Tag Archives: prylar

Alla dessa val vi måste göra trots att infon vi behöver för att välja inte finns

Betydligt värre än att vi var tvungna att skaffa ny vattenkokare är att vi förmodligen måste skaffa ny diskmaskin.

Fast grundproblemet är i någon mån detsamma: Jag vill ha en bra pryl som uppfyller vissa kriterier och som dessutom håller länge – och det finns ingen chans att få reda på de saker jag vill veta om prylen, för det är inte den info som anses väsentlig att tala om.

Den diskmaskin vi har har väl egentligen aldrig varit jättebra. Irritationsmomenten handlar bland annat om att nästan inga glas egentligen passar bra utan det är ett evigt pusslande för att lösa på bästa möjliga sätt. Men det riktigt stora irritationsmomentet sedan flera år tillbaka är att glas inte blir rena utan istället smutsiga. Äckligt gojs som kommer någonstans ifrån i diskmaskinen fastnar inuti glasen och torkas sedan fast under torkprogrammet. Och sedan får man diska om glasen. Allt större andel av glasen ju längre tiden går. Snart alla glas.

Det är därför vi behöver en ny diskmaskin. För trots alla möjliga sorters rengöringsförsök så blir det inte bättre utan bara värre.

Jag vill ha en diskmaskin

  • som diskar disken ren
  • som inte drar för mycket energi och vatten
  • som håller lääänge och som det finns reservdelar till och som går att laga om den går sönder utan att det blir för dyrt eller svårt
  • där det går att passa in de vanliga glas och tallrikar och annat vi använder på ett hyfsat rationellt sätt så att jag inte behöver ha ångest över detta varje dag

När man kommer in i affären som säljer dylika prylar är den första frågan man får om man vill ha en vit eller en rostfri diskmaskin. What? Tja, jag skiter i vilket, vi har både rostfria och vita ”vitvaror” i vårt kök, och jag är inte ute efter en prydnadssak utan ett bruksföremål.

Tillverkarnas information verkar vara väligt inriktad på sånt som till exempel vinglas. Som vilka lösningar de har för att vinglasen ska stå stadigt och för att vinglasen ska bli perfekt glasklara. Och ärligt talat skiter jag i det. Jag vill ha en diskmaskin som är konstruerad för att passa till våra helt vanliga jävla dricksglas. (Efter diskussioner med vänner har jag förstått att det inte bara är vår diskmaskin som är helkass på det området.) Och så talar de gärna om vilken specialteknik de har för torkningen (fast det verkar vara samma för alla). Och att de har specialinställningar som gör att jag kan få diskmaskinen att starta vid en speciell tidpunkt. (What? Är den full så sätter jag igång den så att saker kan bli rena.)

Tillverkarna är numera bra på att tala om vilken energiklass deras produkter hör till – för det är det lagkrav på. Å andra sidan finns det inget sätt att veta hur länge de verkligen uppfyller detta – hamnar diskmaskinen fortfarande in samma energiklass efter fem års slitage? Och om jag minns rätt visar en del av de tester som gjorts att det verkar tveksamt om klassningarna ens stämmer när prylarna är nya?

Funkar maskinen över huvud taget efter fem år? För det är också en väsentlig sak: att den ska hålla, inte behöva ersättas. Kvalitet, helt enkelt. I det fallet är det Miele som hardet goda ryktet om sig: att sakerna faktiskt ska hålla skitlänge. Eller som de skriver på sin webb:

Som enda tillverkare i branschen så utvecklar, tillverkar och testar vi på Miele våra produkter för en driftstid motsvarande hela 20 års normal användning.

Det låter ju precis som det jag vill ha. – Men hur kommer det sig då att vitvarukedjan Elon (som vår lokala butik tillhör) ger fem års garanti på diskmaskiner från Cylinda, Huskvarna, Bosch, Siemens, Asko, Whirlpool – men inte på Miele?

Jag tycker det här suger. Jag tycker inte jag som kunde ska behöva sitta och leta efter den här sortens information och göra dessa avvägningar för varenda sak jag ska köpa – jag vill kunna veta att de saker jag köper är gjorda för att hålla länge.

Som en vän påpekade, det borde vara dags att köpa tjänsten fungerande diskmaskin. Ungefär som med Xerox kopiatorer. Men det är nog långt kvar till motsvarande tjänster för privatmarknaden.

Och så länge är det upp till mig – och varje annan enskild konsument – att själv göra alla dessa bedömningar. Det är det vi ska använda vårt fria val till: ångest.

Antal saker och lagade byxor

Jag har suttit och lagat kläder ikväll. Huvudsakligen mina egna jeans. Byxor som lagats för andra och kanske tredje gången, huvudsakligen på samma ställen som innan, eller strax intill de gamla hålen.

Jag har plockat och sorterat och försökt få lite ordning. Man har ju en massa saker. Till viss del för många saker.

Fast ändå…

Jag ser ibland folk kommentera om att de gör sig av med saker, att de rensar ut och ska ha max ett visst antal saker och sånt där. Och en hel del av dem verkar hävda att de gör det som en miljöinsats.

Jag hänger inte riktigt med på det resonemanget. Visst, saker som an själv inte har nytta av kan någon annan istället ha nytta av. Och vissa saker kan återvinnas. Men oftast så är det ju så att man skaffat sakerna för att man sett ett behov. Att då göra sig av med dem för att man inte riktigt trivs med dem, lägga över sakernas problem på någon annan, och sedan tids nog skaffa något nytt – det är väl knappast någon miljöinsats?

Visst kan det vara skönt att rensa ut och göra sig av med en massa problemsaker, absolut!

Men om jag ska tänka ur ett miljö- och resurs- och omställningshänseende så känns det snarast som att det är bra att spara så mycket som möjligt. För det är inte alls säkert att det kommer att vara lika lätt att skaffa nya saker om nåt decennium eller två. Och när det inte finns några råvaror att använda så tar man kanske bättre tillvara det man redan har och drar större nytta av det än man skulle göra i återvinning eller förbränning idag.

Så jag behåller nog gärna onödigt många saker. Och satsar hellre på enstaka genotänkta nya saker.

Även om det innebär att antalet prylar jag äger fortfarande ökar.

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, ”inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och ”mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Det finns tillräckligt med saker i världen

Människor behöver, i rimlighetens namn, bara en viss mängd saker för att leva sitt liv. Även om vi snackar ett ganska bekvämt liv.

En del av dessa saker är förstås att betrakta som förbrukningsvaror, vilket innebär att det behöver tillverkas nytt relativt ofta. Men många saker är sådana som håller och fungerar väldigt länge.

Grytor. Porslin. Möbler. Ljusstakar. Lampor. Hammare och skuvmejsel. Skottkärror. Spadar. Leksaker. Och en massa massa annat, förstås. Saker som visserligen inte varar för evigt, men ganska länge (om man tar hand om dem, i alla fall). Saker som i alla fall borde vara ganska tidlösa, så tillvida att det är funktionen som är det centrala.

Och för den delen gäller detta även en hel del ”prydnadssaker” eller saker vars huvudsakliga funktion är just att se ut. Julpynt och annat.

Att sakerna håller ”för evigt” (tja, en del av dem gör ju nästan det, sett ur mänskligt perspektiv) innebär att de finns kvar när människorna som haft dem inte längre behöver dem – för att behovet upphört, till exempel för att de blivit gamla och dött.

Det innebär att det totalt sett finns oändliga mängder av den här sortens saker. Ärligt talat: det måste finnas tillräckligt många av en hel del av de här sakerna i världen. Tillräckligt mycket för att det inte ska behöva tillverkas nya. Tillräckligt mycket för att vi till och med ska kunna välja och vraka bland det som finns att välja bland, i många fall.

Ja, det finns massor med undantag. Självklart går det inte alltid att få fatt i det man behöver inom rimligt avstånd, eller rimlig tid, eller som faktiskt funkar just där man behöver det. Bor man som vi i ett gammalt hus med konstiga mått så kan det ibland vara svårt att hitta saker med rätt mått, och hittar man då en bra lösning så är det ibland ointressant om det rör sig om en ny eller gammal sak när man har letat i flera år. Och även sådana här saker slits ju faktiskt ut. Dessutom är det ju självklart så att nya saker ibland har påtagligt förbättrad funktionalitet.

Men en rostfri gryta. I princip outslitlig. Varför gå och köpa en ny, när det måste finnas oändligt många därute?

Det finns en massa fördelar med att köpa begagnat:

  • Oftast är det billigare än att köpa nytt. Det innebär alltså att du får mer kvalitet för samma pris.
  • Någon annan har redan gjort kvalitetskontrollen åt dig. Om prylen har använts av någon annan och uppenbarligen tålt normal användning och ser okej ut, så håller den nog för dig också.
  • Det är respektfullt mot både dem som tillverkat prylen och dem som ägt och använt den tidigare om prylen används tills den verkligen är utsliten.
  • Ofta gynnar ditt köp något gott ändamål, som välgörenhet eller en lokal idrottsförening. Det gör att det kan kännas rätt okej även om du efter ett halvår inser att prylen inte motsvarade dina behov. Då kan du skänka prylen till någon förening igen, och så kan någon annan köpa prylen och du har i praktiken skänkt pengar till nåt bra (vilket nog känns bättre än att köpa nytt och dyrt som sedan visar sig vara fel).
  • Ett köp av begagnade saker bidrar också till BNP och ekonomiska siffror som kan glädja ekonomimuppar som säger att vi måste ha tillväxt. För deras del verkar det centrala vara just hur mycket pengar som flyttas fram och tillbaka ;-) Vilket ju i någon mån borde innebära att om samma sak säljs många många gånger så är det jättebra… (?!) Okej, viss reservation för den här sista punkten; jag har egentligen aldrig riktigt fattat hur ekonomer tänker, så jag kan ju ha fel :-)

Gemensamt förråd

Vi sorterar saker. Försöker göra oss av med saker vi inte behöver. En del sätter vi undan på uthusvinden för om vi kanske behöver dem i framtiden. En del skänker vi till loppis. En del slänger vi helt enkelt.

Men en del av det platsar liksom ingenstans. Saker som är för fina eller bra för att slänga, men om man skulle lämna dem till en loppis så skulle de ändå bli slängda, för ingen skulle vilja betala pengar för dem eller så skulle de bli förstörda av loppishanteringen. Eller så skulle de helt enkelt inte bli hittade i loppisröran, för att de hamnade underst, eller för att den lämpliga målgruppen helt enkelt inte kommer till loppisen.

Då står jag där och kommer på att jag vill ha ett stort gemensamhetsförråd. Ett ställe för ” bra å ha”-saker, där vem som helst får lämna och hämta vad som helst, med enda grundkravet att det är saker som kan komma till nytta för någon.

Jag inser att era invändningar till den här idén huvudsakligen är av två slag:

  1. Det skulle aldrig funka – det skulle bara missbrukas och bli ett stort skräpupplag.
  2. Ja, men det där har vi ju redan – det är en av fördelarna med att bo i kollektivhus :-)

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ ”javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

Damm, prylar och kreativitetens baksida

Förra helgen städade vi. Tanken är att vi i sommar bland annat ska byta golvet i matrummet. En av golvbjälkarna är så dålig att hela skänken (med allt porslin) spelar klirrkonserter varje gång någon går förbi.

Ska man byta golvet, så måste man förstås tömma rummet. Då måste man ställa alla saker någon annanstans, det vill säga man måste flytta om på andra ställen i huset för att på plats med dem. Och då måste man först städa och röja.

Så vi har sorterat saker, dammsugit, dammat, sorterat mer, dammsugit mer, flyttat saker, dammsugit igen, och så vidare… Gud så dammigt det är bakom saker man aldrig flyttar på! Och gud så mycket saker man har! Framför allt barnen… Alla dessa småprylar. Leksaker i oändliga mängder, små och stora saker. Saker från hamburgerrestauranger (även om vi för det allra mesta säger nej), småsaker som mor- och farföräldrar och andra haft med, presenter från barnkalas, och en hel massa annat. Och alla ”kreativa alster”. För de gör ju en massa pyssel, på dagis, skola, fritids och hemma. Inte bara teckningar, utan väldigt mycket tredimensionella saker. Dessutom lär de ju sig (bland annat från barnprogrammen på TV) att man kan pyssla med i princip allting och därför kan spara allting inför framtida pyssel. Det är i grunden en fin och bra tanken. Men det bidrar till den kopiösa mängden saker-som-inte-får-slängas. Alltså svämmar barnrummen över med saker som liksom inte går att plocka undan och stoppa ner i lådor utan som måste stå framme för att de är skrymmande eller vackra(?). Och dessa saker 1. samlar damm 2. är i vägen för dammsugning. Och det är ett helvete att ta sig så långt i städandet att man alls kan försöka ta fram en dammsugare. (Dessutom är varje steg i städandet förenat med suck, pust och stön från stackars barn som det är såååå synd om för att de måste städa och såååå synd om för att de inte får göra roligare saker och som dessutom tar varje möjligt och omöjligt chans att glömma bort städandet och börja göra annat.

Vi hann förstås inte klart förra helgen, men vi fick i alla fall utflyttat en hel del saker från matrummet och har nu matbordet i vardagsrummet, soffbordet och fåtöljen i allrummet/lekrummet däruppe och diverse andra saker utspridda i huset. (Att vi började med detta just förra helgen var för att vi då trots allt hade lite barnpassning delar av helgen och kunde få jobba på utan att motivera barn samtidigt.)

Idag har vi fortsatt städandet och plockandet (sånt tar ju som bekant aldrig slut). Samtidigt som jag städat, plockat och stöttat åttaåringen i hans städande av sitt rum, har mannen tvättat väggarna i farstun med målartvätt och spacklat en massa hål. Så imorgon ska farstun förhoppningsvis målas första varvet.