick välja hur man skulle göra med just den saken. Som med allt annat antyddes det att det var en fråga om commitment, att anstränga sig och vilja tillräckligt mycket. Precis som när det gällde att överge sin dialekt.
Tiden segade sig fram. Flickan kämpade, ju längre tiden gick med allt mindre glädje och mer hopplöshet och alltmer sammanbitet.
Det var någon gång på vårvintern, i mars, för snart femton år sedan. Älsklingen hade hälsat på i Skåne över helgen. Fast på söndagen hade de tillsammans hälsat på älsklingens kompisar i Lund. Klart han måste få träffa kompisar när han var härnere, det hade hon självklart sagt ja till.
Fast det innebar att det funnits mindre tid än vanligt att tanka närhet tillsammans för att orka skolan de kommande veckorna. Eller att hon inte hade fått prata av sig så mycket som hon behövde. Eller ja”¦ kanske var det bara alldeles för eländigt ändå. Fast hon bet ihop. Fanns det inte utrymme för det så fanns det inte, liksom.
Järnvägsstationen, söndag sen eftermiddag. Han ska ta tåget tillbaka upp till Linköping. Helt uppenbart ser han att det inte är så bra.
Klarar du dig? Är det okej att jag åker? frågar han innan han kliver på tåget.
Ja. Självklart.
I hennes värld finns inga andra alternativ. Klart att det går. Det är bara att kämpa på.
Så han åker med tåget. Och så fort han åkt bryter hon ihop. Ligger på en parkbänk på perrongen och gråter. Orkar inget. Pallar inte kämpa på längre. Är så ensam. Har ingen kraft kvar.
Nej. Hon klarar det inte. Hon inser det nu. Men vad gör man då? Så kan man ju inte göra.
Till slut lyckas hon ta sig hem. Ägnar kvällen åt att försöka ringa älsklingen (men han har inte telefonen på) och lyssna till Kate Bush i sitt orangea rum i kollektivet. Gråter. Har ångest. Vet inte vad fan.
Till slut är han framme, hemma, och hon får fatt i honom.
Men varför sa du inte det?
Det är sen söndagkväll. Arbetsdag imorgon. Han befinner sig mer än fyrtio mil bort och har precis åkt tåg i ett antal timmar. Men han inser att hon behöver bort från det här nu. Annars kommer hon att gå till skolan imorgon ändå. För hon har inte längre ens kraft att ta beslut. Hon kommer bara att fortsätta att slå huvudet i väggen, fastän hon är så trasig.
Han lånar en bil av en kompis, och får fatt i en annan kompis som kan följa med som sällskap och avbyte – just den där kompisen som var inblandad i att de båda alls träffades en gång i tiden. Och så kör de bil ner genom natten, från Linköping till Malmö, hämtar upp mig mitt i natten, och kör tillbaka upp till Linköping och är framme någon gång på morgonen. För jag ska inte vara kvar där längre.
Säg en dag, säg en tid, då du följer mig bort,
viska tyst, jag ska ändå förstå dig.
Och jag bär dig på händerna långt därifrån
dit där häxorna aldrig kan nå dig
(Lyrisk sång, Vysotskij)
Någon dag senare går jag till vårdcentralen och blir sjukskriven. Jag återvänder aldrig till skolan.
Men älsklingen som hämtade mig den natten har jag kvar.
