Klimatriksdag.
Visst låter det lite ödesmättat och tungt?
Och jag ska åka dit.
Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.
Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?
Jag vet inte.
Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.
1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.
2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.
Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.
Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.
Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.