När jag tränar träffar jag på en tjej som på sätt och vis är där jag var för tolv-femton år sedan. Dansar så mycket hon hinner, går en utbildning inom området och försöker komma in på andra utbildningar, är med i olika uppsättningar på fritiden. Och är väl (precis som jag var) lite äldre än det där purunga man förväntas vara för att ha en chans. Men hon lever livets glada dagar med dans och musikal, och framtiden är fortfarande öppen för henne ur danshänseende.
Det händer ibland också att jag springer på människor från musikalutbildningen, eller läser om dem i tidningen. Folk som jobbar i branschen, som på något vis ”lyckats” – eller som i alla fall hankar sig fram.
Hade det varit för några år sedan så hade jag fortfarande varit avundsjuk. Jag skulle ha önskat att jag också kunde dansa sju dagar i veckan, spela musikal, gå på auditions och vara med ”på riktigt”. Eller jobbat i branschen.
Men numera blir jag snarast trött av bara tanken. Inte så mycket av tanken på det rent fysiska av varje träningspass – jag önskar fortfarande att jag hann mer än ett pass i veckan. Men stressen. Jag vill inte tillbaka till det livet. Jag klarade det då – jag trivdes med det då – men jag vill inte tillbaka. (Och då ska jag poängtera att jag inte menar det knappa året på musikalutbildningen i Malmö, utan tiden i Göteborg, och danslinjen.) Jag skulle inte längre orka planera tillvaron minutiöst för att få det att gå ihop. Jag skulle inte orka alltid vara på topp – att inte ha tid att vara sjuk, att vara tvungen att bita ihop och kämpa ändå. När varje skada är en katastrof och ett hästjobb med att träna träna träna sjukgymnastik för att komma tillbaka på topp.
Och jag skulle inte palla jobbförutsättningarna. Flytta på sig till nya städer, nya boenden, nya förutsättningar utifrån var man får jobb – om man får jobb. Ingen fast punkt i tillvaron.
Jag blir trött och stressad bara jag tänker på det.
Min tillvaro är förstås mindre… dynamisk. Jag får säkert mindre utlopp för min ”kreativa ådra”. Min tillvaro är mer inrutad och mer styrd. (Fast lite utlopp för det kreativa får jag allt. Och det styrda är faktiskt lite skönt också.)
Och visst, jag lyckades inte.
Men jag är ändå nöjd.
Min tillvaro är på det hela taget stabil. Jag har en fast punkt i tillvaron, ett hus, en trädgård, en familj. Jag har ett liv jag på det stora hela trivs med – även om det förstås inte är perfekt. (Om du läst det minsta lilla av min blogg vet du att jag inte tycker att mitt liv är perfekt :-))
Och bara tanken på att försöka klara av alla de där ”små” vardagsbestyren och samtidigt jobba i den branschen. Hämtning och lämning av barn, synkning av scheman, vab och så vidare. Det skulle ju liksom inte bara gå ;-) Skulle jag alls ha skaffat barn? I alla fall inte hus.
Men ja, visst finns det ett litet uns av nåt som gnager. En liten irriterande känsla av att de har lyckats och jag har misslyckats.
Men jag vill inte på några som helst villkor byta.