Han vaknade vid kvart i sju i morse, pigg och alert. Han skulle gå på toa och sedan titta på TV. Jag hade ju hoppats på att få sova längre en lördagmorgon, men eftersom jag trots allt kände mig hyfsat utsövd gick jag upp och åt frukost.
När vi båda fått i oss frukost ville han måla (på ritpapper, med hobbyfärg). Jag ville ut i trädgården; jag hade ju planerat för en trädgårdshelg och han mådde ju bra, så då tänkte jag ändå göra det bästa av situationen och försöka få fixa i trädgården så mycket som möjligt. Dessutom behövde det hängas tvätt.
Han ville inte gå ut. Han ville som sagt var måla. Så under tiden jag hängde tvätt och körde vattenspridare kutade jag in och ut i huset och räddade upp situationer involverande färgkladd och konstnärsbesvikelser (”den färgen kom fel, hur tar man bort den?”).
Till slut följde han i alla fall med ut, och vi hade trevligt. Jag klippte fjolårsståndare i örtagården, han hjälpte till att bära lite, klippa lite, samt sprang runt och lyfte på stenar och tittade på (och bar iväg) diverse larver och tusenfotingar och sånt.
Sedan började han påtala att han tyckte vi behövde fika. (Han älskar att fika.) Så jag gick för att fixa rostmackefika. På vägen kom han på att han ville gunga, så vi gick till gungorna en stund. Så gick jag in för fikafixande. När det var klart hade han inte tid att komma. Och när han väl kom åt han ungefär en åttondels rostis. Sedan ville han ha äpple – och åt ungefär ett åttondels äpple.
Och sedan hann vi bara ut en liten stund innan det började regna. Så vi gick in.
Efter att ha fixat fram lite lunch (rester åt mig, köttbullar och couscous åt honom) och städat en del, hann vi ut en liten stund till i det jättefina vädret. Men nu var han på sämre humör. Klagade lite på ont i örat. Verkade ganska trött. Ville inte vara kvar ute för att han hade ont.
Han gick före in. Och innan jag hann in hörde jag världens illtjut. Han hade sprungit med huvet in i kanten på köksbänken, och det tog en bra stund att trösta honom.
Jag placerade honom i soffan med en film på TV:n för att försöka lugna ner honom och avleda tankarna från det onda. Medan han tittade på film (nej, jag orkar inte alltid se oändliga mängder barnfilm) gick jag och pulade med småsaker i närheten.
Och så såg jag de stackars auberginerna som låg och väntade. Den ena började blir lite smådålig i ena kanten. Jag måste laga något av dem.
Efter lite funderande kom jag fram till att det vettigaste faktiskt var att laga den där moussakan. Det blir ju bra lunchlådor om inte annat. Så jag började greja i köket: skiva aubergine och stoppa i ugnen, koka tomat- och linssås, skala potatis.
Då gallskriker han. Det onda i örat har blivit värre.
Släppa allt i köket. Ge alvedon. Sitta och krama och lugna och trösta.
Efter sisådär tjugo minuter somnar han i soffan. Kan klockan ha varit 17.30 då kanske? Han sover fortfarande i soffan. Jag har gkort klart moussakan, ätit moussakan, planterat om några tomater och paprikor, och nu sitter jag i fåtöljen bredvid soffan och håller ett öga på en småfebrig sovande skrutt samt hör avlägset åskmuller. Hoppas han mår bättre när han vaknar.
(Ja, moussakan var god. Jag hade varken feta, muskot eller piri piri, och bara torkad oregano. Nästa gång ska jag låta det stå inne i ugnen längre.)