Jag väntade mig ju egentligen inga vettiga svar. Läkarbesöket var ju mest en hållpunkt, en början, ett något. Men jag är i ala fall glatt överraskad på något plan. För jag är så van att bli avfärdad. Det är så hopplöst det där ha att ha diffusa, konstiga symptom, som ingen mer än jag själv egentligen har möjlighet att notera. Att jag får börjar på linjer är ju inget någon annan kan se. Det är så lätt att avfärda som ”hysterisk kvinna” – eller ja, psykosomatiska besvär heter det väl nuförtiden. Och speciellt när man som jag faktiskt har en ångestproblematik.
Men jag har fått berätta och förklara. Och redogöra för mina funderingar kring vad det skulle kunna vara eller inte vara. Och svarat på en massa rågopr. Alltså, inte bara fått lov att svara kortfattat, utan verkligen fått lov att prata till punkt.
(Det är märkligt det där. Jag sitter hos en läkare, en bra läkare, som ger mig utrymme och inger förtroende, men jag får ändå med mig känslan av att jag pratar för mycket, för länge, om oväsentligheter. Så djupt rotat sitter det där som jag fick lära mig på olika sätt under skolåren.)
Och sedan har hon undersökt. Inte avfärdat, inte bara snabbt kollat. Utan tittat i ögonen på olika håll och på olika sätt och med olika mackapärer, i ett speciellt ögonrum. Och kollat blodtryck och puls. Och jag har fått titta på klassiskt optikertavla.
Och sedan gick hon för att diskutera med en nnan läkare också en stund innan hon sa något närmre.
Då var beskedet detta:
Hon hittar inget fel i mitt ”yttre öga”. Hon kan dock inte utesluta något. Men är det något så är det troligen något i den bakre/inre delen av ögat.
Hon skickar en akutremiss till en ögonklinik, vilket innebär att jag ska bli kallad inom en vecka.
Och jag frågade: Är det något jag kan utesluta? Är det något som är sannolikare?
Det kunde hon inte svara på. Hon kunde snarast bara säga att hon inte kunde utesluta något. Att det förstås inte gick att utesluta att det var en tumör som trycker på, även om det inte är så sannolikt.
”Skrämmer jag upp dig nu?”, undrade hon sedan.
Nej. Det är trots allt på något vis bättre att gå och oroa sig för något som någon kunnig faktiskt säger är en möjlig men inte särskilt trolig förklaring än att gå och oroa sig för samma sak men inte alls veta om det är jättesannolikt eller helt jävla skitångestkorkat.
”Det är i alla fall helt klat så att så som du har det ska man inte ha det; det ska inte bli sådana böjar på linjerna” sa hon också. Och det är ju också ett erkännande.
Och så sa hon åt mig att ha en bra helg.
Så tja, nu väntar jag väl. Och har beredskap för att kuna åka till ögonkliniken när det nu blir.
Hur det känns nu? Både bättre och sämre. Skönt att ha passerat den här punkten, att ha varit där och ha bollen i rullning. Det är i alla fall inte längre bara upp till mig. Jag har fått lämna iväg ett ansvar.
Men ja, oron och dödsångesten finns ju kvar. Den har bara ändrat form lite grann. Den innehåller både lite mer panik och lite mer avslappning än innan.
