Mellan 17 och 18, var det sagt. För att titta på det som ska göras på vinden. Så vi såg till att vara hemma, både jag och sambon (han skulle egentligen tränat).
Vi har liksom försökt få hit honom lääääänge nu. Jag pratade med honom i våras (det är den elektriker vi anlitat tidigare, och för övrigt så var han den enda i trakten som inte sa ”om ett halvår” eller ”jag är sjukskriven” eller inte alls svarade…), när vi inte ännu riktigt behövde hjälp – vi ville vara ute i god tid – och då sa han ”hör bara av er ett par veckor innan ni behöver hjälp, så är det lugnt”.
Så i slutet av juni ringde vi honom. Telefonsvarare. Varje gång. Så vi lämnade meddelanden.
Sedan hade vi semester. Och sedan rullade det på, med målning däruppe. Så vi låg väl inte på så mycket. Men nu de senaste veckorna har vi ringt ungefär hur många gånger som helst. Alltid telefonsvarare. Ett antal gånger har vi pratat in meddelanden. Ingen har ringt tillbaka.
I måndags fick jag slutligen fatt i honom. ”Jag dyker upp på onsdag, mellan 5 och 6”, sa han.
Nä.
Han har fortfarande inte dykt upp.
Han har inte heller ringt och sagt att han inte kommer.
Vi behöver ju EL på vår ovanvåning!!!
***********************************
Annars har jag ikväll börjat måla lite schabloner på vårt golv, också i järnoxidrött. Det bli snyggt.
Och så har vi beställt sängar (för några dagar sedan).
Listerna? Nä, de är inte klara än. Lister är inte roligt att fixa på trötta kvällar med en gnällg 3½-åringf 
Oundviklig bieffekt 
