Vi har ett avtal!
Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.
Så står det i pressmeddelandet från regeringen ikväll.
Nej, jag har inte läst avtalet. Jag har inte ens läst och hört alla analyser av innehållet. Jag har snappat upp delar av analyser och uttalanden från viktiga personer, personer jag generellt har förtroende för. Och ja, jag kan låta mig nöjas med det.
I kort sammanfattning uppfattar jag det så här: Det är en skärpning av ambitionsnivån, där man nu har ett mål på under två graders ökning och med siktet på 1,5 grader (tidigare var målet två grader). I övrigt är det ett ganska vagt avtal, men trots det med avstämningspunkter/uppföljning och något av en plan om än med få konkreta krav. (Ja, jag ska läsa mer om det senare. Det kommer att finnas gott om tid för närmre analyser.)
Men just nu är det viktigt ATT det blev ett avtal. Nej, det är inte ett fantastiskt avtal, men givet förutsättningarna tror jag ändå man åstadkommit något fantastiskt. Förutsättningarna är att många länder, många stora företag och så vidare, egentligen arbetar i motsatt riktning mot det här. ÄNDÅ har man kunnat enas om ett avtal där 195 länder säger att ja, det här är vi överens om, det här ska vi ta ett gemensamt ansvar för. Man har enats om något och med det satt en gemensam positiv anda och en vilja. Det ger en kraft, något att bygga på, något att hänvisa till, i alla möjliga situationer. Det ger ett underlag för att bygga nya förutsättningar, för att ge de långsiktiga spelregler som efterfrågas av näringslivet – både från de företag som verkligen vill göra bättre för miljön och för de som egentligen inte bryr sig men som inte har något emot att göra det som är bättre för miljön bara det är tydligt vilka förutsättningar som gäller. Det ger en gemensam positiv känsla för världen att gemensamt sträva mot något positivt i en värld som annars tycks präglas av mycket negativt (eller är det bara i vår del av världen det känns så?).
Och alltså, ärligt talat, det stod ju aldrig mellan det här avtalet och ett fantastiskt avtal som genast skulle lösa alla problemen och få oss rakt på rätt bana. Det stod mellan ett avtal som det här och inget avtal alls – eller hur? Alternativet var liksom snarast något i stil med att de gick därifrån oeniga, utan avtal eller överenskommelser. Att de flesta länderna skulle fortsätta precis som innan. Och då hjälper det faktiskt föga om det finns enstaka personer och grupper i världen som är perfekta och gör allt som behöver göras fullt ut. Det här gör sannolikt mycket mer praktisk nytta i längden.
Ja, det är bråttom. Men det är väl också ofta så att om man väl bestämmer sig och börjar jobba så når man mycket längre och mycket snabbare än man egentligen hade tänkt sig. Därför är det värdefullt att man har bestämt sig. Bestämt sig tillsammans.
För snart trettio år sedan beslutade man om det så kallade Montrealprotokollet, som reglerar användning och utsläpp av ozonförstörande ämnen. Protokollet har sedan reviderats flera gånger. Och man har varit mycket lyckosamma. I nuläget är Skyddande ozonskikt det enda av Sveriges sexton nationella miljökvalitetsmål som ser ut att nås. Och Montrealprotokollet är en väldigt avgörande del i det.
Visst, klimatförändringarna är en mer komplicerad fråga än ozonskiktet, med många fler komponenter. Men ett internationellt avtal kan ändå vara en viktig del i möjligheterna att göra något åt miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan på riktigt.
Jag är inte blåögd. Jag tror inte avtalet löser klimatkrisen. Men jag tror ändå det är ett viktigt steg. Kanske framför allt psykologiskt sett. Och jag tycker verkligen det är värt att fira att världens länder idag enats om ett klimatavtal i Paris.
