När jag började musikalutbildningen så hade jag haft ett på många sätt bra år. Jag hade fått klart mitt exjobb samt gått några sista kurser jag tyckte jag borde ha, och allting var klart för att jag skulle kunna få ut min examen. (Det var bara det rent administrativa från Universitetet som skulle bli klart.) Jag hade spelat i en fantastisk musikaluppsättning på fritiden. (Jag hade en del skadestrul, och min medverkan hängde ett tag på en skör tråd, men det gick vägen, och jag hade en fantastisk upplevelse av att spela musikal i en månads tid efter att ha repeterat ett halvår.) Jag hade en massa trevliga människor omkring mig och trivdes med mig själv. Eftersom jag var klar med en utbildning och hade en ny kostsam framför mig så bestod sommaren av att försöka jobba ihop så mycket pengar som möjligt – men det var liksom okej eftersom jag visste att jag hade något bra framför mig. Och när skolan och hösten började så var jag nyförälskad. Jag hade hittat en människa att dela mitt innersta med.
Jag trivdes alltså med mig själv och livet. Jag visste att det skulle bli ekonomiskt tungt, och att jag förmodligen inte skulle ha ekonomisk möjlighet att gå båda åren. Jag visste att mina odds att lyckas få jobb efteråt inom branschen var ännu mindre, inte minst med tanke på min ålder. (Jag hade åren innan misslyckats med att komma in på liknande utbildningar, som jag nu inte ens längre kunde söka på grund av min ålder.) Men det gjorde liksom inget. Jag gjorde det här för min egen skull. För att ge mig själv den här chansen och möjligheten, att släppa fram och bejaka de här delarna av mig själv. Och för att inte behöva gräma mig i framtiden över att jag aldrig hade försökt.
Eftersom jag mådde bra och trivdes med tillvaron så hade jag dessutom ovanligt mycket ”kraft” att vara mig själv och stå för mig själv.
I att vara mig själv ingår saker som att fråga när jag inte förstår. Att framförande avvikande åsikter när jag har det och förklara och argumentera för min åsikt. Att ifrågasätta när det finns skäl till det (och ifrågasätta behöver inte alls vara något negativt, det kan även handla om att vilja förstå bättre). Att bejaka min smak och mina val när det gäller musik och sång och artister. Att släppa fram och bejaka alla delar av mig – inte bara en sida.
Men det var inte välkommet alls. Mitt kritiska tänkande, mina frågor och resonemang, ansågs som något jag kunde syssla med någon annanstans, men det fick jag lägga av med här. Min livserfarenhet var en belastning. Mina blandade intressen, med både naturvetenskap och dans/musik, som setts som något positivt och normalt inom naturvetarkretsar, sågs här som något konstigt, och hade jag nu valt musikalinriktningen så fick jag ta och släppa det andra. Jag, mina frågor och min större värld ansågs ta för mycket plats.
Och jag förväntades vara ELEV och acceptera allt lärarna sa och gjorde – oavsett vilka grodor och påståenden som kom ur deras munnar, med uttalanden om stjärntecken och slutsatser om folks krämpor baserat på vilket ben de la över det andra när de satt – utan att ifrågasätta eller säga emot, på ett sätt som jag inte skulle ha accepterat ens på mellanstadiet. Alla andra svalde dumheter rakt av, och menade att det var bara att leva med och acceptera. Det var liksom en märklig tillbakagång till… en helt annan värld. En värld jag inte skulle accepterat i något annat sammanhang.
Det funkade förstås inte alls bra för mig. Jag försökte klara av omgivningarna och förutsättningarna, för jag ville ju så gärna det här.
När jag slutligen föll hade jag inte mycket kraft kvar.
) Inte värd de stående ovationer stora delar av publiken gav…
