Idag har jag tagit in resten av årets potatis. Det vill säga det mesta av årets potatis. Tidigare har jag bara plockat upp till dagsbehov under sommaren.
Det är den tionde september. Potatisblasten har varit nervissnad sedan i slutet av juli. Jag borde tagit upp potatisen för länge sedan. Men jag har varken hunnit eller orkat.
Det var ingen fantastisk potatisskörd. Potatisen sattes den där helgen när du låg och dog. Och den har väl liksom inte fått någon direkt ompyssling om man säger så. Nu när jag grävde upp den så brydde jag mig inte ens om att försöka hålla isär sorter, för skyltarna var oläsliga eller rentav borta. Det var liksom inte lönt att försöka. Det får bli nyskaffat utsäde nästa år i vilket fall.
Man kan ju tänka att det kanske var bortkastat att odla ett år som detta. Men även om jag inte skött saker som de borde skötas, så ger det ändå kraft att se saker växa. Och bättre att ha saker man inte riktigt räcker till för som motiv för att fortsätta kämpa än att inte ha något skäl alls att bry sig, liksom.
Potatislandsgrävningen i våras, alltså förberedelserna i början-mitten av april, hörde för övrigt till de sista sakerna du var inblandad i. Liksom förberedelserna för att sätta odlingslådorna på nytt ställe. Det kan man också tycka var ganska bortkastat. Det som växer därborta är ganska misskött vid det här laget. Det vi sådde i din kallbänk brändes ihjäl senare. Och markduken var uppenbarligen kass, för det växer allsköns ogräs igenom den. Varför skulle du lägga energi och kraft på så misslyckade saker under din sista levnadsmånad?
Men som sagt var, det där var sista gångerna du faktiskt var med och gjorde riktiga saker. Njöt av att rensa ogräs, gräva, känna händerna i jorden. Du var glad. Kände dig delaktig och värdefull. Det är oerhört värdefullt så här i efterhand.