Tag Archives: präktighet

Om jag försöker göra något lite bättre, så måste jag göra det perfekt

Posted on 31 mars, 2012 | Leave a comment

Visst är det märkligt? Om jag till exempel väljer att köra bil på förnybart bränsle, som biogas, så ifrågasätts det, för det är inte perfekt:

  • Matavfallet som ska bli biogas transporteras för långt
  • Det går inte att köpa ren biogas överallt (ofta är den uppblandad med fossilgas)
  • Biogasbilar skitar faktiskt också ner!
  • Produktionen av en ny bil orsakar också miljöproblem

Och så vidare”¦ Och med hjälp av dessa argument försöker alltså en hel massa människor få det till att det är bättre att jag inte kör gasbil. På något vis försöker de hävda att de minsann gör mer rätt än jag gör, eftersom de i alla fall inte gör någon halvmesyr.

De behöver inte försvara sin ståndpunkt. De behöver inte försvara nackdelarna med sina val.

  • Bensin och diesel transporteras betydligt längre än matavfallet och biogasen
  • Fossilgas är marginellt bättre än bensin och diesel ur koldioxidhänseende, så inte ens när jag kör på ren naturgas är det sämre än deras val
  • Om jag byter upp mig till en nyare bil då och då (vilket jag förmodligen skulle göra ändå) så är det ingen nackdel att den nyare bilen dessutom drivs på delvis förnybart bränsle.

Men som sagt var, allt det där är ointressant. Så länge jag inte är perfekt så skulle jag göra bättre i att inte försöka alls. (Skulle jag däremot vara perfekt så skulle det i sig vara ett problem, för då skulle jag vara präktig, politiskt korrekt, skrytsam och en massa annat negativt.)

Det enda sättet att inte få den sortens kommentarer är nog att vara en skitstövel och göra allting på sämsta möjliga sätt. För en skitstövel är det ju ingen som kritiserar öppet – att vara en skitstövel är helt legitimt och tillåtet och det är allas rätt och fria val att få vara en skitstövel utan att någon ska lägga sig i.

Men om man på något sätt, stort som litet, försöker ändra världen till det bättre, då får man banne mig skylla sig själv!

Leave a comment

Posted in Irriterande, Miljö, Mina bästa, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår, Samhälle

Tagged , ,

Varför folk är rädda för att ha en åsikt – några reflektioner

Posted on 27 september, 2011 | Leave a comment

Jag läser det här (jag fick länken av en vän). Och jag funderar. Och så kommer jag på att en anledning kan vara att man faktiskt inte orkar med att behöva argumentera intill döden för sin åsikt. För idag är det så många som är övade i att argumentera (och det är förstås bra). Och rätt många är också bra på att hitta någon sorts länk som backar upp deras åsikt. (Däremot är kvaliteten på länken/”källan” ofta tveksam, vilket ju bara ger mer jobb åt den som ska argumentera emot. Och så ska man ju aldrig ge sig – så har man väl gett sig in i diskussionen så finns liksom inget slut. Och då vågar man inte ens börja. I alla fall gäller det ibland mig.

Ja, och så finns det nog en koppling till det här med att ju mer man lär sig desto mindre säker är man. (Vad heter nu den effekten?) Vilket innebär ett övertag redan från början för den som kan minst. Så de som kan mer ger sig mindre gärna in i diskussionen.

En annan del av det handlar om att det anses fult att kritisera. Argumentera emot är OK – men inte att säga att någon har fel eller gör fel. Speciellt inte om man faktiskt pekar ut en person eller en grupp. Ska man framföra kritik så måste man vara vag eller skylla på något annat än en människa – ett företagsklimat eller en naturlag till exempel. Eller ha extremt väl på fötterna. Att kritisera är helt enkelt inte politiskt korrekt ;-) (nu snurrar vi in oss här), eller i alla fall, den som vill göra ”på rätt sätt” undviker gärna att kritisera.

Ofta har jag dessutom upplevt att det finns ett märkligt tryck som kommer inifrån den egna familjen eller de egna sammanhangen. Där ska man hålla ihop och tycka likadant, eller i alla fall inte kritisera varandra. Är det någon det inte är OK att kritisera eller ifrågasätta eller ens diskutera så är det den egna familjen eller släkten. Även om det sköts helt ”internt”.

Jag har dessutom sedan barnsben haft problem som berott på det inte är OK att jag framför mina åsikter ”offentligt” eller ute bland folk, om mina åsikter varit obekväma och/eller inte delats med hela min familj. Det har till exempel handlat om när jag ifrågasatt (på diskussionsnivå) något någon annan sagt, eller inte rakt av accepterat vad jag tycker är fördomsfulla, dumma, olämpliga eller felaktiga uttalanden från andra. Ofta om miljö, men även om annat. Av någon outgrundlig anledning verkade/verkar min familj (och andra) anse att de på något vis behöver stå till svars för det jag tycker och säger och att jag därför inte alls ska uttala mig om inte de delar min uppfattning – eller om de inte vill behöva ta en diskussion. Jag tyckte (och tycker) att jag som tonåring var fullt berättigad att ha en egen åsikt och framföra den och stå för den, likaväl som jag har det idag.

Det är faktiskt inte så himla kul att bli familjens eller släktens svarta får. Det ska gå rätt långt innan man helt slutar bry sig om den problematiken, hur gärna man än vill stå upp för sig själv och vara sig själv. Det är inte kul när en enkel fråga leder till familjegräl där jag blir den som är skyldig för att någon annan inte vill svara och inte vill diskutera utan bara lägga locket på jämt.

Om vi återgår till det ursprungliga inlägget, så finns det också en liten bit av det, tror jag, som handlar om ren rädsla. Jag säger inte till den som står och röker i busskuren eller som cyklar på trottoaren, för att jag faktiskt är lite rädd att bli nerslagen. Det händer ju uppenbarligen ibland. Och likaså finns en risk att bli uthängd på mindre trevliga forum för saker man skrivit.

Det är tyvärr inte ofarligt att ha en åsikt.

Och så kan jag inte låta bli att fundera över avslutningen av ruuthas inlägg:

Tänk om! Tänk om alla istället skulle öva sig på att försöka bry sig lite mer istället för att låta bli? Våga vara de feminister, idealister som de (ofta) påstår sig vara? Det skulle jag vilja se. Då skulle jag bli inspirerad. Då skulle jag kanske också våga.

Ja… Tänk om alla skulle vänta på att någon annan skulle våga först. Är det kanske det som är problemet?

Läs också Om att ta ansvar och vara präktig där jag skrivit om ungefär samma ämne som ruutha.

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , , ,

Köra för fort

Posted on 20 april, 2011 | 2 comments

Jag håller oftast hastighetsbegränsningarna när jag kör bil.

Det gör mig till en konstig, präktig typ. Så GÖR man ju inte.

Jag känner mig som en bromskloss. Andra bilister ligger i häcken på mig och pressar. Kör om mig så fort chansen ges. Gärna på dumdristiga och demonstrativa sätt.

Speciellt gillar de att köra om just när jag passerar sjuttiskylten på väg ut från ett femtiområde – just när jag håller på och accelererar – och när de kör om FÅR jag ju inte accelerera. För det är ju så fruktansvärt irriterande att jag håller hastighetsbegränsningarna när det är femtio, så de bara måste ta sig om så fort möjlighet ges, innan de blir tvungna att ligga bakom en sån där bromskloss ute på sjuttivägen OCKSÅ.

Och om jag nu håller hastigheten, så måste jag ju vara fullkomligt inkapabel som förare också, det säger ju sig självt.

Visst, jag inser att det ofta går bra att köra i högre hastighet än den angivna, att det för det allra mesta är mer eller mindre riskfritt. De flesta gångerna går det bra.

Men det finns folk med bättre kompetens än jag inom området, folk som har det som yrke att bedöma lämplig maxhastighet för vägar, folk som helt enkelt vet mer än jag – och mer än de flesta bilister. Experter. Kunnigt folk på myndigheter. Det enda rimliga är att anta att de kan göra en bättre bedömning än jag. Jag väljer att lita på dem. Det måste vara en grundläggande princip i ett samhälle. Och annars kan jag knappast förvänta mig att folk ska lita på mitt omdöme i frågor där jag är experten.

Jag har ändå respekt för att alla inte kommer till samma slutsatser som jag i denna fråga. En del håller sig till hastighetsbegränsningarna, andra inte, och det stör mig inte särskilt mycket om det rör sig om några tiotal km/h över gränsen utanför tätorten (men inom 30-, 40- och 50-område tycker jag man ska hålla hastigheten). Men det obegripliga för mig är att det är JAG som anses göra fel – trots att det är (nästan) alla de andra som bryter mot lagen. (Lagar. Ni vet sådana där saker som riksdagen – framröstad av oss alla tillsammans – beslutat om.)

_______________________

Andra om att köra för fort:

Ljungbergs blogg

2 Comments

Posted in Irriterande, Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , , ,

Om att ta ansvar och vara präktig

Posted on 14 april, 2011 | 1 comment

”Det är allas ansvar” säger man ibland, till exempel när det gäller miljöfrågor. Och som kommentar till detta sägs ibland lite elakt att ”Allas ansvar är ingens ansvar” – alltså, om ingen utpekas som specifikt ansvarig så kommer ingen heller att ta ansvaret frivilligt, utan alla kommer att förvänta sig att någon annan ska lösa problemen.

Folk blir så förvånade om man tar ansvar för något man inte måste ta ansvar för. Som när jag ringde kommunen för att tala om att det fanns ett livsfarligt hål i ett gräsparti vid en väg inne i huvudorten: marken hade sjunkit ner intill en dagvattenbrunn, och om någon trillade ner där skulle denne kunna skada sig rätt illa. (Jag såg hålet innan jag trillade ner.) Helt uppenbart var de inte vana vid att folk ringde för att tala om sådant, åtminstone inte för att förebygga. (Några timmar senare hade de faktiskt också åtgärdat hålet.) Eller när jag stannade bilen för att tala om för en stackars väntande på busshållplatsen varför bussen var sen (det var en trafikolycka, och jag hade, liksom bussen, suttit fast bakom olyckan, men jag med liten bil kom loss tidigare än bussen).

Nej, det man inte måste ta ansvar för ska man visst låta vara. Men om alla bara tar ansvar för det de, med striktast möjliga tolkning, är ansvariga för, så sker ju heller ingen (positiv) utveckling.

Men att ta ansvar är förstås präktigt. Och tydligen är det fult att vara präktig – det används som ett skällsord. Likaså är det fult att vara politiskt korrekt. Visst, ”alla” vet hur man borde leva och göra – men det är fult att i praktiken GÖRA så. Och ännu fulare är det förstås att påpeka för någon annan att de borde göra så. (Däremot är det helt OK att säga det bakom folks rygg.) Nä, man ska inte leva som man lär.

Ja, utom om det gäller inför barnen, då. Då är det mycket viktigt att leva som man lär, för barnen gör ju inte som man säger utan som man gör. Men det gäller uppenbarligen inte vuxna, för de är ett annat släkte. (Tja, ibland kan man ju undra…) För övrigt gäller det där med att man inte får påpeka om någon gör fel inte heller om det är barn. Om det är ett barn som gör fel så är det (enligt tyckare på nätet) helt OK att vilken förälder/vuxen som helst påpekar detta. Oavsett om denna vuxna har en vettig åsikt eller inte, får man anta – för vem bestämmer det?

Jag antar att det här hänger samman med samma mentalitet som gjorde att det var fult att lyckas i skolan. Och om man hade bra resultat så var det mycket mycket viktigt att också påpeka att man minsann inte alls hade pluggat, nästan inte något alls. Plugga var (är?) fult.

Anstränga sig att göra rätt är helt enkelt fult.

Hur har det blivit så?
Är det för att man då, per definition, pekar ut att man själv, eller någon annan för den delen, är bättre än någon annan? Är det kopplat till indoktrineringen under hela skoltiden (och alla andra sammanhang) om allas exakt lika stora värde, och jantelagens tankar om att inte framhäva sig själv?

Och hur kommer det sig att det bara är människor med väldigt ytliga ideal och intressen som lyckats komma ur detta, och att det bara är i de sammanhangen det verkar vara okej att framhäva sig själv?

Hur ska vi ändra på detta? Hur kan vi få det att bli positivt, häftigt och eftersträvansvärt att vara präktig och ta ansvar?

1 Comment

Posted in Genus och normer, Irriterande, Mina bästa, Reflektioner och tankar

Tagged , , ,