Tag Archives: namn

Sanne

Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.

På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.

För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.

Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.

Se det som personlig utveckling eller nåt.

Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.

Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.

Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.

Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.

a och e är olika

Det händer då och då nuförtiden att personer jag bara känner ytterst ytligt kallar mig Sanna. Jag har alltså inte presenterat mig som Sanna eller på något annat vis antytt att jag heter eller kallas Sanna.

Min bästa gissning är att det kommer sig av att de läser bloggen. Och att de av någon anledning tycker att nä men det kan ju inte vara Sanne, det måste vara Sanna.

För det är så väldigt tydligt ett a de säger på slutet istället för ett e. Ja, alltså de personer jag pratar om nu.

Och det känns så väldigt märkligt. Ja, jag har sedan många år vant mig vid att mitt smeknamn inom familjen blivit allmängods, och jag har sedan själv ökat på det genom att använda det som alias på nätet i alla möjliga sammanhang. Det är helt okej att kalla mig Sanne.

Jag är Sanne. Men jag är faktiskt inte alls Sanna. Inte ett dugg.

What’s in a name?

Vår lillskrutt, ja alltså åttaåringen, har ett ganska enkelt och okomplicerat namn. Trestavigt. En konsonant på var position mellan vokalerna. Vi har valt den enklast möjliga stavningen.

En av konsonanterna är ett t. Bara ett enkelt t.

Men det enkla är tydligen det svåra. För ända från början har omvärlden envisats med att klämma in ett h också. Skriva th.

Släktingar redan från början. Och sedan förskolan, och sedan skolan. Det är långt vanligare att det står med th än med t på lappar och annat han får hem. Och det blir liksom bara mer och mer övervikt på th.

Men det där räknas ju som småaktigt att bry sig om – det är väl inget att gnälla över? Så vi säger inget, för det är liksom fult att irritera sig på. Det gör ju ingen praktisk skillnad.

Fast han kommer ju totalt sett att ha sett sitt namn felstavat så oerhört många fler gånger än han sett det rättstavat.

Och som sagt var, det är ett enkelt namn, med en enkel stavning. Inte Sveriges vanligaste namn, men i alla fall ett namn som jag faktiskt förväntar mig att de allra flesta svenskar hört och känner till – och borde kunna stava till.

Och ja, jag har själv dragits med motsvarande problem hela livet.

Och så tänker jag på alla de som har namn som är ovana för oss svenskar, namn från andra språk utan anpassning till svenskan. Självklart är problemet långt mycket värre för dem.

Språk, namn och nya svenskar

Jag funderar ibland över hur stor del språkbarriärer har i folks rädsla inför flyktingar, invandrare, nya människor som kommer till Sverige.

För det är på ett sätt en rädsla jag kan förstå. Inte så att den är vettig och rationell. Men det är ju något knepigt, obekvämt, besvärande, med människor som pratar i ens närhet, när man inte kan förstå vad de säger. Eller, det kan för den delen lika gärna vara spännande, fascinerande och intressant – beroende på vem man är. Jag kan lika gärna njuta av språkmelodier och betoningar och annat. Men om man har tendenser att oroa sig för okända människor omkring sig, så är det ju klart att om man inte heller förstår vad de säger, så blir det väl värre. Om man tycker att någons språkmelodi låter aggressiv eller hotfull, eller om någon skrattar på ett sätt och i en situation som känns som att det kan vara riktat mot en själv, och man dessutom inte förstår vad säger då kan det självklart kännas besvärligt.

Och det där beror väl också på om det är en situation man är ovan vid eller inte. Har man sällan eller aldrig upplevt att folk omkring en pratar språk man inte förstår, blir det förstås påtagligare och mer skrämmande – antar jag.

Men det måste förstås vara ännu mycket mer skrämmande för den som kommer som flykting till ett främmande land. Inte nog med att alla pratar ett främmande språk och man inte vet vad de säger om en – man är dessutom helt beroende av och utlämnad till dessa människor vars språk man inte förstår.

En annan tröskel jag funderat kring, och som ju egentligen också handlar om språk, är det här med namn. Ofta pratar man ju om ickesvenska namn som ett hinder för att få jobb – och då verkar man mest tänka på att det ickesvenska namnet liksom ”avslöjar” att man inte är härifrån ”från början”.

Personligen känner jag att tröskeln ligger tidigare. Ett namn är en möjlighet att bilda sig en uppfattning i förväg, en möjlighet att förankra en person i minnet. Och visst, det är dumt att bilda sig uppfattningar om personer man ännu inte mött, det är fråga om att använda fördomar och därmed inte alltid så lyckat. Men ändå vi behöver kunna skapa oss en bild av en människa. Ett något, för att ta första steget från främling till något annat.

Med namn som finns i vår vanliga idévärld, namn som används i vårt språk, vårt land, vår närhet, så är det så lätt. Till exempel kan man för det allra mesta få veta kön på personen av ett namn. Och ja, jag vet att kön är ointressant på många sätt, och man ska inte anta något om en person utifrån kön, och så vidare. Men ändå. Det underlättar trots allt på något vis att veta kön på en person. Kanske just utifrån att det är det normala ”förfarandet”: om jag fått veta en persons namn så har jag kunnat räkna ut hens kön. – Men med namn från en annan språkgrupp så har jag plötsligt inte en susning! Jag kan inte se på namnet utifrån maskulin/feminin-ändelser, eller utifrån vad jag lärt mig för varje enskilt namn. Och det ökar ju osäkerheten när jag ska träffa en människa första gången, om jag liksom bara fått ett namn i förväg. Dessutom kan jag ofta inte heller begripa hur namnet ska uttalas. Så jag riskerar att på alla sätt göra bort mig.

Göra bort sig är inte populärt, generellt sätt. Det undviker man gärna. Man undviker gärna situationer där man kan göra bort sig. Alltså undviker man gärna att träffa personer man inte alls kunnat ”definiera” utifrån deras namn. Även om den ursprungliga definitionen kommer att visa sig helt fel, så är det som att vi liksom behöver något att börja med.

Drottning Estelle?

Jaha, så någon gång i framtiden kommer vi eventuellt att ha en drottning som heter Estelle. Tveksamt om jag kommer att uppleva det, dock. Om inte Sverige bytt statsskick innan dess, så sker det ju rimligen inte förrän nuvarande kronprinsessan dött, och eftersom hon och jag är ungefär lika gamla och Bernadotterna generellt lever länge, så är väl oddsen inte så goda för att jag ska uppleva det.

Herman Lindqvist är tydligen synnerligen missnöjd med namnvalet på den lilla nyfödda tösen. Han tycker det är olämpliga namn.

Jag tycker inte heller så bra om namnen de valt. Men å andra sidan är jag inte heller så jätteförtjust i en del av de andra namn som nämnts i förhandsdiskussionerna. Jag tycker Desirée är värre än Estelle. Jag tycker Birgitta och Kristina är ännu tråkigare än Ewa.

Herman argumenterar dessutom för att de borde vald den svenska namnformen Maria istället för Mary. Nå, men då borde man ju diskuterat namnformen Desideria istället för Desirée (pest eller kolera?). Och isåfall borde de kanske istället för Estelle ha valt Stjärna – eller kanske det moderna, populära Tindra?

Alla fyra namnet är ju faktiskt väletablerade normala namn – om än inte de allra vanligaste inom kungafamiljen. Och inga konstigheter i stavning eller så. Det vore ju en annan sak om ungen hade fått heta Chewin, Theresé eller Cazzandrah.

Och jag tycker det är skönt att de nyblivna föräldrarna har mod att välja de namn de själva vill, trots att de vet att så många människor kommer att ha en åsikt, och trots de förväntningar (eller, som det verkar, nästintill krav) som ställs på dem angående namnvalet. De gör vad de kan för att låta sin dotter vara en individ, en person, inte bara en kommande siffra i en regentlängd. Jag tycker faktiskt Herman Lindqvist borde hålla käft. Visst, man ska säga vad man tycker, men faktiskt inte hur som helst eller vid vilka tillfällen som helst. Jag är övertygad om Estelles båda föräldrar har diskuterat namnvalet både länge och väl och tagit in alla möjliga aspekter.

Så ja, nu har vi en svensk prinsessa som heter Estelle. Det var oväntat. Men om några år kommer det att kännas lika naturligt som alla Tindror som befolkar dagis och lågstadier runtom i landet.

Alla namn är nya i sitt sammanhang någon gång.