– Ska jag köpa ut till er?
– Nej tack, vi dansar hellre.
Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.
Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.
Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.
Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.
Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.
Dansen är min drog, min berusning.
Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.
Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.
Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.
