Sedan vi flyttade hit har vi tänkt göra något åt den trasiga rickepumpen – eller gårdspump ska det visst heta. Det känns bra att kunna ta vatten där att vattna med, och det känns bra att ha eget vatten vid en eventuell krissituation om det kommunala vattensystemet brakar ihop. I alla fall i teorin.
I maj ifjol plockade vi slutligen upp den gamla pumpen för att undersöka vad som behövde åtgärdas – och konstaterade att den var så kass att det inte var lönt att renovera. Så vi bestämde oss för att köpa en ny. Men när vi gjorde slag i saken i augusti, så visade det sig att pumparna var slut, så vi fick beställa. Jag tror det var oktober innan vi fick hem vår pump. Och då visade det sig att den nya pumpen hade en annan bottendiameter på den ovanjordiska delen än den gamla. Alltså gick det inte att återanvända det gamla brunnslocket, utan vi behövde skaffa ett nytt.
Vi bestämde oss för att avvakta till våren.
När vi tog upp tråden i våras visade det sig lättare sagt än gjort att få fatt i ett brunnslock med hål i mitten – det var svårt nog att få fatt i brunnslock alls, typ. Efter många många turer lyckades min pappa få beställa ett brunnslock efter våra behov. Och efter ännu många fler turer lyckades locket faktiskt bli tillverkat. Och för några veckor sedan fick vi det hemlevererat.
Sedan försvann en massa tid i en omgång med extra mycket biverkningar av cellgifterna.
Men nu, idag, den här helgen… Nu är svärföräldrarna här. Och att slutligen få klart det här låg högt på prioritetslistan.
Så i morse påbörjades projektet montera pump med tittande och diskuterande samt en inköps- och diskussion med kunnigare till Skurup.
Därefter har arbetet sett ut ungefär så här:
Svärfar har borrat fem hål genom betonglocket (runt det större hålet) för montering av pumpen. Ett hål i taget, med paus emellan – att borra genom betong är krävande för både borrmaskin och människa.
Betonglocket lyftes sedan upp så att det på ena sidan stöttades av de åtta lastpallar vi häromsistens fick av min kollega och på andra sidan av den ställning som satt runt pumpen när den levererades. Två av oss höll locket och pumpen på plats medan en tredje skruvade fast pumpen i plattan/locket. Sedan skruvades pinnen i mitten (så heter det säkert inte) loss.
Hela härket tippades till liggande ställning uppe på traven med lastpallar, stöttades upp av diverse träbitar och hölls sedan kvar på plats av mig och svärmor i en hel evighet medan det grejades med att skruva fast själva den underjordiska pumpdelen underifrån/från sidan, mättes slanglängder, skruvades fast slang och tätades och grejades och det ena med det andra.
Det var tungt och tråkigt att stå och hålla alltsammans länge. Så där så att man verkligen längtar efter att det ska bli klart och överstökat. Samtidigt som man bävar för nästa moment: att lyckas få hela det jävla härket – den bångstyriga slangen med sin sil och tyngd och vad det nu är nertill. pumpdelen, betongplattan och den ovanjordiska pumpdelen – tungt, otympligt och jävligt, på plats. Utan att ta sönder någon av oss, någon del av pumpen eller något annat.
Tungt. TUNGT. Bångstyrigt. Trassligt och svårmanövrerat. Svårbeskrivet.
MEN VI FICK DEN PÅ PLATS. Utan skador (annat än en stött kant på betonglocket).
Och det kommer vatten när man pumpar. Faktiskt.
Fast vattnet som kommer upp är smutsigt. Och det fanns bara tjugo centimeter vatten i brunnen. Och slangen kapade vi längre än det totala djupet, eftersom slangen var så böjd av att ha varit ihoprullad länge – om vi inte hade kapat den för lång hade den inte nått ner till vattnet. Men det innebär att den med tiden lär bli för lång när den rätar ut sig. Och då lär den väl gegga igen, eller nåt…?
Med tanke på allt detta har jag faktiskt svårt att känna mig nöjde med att den är på plats. Jag befarar att det här liksom fortfarande inte riktigt går att bocka av på att göra-listan utan att vi förr eller senare blir tvungna att plocka upp hela skiten igen.