Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.
Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.
Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare. Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)
Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.
Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.
Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.
Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.
Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.
Jaha.
Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)
Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.
Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.
Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.
Man får inte kritisera folk.
Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger ”det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.
Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.
För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.
Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?
Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.
Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.
Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.
Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.
Det är trots allt enklast att hålla käft.
Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.
