Tag Archives: ovanvåning

Kruxet är alltså att jag nu panelar ett hörn. Hörn av snedtak, en sådan där det sticker in en spets in i rummet. Vinkeln inomhus är alltså ca 270 grader. Fast så är det snedtak, då.

Till på köpet så lutar själva väggen åt tredje hållet, liksom, eftersom vi varit tvungna (av andra skäl) att ha lite tunnare isolering på ett ställe.

Och dessutom, där nedersta brädan på partiet ska fästa, så saknas bjälken (har nåt urtag i sig eller så) just där brädan ska fästas. Så den nedersta brädan fästs alltså BARA ute i själva hörnet/vinkeln…

Och så ska det vara någorlunda ivåg.

Mäta.
Såga.
Raspa.
Såga.
Mäta.
o.s.v.

Tillsut tror jag brädbiten blev 22 cm i nederkant och 29 eller 30 i överkant. Fast med förskjutning, så att nederkanten gick två cm längre åt vänster än överkanten, och överkanten 10 cm längre åt höger än nederkanten. Eller nåt sånt.
Och jag lyckades spika dit den, med två spik i hörnet (till höger).

Sedan började jag såga till nästa bräda. Typ 30 cm i nederkant och 38 i överkant.

Försökte banka dit den. Gav upp. Eftersom den första brädan ju inte sitter fast i vänsterkanten, så finns det ju inget mothåll i den kanten. Och att då banka ihop spontade brädor, med hjälp av slagkloss, och själv agera mothåll och försöka kompensera mot konstiga vinklar och isolering… nä. Man måste nog vara två. Faktiskt. Trots att brädeländet är så kort.

Till dig som läst så här långt: Grattis! Begrep du nåt? Nä… trodde inte det

Så fick jag äntligen panela lite igen För nu måste snedväggarna panelas klart hela vägen upp, på det sista partiet – för att vi sedan ska kunna sätta masonit och isolering uppe i taket där med.

Panela ROLIGT. Och inte alls stickigt. Det känns rentav som ett RENT arbete (alltså icke-smutsigt) efter isoleringen

Och jag hann faktiskt en ganska bra bit ikväll. Trots att jag kom igång senare än tänkt. Trots en hel del pauser. *harkel* Trots mensvärk. Det pinnade på rätt bra, snälla brädor, där spontningen passade snällt ihop och så.

Sista brädan, ända uppe vid taket, fick jag dock be sambon om hjälp med. Det ÄR svårt att på egen hand hålla i båda ändarna av en bräda, två meter upp, och få den att passa i brädan under och banka dit den. Det är fullt rimligt att man behöver vara två. (Men det är så retligt att inte reda ut det själv Fjant-jag.)

Och gissa vad jag har gjort? Jo, efter en lång dag med annat, så traskade jag vid halvelvasnåret ikväll upp på vinden för att – ISOLERA!

Fast nu har jag gett upp. Efter att ha trixat och mätt och passningssågat en bit med uttag för två bjälkar, två rör som sitter lite olika ”djupt” i isoleringen, tre anslutningsrör till sagda rör, samt en murstock – allt detta alltså i samma isoleringsbatt, så konstaterade jag att för att få upp den där över min egen höjd och trassla in den in dit den ska, så ska jag 1. vara piggare och 2. ha hjälp av ett par armar/händer till. Irriterande, eftersom jag ville ha den på plats – men sånt är livet, och ibland ska man lyssna på förnuftet.

Nu ska jag ta en dusch, smörja mina händer och sova.

Trött på isolering och panel.
Trött på skrymslen och vrår.

Ja, jag ÄR det. Och sambon. Och sonen.

Igår ville sonen inte hjälpa mig med panelen där jag höll på. Han gick bort till sitt blivande rum – och började bygga innerväggen För att kunna sätta dit dörren. Han ville ha hjälp med att börja spika dit en första bräda

Det är ju det vi alla vill: komma vidare till nästa steg. Börja bygga innerväggar.

Men först måste ju det här med isoleringen bli klart. Och det är träligt att bli klar med det man tröttnat på…

Mäta. Längd. Lutning. Bredd. Urtag för rör. Urtag för bjälke.

Allt försiggår på en höjd runt 185-215 cm ungefär. Det vill säga, jag står på en stol och sträcker armarna uppåt, in över bjälkar, in bakom masonit, in i kanten på tidigare isolering, in över konstiga kanter. För att mäta, klura ut hur det ska sitta, vinklar på ditt och datt i förhållande till varandra.

Mäta. Hålla en massa mått i huvudet.

Såga isolering. Lite sticksigt.
Detaljsåga för rör och annat. Sticksigare.
Trycka upp den j-a isoleringsbatten upp över kanten, in på plats. Trycka lite här, dra lite där. Det sticker i händerna, rasar ner stenullsdamm i ansiktet, i håret. Jag har halva armen in mellan två tätt ihopträngda lager av isolering, för att kunna dra det sista biten på plats, så att det sitter rätt och det inte blir några glipor. Det kliar banne mig överallt.

Och så var det det där lilla skrymslet, där det inte går att stoppa några vettiga bitar. Fylla i med lite isoleringsspill. Massor med ”fria” ändar av stenullsfibrer. Sticker ännu mer.

På väg in i duschen efteråt konstaterar jag att det krasmar och krasar när jag drar fingret över pannan.

Det är fasligt knepigt ibland… hus byggt i vinkel, med olika lutning på taken, och rör som passerar på konstiga ställen, och murstockar och gud vet allt…

Ikväll har vi… satt upp två panelbrädor. Och just nu sågar sambon av några brädor i taket med sticksåg.

Men vi har hållit på länge ikväll. Större delen av tiden har vi stått och diskuterat problem.

”Den där extra bjälklösningen för att komma runt skorstenen kan vi inte fixa förrän vi åtgärdat skorstensproblemen.”
”Nä, men vi kan fortsätta här.”
”Ja, men då måste vi först sätta upp det där extra handbandet, och det måste sitta så att vi kan fästa takbrädor från både det och det hållet.”
”Och linjen här är inte rak, p.g.a. den där lösningen därborta.”
”Och för att sätta dit det extra hanbandet så måste vi först såga av de här takbrädorna som sticker ut här…”

o.s.v.

Hjärngympa.

Som sagt var, rymdgeometri var det.

Jag VILL gå upp och jobba på vinden!

Jag vill oftare än sambon. Inte så konstigt, egentligen. Han jobbar mer än jag, och han har ofta jobbsaker som behöver fixas på kvällarna. Jag har för närvarande betydligt mer tid att ta igen mig.

Och jag går egentligen gärna upp och jobbar själv. Nemas problemas.

Men nu är det ju saker jag inte reder på egen hand Det är de allra översta bitarna av snedtaken, coh så sjäöva det riktiga lilla taket. Det vills äga det är HÖGT upp. Till och med i vanliga fall tycker jag det är lite besvärligt högt. (Och han är lite längre än mig, och har mer armstyrka och klarar det bättre.) Och nu med nackproblem så känner jag verkligen att det är saker jag INTE ska göra. Statiskt arbete högt över huvudet. Banka i spik högt över huvudet. Nä. Ingen hit Dessutom behöver det göras en massa småkniviga lösningar igen, som mer eller mindre kräver att vi hjälps åt.

Så nä, just nu funkar det inte att jag går upp och fixar på egen hand.

Elände.

Jag vill ju komma någonvart.
Jag tycker ju det är kul att bygga.
Jag vill BYGGA!

är mycket mer än inga panelbrädor

Alltså HAR vi gjort lite nytta ikväll Och vi har hjälpts åt hela familjen. Sonen har sprungit och hämtat spik, hammare, snickarpenna o.s.v. (Samt sprungit iväg och lagt dem på andra ställen också. Det är ju inte precis så att det gr FORTARE för att han hjälper till, men det är i alla fall trevligt )