Du har stort handlingsutrymme. Använd det handlingsutrymme du har!
De kloka orden hörde jag för några dagar sedan, angående att komma någonvart med miljöarbete och omställning. Och någon annan sa
Vi måste våga vara modiga!
Ack så klokt.
Och ack så svårt… :-(
För det är så stor skillnad på teoretiskt och praktiskt handlingsutrymme.
I teorin är det självklart att ta varje tillfälle i akt att berätta och förklara för folk i sin omgivning om miljögifterna i deras barns leksaker, om konsekvenserna av tillverkningen av deras elektronik, om att vi egentligen lever av nästa års utsäde och behöver flera jordklot till.
I praktiken måste man gå väldigt försiktigt fram. Väga ord på guldvåg. Säga saker apropå, flika in. Aldrig vara för rak på sak. Aldrig riskera att någon känner sig kritiserad personligen. För så FÅR man inte göra. Det är bara inom den ”riktiga” politiken det är okej.
Och OM man uttrycker till någon annan vuxen människa vad man tycker, alltså inte bakom ryggen på någon utan direkt till någon som kan känna sig berörd, då försöker man tydligen uppfostra vuxna människor?! Herregud, HUR ska vi nånsin kunna komma någon vart om det är fel att framföra att man tycker något är fel?
Och ja, jag vet. Jag kan leva med att en del människor tycker jag är konstig, knäpp, gör som man inte ska, och så vidare. Men: om de jag försöker nå fram till tycker jag är för konstig eller besvärlig, och att jag dessutom säger saker de inte vill höra eller kritiserar dem (oavsett hur milt och inlindat det är), så kommer de att avfärda mig och sluta lyssna. Upp med alla taggarna till försvar liksom.
Vad har jag vunnit då?
Så det är en balansgång. Ett letande efter luckor där jag på ett smidigt sätt kan säga något utan att göra det på fel sätt…
Samtidigt gör det ju att jag i någon mån ständigt håller tillbaka. Känner att jag inte berättar det jag vill och borde berätta.
Varför är det förresten fulare att försöka ”uppfostra” någon som är vuxen? Eller tvärtom, skulle det vara bättre för att man gör det mot ett barn? Om det är bra eller dåligt måste ju bero på hur man gör det och varför (med vilket syfte)?
De enda jag ”får” lov att vara helt rak mot är väl familjen. Sina egna barn får man lov att ”uppfostra” – och viktigare: förklara sina val och värderingar för. För mina barn kan jag tala om att så här resonerar jag, och det här vet jag faktamässigt, och därför är det det här som gäller hos oss, eller därför gör jag så här. Och sedan får de bli hur sura och arga son helst (herregud, de blir de ju ändå om de är på det humöret, och det hör ju till att vara arg på mamma ibland).
Men andra ska man alltid vara mild mot. Ja, det curlas med barn åt alla håll och kanter. Men det curlas också med medmänniskor…