Tag Archives: potatis

Tankar i potatisskörden

Idag har jag tagit in resten av årets potatis. Det vill säga det mesta av årets potatis. Tidigare har jag bara plockat upp till dagsbehov under sommaren.

Det är den tionde september. Potatisblasten har varit nervissnad sedan i slutet av juli. Jag borde tagit upp potatisen för länge sedan. Men jag har varken hunnit eller orkat.

Det var ingen fantastisk potatisskörd. Potatisen sattes den där helgen när du låg och dog. Och den har väl liksom inte fått någon direkt ompyssling om man säger så.  Nu när jag grävde upp den så brydde jag mig inte ens om att försöka hålla isär sorter, för skyltarna var oläsliga eller rentav borta. Det var liksom inte lönt att försöka. Det får bli nyskaffat utsäde nästa år i vilket fall.

Man kan ju tänka att det kanske var bortkastat att odla ett år som detta. Men även om jag inte skött saker som de borde skötas, så ger det ändå kraft att se saker växa. Och bättre att ha saker man inte riktigt räcker till för som motiv för att fortsätta kämpa än att inte ha något skäl alls att bry sig, liksom.

Potatislandsgrävningen i våras, alltså förberedelserna i början-mitten av april, hörde för övrigt till de sista sakerna du var inblandad i. Liksom förberedelserna för att sätta odlingslådorna på nytt ställe. Det kan man också tycka var ganska bortkastat. Det som växer därborta är ganska misskött vid det här laget. Det vi sådde i din kallbänk brändes ihjäl senare. Och markduken var uppenbarligen kass, för det växer allsköns ogräs igenom den. Varför skulle du lägga energi och kraft på så misslyckade saker under din sista levnadsmånad?

Men som sagt var, det där var sista gångerna du faktiskt var med och gjorde riktiga saker. Njöt av att rensa ogräs, gräva, känna händerna i jorden. Du var glad. Kände dig delaktig och värdefull. Det är oerhört värdefullt så här i efterhand.

 

Knölen och kontinuiteten

Plockar upp potatis. Den är nedvissnad av torka och annat och borde nog plockats upp för länge sedan, men eftersom potatislandet varit fullt av självsådda ringblommor, honungsfacelior, vallmo, gurkört och andra blommor, som jag uppskattat för skönheten och insekterna av andra skäl, så har jag inte nänts gräva upp potatisen. Fast nu måste den upp, tycker jag.

Vi brukar normalt sett äta en hel del av potatisen under sommaren. Vi har gjort det i mindre utsräckning än vanligt i år. Saker har varit lite röriga. Det har varit många besökare, och då kör man gärna på säkrare kort än att gå och gräva i trädgårdslandet och få upp små potatisar. Men på det hela taget känns det lite märkligt att ha massor av potatis kvar i landet i slutet av augusti – så brukar det inte vara.

Det är en klen skörd i år i vilket fall. Potatisarna är få och små. Vilket väl inte är så konstigt med tanke på att det var uselt utsäde.

Det där får mig att fundera över förutsättningarna för odlande. Kontinuitet. För att odla potatis är vi i grunden beroende av att lagra utsäde, i tillräckligt mängd och kvalitet, från år till år. Annars blir det inget. Om skörden slår helt fel. Om all potatisen ruttnar bort. Eller om vi på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte riktigt hinner och orkar med odling, skörd eller lagring ett enda år.

Det är en skör tråd.

Visst, nu är det ju inte så i praktiken. Vi lever i ett sammanhang där det går att köpa sättpotatis om vi inte har egna sättor. Fast alla sorterna vi odlar kan vi inte få tag i den vägen. En del av dem hänger på sköra odlingstrådar och finns kvar tack vare enstaka entusiaster.

Marken är torr och hård. Trots att det regnat lite på sistone har fukten inte trängt särskilt långt ner. Och i den ostörda jorden bland potatis och blomster har vindorna frodats. Det är kraftiga vinderötter med många snurror – och många rötter – jag hittar när jag plockar upp potatisen. Jag plockar det jag hittar i det jordskikt jag gräver i, men inte mer. Här kommer att vara massor med vindor nästa säsong…

Potatisskräpet

De där potatisarna jag satte häromdagen, det var de potatisar som stod kvar i källaren av fjolårets skörd. De minsta och ratade potatisarna, och de som hann skrumpna innan de blev uppätna, och de som hann bli bortglömda. Och eftersom det inte är kolmörkt i källaren så hade de mängder med tunna långa hattifnattgroddar. Inte alls så som groddade potatis ska se ut. På en del av dem snurrade jag ihop de långa groddarna innan jag öste på jord. På andra, där groddormen trots allt var för stabil och därmed helt skulle knäckas av från potatisen av såda behandling, kortade jag in groddarna meddelst sax.

Eftersom det alltså är frågan om överblivna potatisar – överblivna av ena eller andra skälet – så är det också alldeles för många skrumpna groddade potatisar för vårt trädgårdsland. Det innebär att en del av dem kommer att bli slängda, om än på komposten. Det innebär alltså i praktiken matsvinn.

Hade vi däremot odlat blommor eller gräsmatta istället för trädgårdsland med potatis, så hade det inte blivit något matsvinn, utan möjligen på sin höjd ogräsrensing (och det ses ju som positivt).

Potatisgroddning

Idag har jag lagt en massa potatisar på groddning. Eller hur man nu ska se det.

Vi la en första omgång potatisa på groddning för en dryg vecka sedan: ett nät (1 kg) nyköpta Timo-sättpotatisar.

Det jag gjorde idag var att jag plockade upp resterna från fjolårets skörd från matkällaren, för att de ska få ligga och grodda sig uppe i ljuset. Det är en salig blandning av potatisar. Av vissa sorter har vi sparat de allra flesta potatisarna till sättning. Av andra sorter är det mest de som känts lite fånigt små att äta som blivit kvar. Av vissa är det massor, av andra enstaka. (Flest mandel, färst Mayan Queen, tror jag.) Men gemensamt för dem alla är att de redan skickat ut långa gängliga groddar. Så de blir väl lagom chockade när de nu kommer upp i dagsljus. Ja, ja, det ordnar sig.

Totalt sett har vi i alla fall… oändliga mängder sättpotatis :-) Långt mycket mer än vi får plats med, tror jag. Men det problemet väntar vi med att lösa tills vi hunnit förbereda landet.

(Övriga sorter: Princess, Salad Blue, Jämtländsk vit, Rödbrokig svensk, Violette, Maris Per. Och så har jag säkert glömt nån ändå.)

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

Badrum och vår

I lördags var vi på Hem&villamässan i Malmö och stångades med en massa andra människor. Inte för att vi egentligen tyckte att det var kul, utan för att trots allt inhämta lite tankar och inspiration för den badrumsrenovering som börjar bli nödvändig. Och givet det faktum att det är ett litet rum, i konstig vinkel, så gäller det att tänka till för att få det så vettigt som möjligt. Vi bokade en av tiderna med gratis badrumsplanering och fick bekräftat att den lösning vi själva funderat oss fram till förmodligen var den enda vettiga. Och det kan ju tyckas som bortkastad tid, men det var faktiskt väldigt bra att få det bekräftat.

Och så köpte vi en jordtermometer, lite sättlök (gul, röd och schalotten) och en roottrainer också.

I söndags gjorde jag och nioåringen årets första besök på den lokala plantskolan. Det blev några penséer, mmen framför allt tre påsar sättpotatis: Princess, Mandel och Timo. Timo och Princess har jag lagt fram till att förgro. Detsamma har jag även gjort med en del av de konstiga sorter jag köpte som sättpotatis på ekorundan i höstas. Tyvärr hade en del av dem redan fått långa ”dåliga” groddar – det har nog inte varit så mörkt som det borde i matkällaren alltid. Alla är dock inte lagda på groning ännu, eftersom jag inte har hittat tillräckligt med bra saker att lägga allt i ännu.

Kan man koka potatis i ugnen?

Jag gillar att laga mat i ugnen. Samtidigt vet jag att ugnen drar mycket ström. Därför skulle det kännas vettigt att fylla den med så mycket som möjligt när den ändå är igång. Och en gratänt fyller ju inte så stor del av ugnen – halva gallret är tomt.

Alltså vore det smidigt att kunna laga till exempel potatisen till gratängen också i ugnen. Men det är inte alltid ugnsbakade potatisvarianter (klyftpotatis, hasselbackspotatis och så vidare) känns rätt.

Därför undrar jag: kan man koka potatis i ugnen? Alltså skala, kanske skära i mindre bitar, och stoppa i en form med vatten?

(Ja, jag inser att det blir jag själv som får testa…)

Vårbruk

Tagit upp de sista av fjolårets gula lökar, vitlökar och purjolökar.

Ryckt upp fjolårsståndare av rädisor, rädisbaljor, diverse kålsorter, ärtor m.m.

Flyttat de sista levande grönkålarna till en kruka (för snygga för att slängas).

Grävt upp de envisa jordgubbsplantorna som kom upp ifjol trots att vi kört jordfräsen.

Burit en massa pinnar och grenar av det som klippts av häckar under våren hittills och som blivit liggande kvar i trädgården på diverse ställen. (Finns fortfarande flera högar kvar.)

Flyttat diverse annat skräp.

Försökt skaffa en överblick över alla fröer som ska i jorden, alla lökar, knölar och uppdrivna plantor – när de ska, i var de ska i, etc – under ständigt bablande av barn om annat.

Kört jordfräs på ena delen av fjolårsträdgårdslandet. (Jättekönsstereotypt: min man kör jordfräsen. Miljöelände: den är bensindriven.) Krattat ogräs. Fräst igen. Krattat igen. Öst på kogödsel. Fräst igen.

Fräst upp andra delen av fjolårslandet. Krattat, fräst, krattat, gödslat, fräst.

Räfsat fjolårsgräs på delar av resten av det som någon gång (förhoppningsvis i år) också ska bli trädgårdsland. Samlat buxbomspinnar som legat kvar där sedan klippning ifjol. (Det är en dålig sak: efter så lång tid faller bladen av.

Klippt bort gräs runt de stackars kämpande vinbärsbuskarna vi satte för många år sedan, och samma runt de få hallon som är kvar och runt krusbärsbuskarna.

Grävt upp de pingstliljor som inte fattade att vi grävde upp dem och kört jordfräs över dem för länge sedan.

Räfsat mer. Och mer. Och mer.

Satt potatis.

Lite trött.

Att äta potatisen först… (ett ganska kasst beteende i längden)

När jag var liten var jag inte särskilt förtjust i potatis. Inte så att jag tyckte illa om det – men jag tyckte det var ganska tråkigt. Kött, sås och grönsaker var mycket godare.

Jag insåg ganska tidigt att det faktiskt var roligare att ha kvar det goda till sist, och kunna njuta av bara det. Så jag lärde mig att äta upp potatisen först.

Det är ett beteende jag praktiserat i många sammanhang här i livet. Göra det tråkiga först, det som måste göras – innan jag ger mig på det roliga.

Klokt! Smart! Läxorna blir gjorda. Och disken. och städningen. Och så vidare.

Men det finns så MYCKET tråkigt som behöver göras. Det blir så lite tid kvar till det roliga. Ofta ingen tid alls. Och ju mer sällan man gör roliga saker, desto tråkigare blir de tråkigare, och desto längre tid tar de, och desto mer drar man sig för att göra dem, och desto längre tid tar det innan man ens kommer igång med dem, och desto mindre tid blir det till att göra roliga saker, och desto mindre inspiration och glädje i livet…

…och ju mindre roligt och inspiration och njutning och glädje, desto svårare att komma ihåg varför det är viktigt att ha roligt ibland, och svårare att tillåta sig att ha roligt… bättre att göra det kloka och förnuftiga först…

…tills man ser sig själv som en maskin. Lite till går det. Lite till kan du bita ihop och göra det du borde. Vadå mår dåligt av det? Vadå tråkigt?

Inte alls bra.

Tänk om jag hade lärt mig att skita i läxorna ibland. Eller äta potatisen sist.