Tag Archives: recension

Recension: Sagan om Ringen-filmerna

Och så läste vi då slutligen ut Ringens brödraskap (första i Sagan om Ringen) i lördags. Och på kvällen satt vi och såg filmen. Ja, hela familjen.

Och alltså… visst, med boken i färskt minne så led den ju av de klassiska bok-till-film-problemen, med att inte följa historien på en massa olika sätt och så där. Men samtidigt måste jag säga att jag faktiskt föredrar filmen. För filmen hanterar trots allt en del av de problem boken har. Personerna blir – förlåt uttrycket i sammanhanget – mänskligare. Från att i boken vara ganska ”platta”, så där så att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om dem, så blir de i filmen olika personligheter på ett helt annat sätt. Och filmen rensar bort långa komplicerade och förvirrande bihistorier med legender och historier och geografiska beskrivningar och sånt där som liksom gör det omöjligt att verkligen orka sätta sig in i det som står i boken.

I själva verket landade det hela i att jag i söndags kväll satte mig och såg andra filmen (Sagan om de två tornen) och satt uppe till någon gång efter ett på natten (det är långa filmer…). Tredje filmen (Sagan om konungens återkomst) delade jag på måndag och tisdag kväll… den är någonstans kring fyra och en halv timme i de extended-versioner vi har.

Intressant nog tyckte jag den gången (det är ju över elva år sedan jag såg filmerna senast) att mittenfimen var bäst. Mittenfilmen, som ju egentligen är att betrakta som en transportsträcka mellan början och slutet, med flera parallella handlingar och inget riktigt slut. Men nu fann jag någon sorts lugn i växlandet mellan de olika parallellhistorierna – det är ju lite så livet är: man växlar mellan flera parallella pågående historier mest hela tiden. Först är man hemma och har historien familjeliv med att väcka barn och få i dem frukost, sedan är man på jobbet och då släpper man hemmavärlden och har helt andra spår, och sedan är man kanske iväg och gör något annat, och sedan är man hemma och agerar förälder igen. Växlingar dag efter dag., och på varje arena för sig är det ofta två steg framt och ett tillbaks.

Mittenfilmen ger också bäst utrymme för de olika karaktärerna att utvecklas och bli personligheter som man bryr sig om. Och saker har fortfarande inte hunnit bli riktigt riktigt eländiga.

Sista filmen däremot är lite för mycket av en evighetslång plåga, med massor av slåssascener och med en Frodo som helt tappar greppet och blir ruskigt osympatisk. Och ja, det är ju så det måste vara, men det blir liksom för mycket. För mycket av evighetslånga plågor och för lite av framgång. Och för mycket av att de där personerna man börjat bry sig om liksom försvinner bort i ett töcken: Frodo under ringens börda, Aragorn under tvånget at behöva ta på sig den obekväma kungarollen, och så vidare.

Och ja, sen kan man ju lägga på långa analyser om bristen på kvinnor och deras roller och en massa annat sånt där. Men det här är inte den sortens recension, och det finns så många andra som skrivit om det.

Men sammantaget: Jo, det är värt runt tolv timmars filmtittande och för lite sömn. Faktiskt.

Recension: Matilda av Roald Dahl

Det har ju som sagt var varit svårt att hitta böcker som faller vår sexåring i smaken. (Fast i ärlighetens namn sitter han gärna med och lyssnar när vi läser långa avancerade saker som Sagan om Ringen för storebror. Men det är inte samma sak som att kunna uppehålla intresset för en hel bok…) Men så läste vi SVJ häromsistens, och det var succé.

Nu har vi läst Matilda, också av Roald Dahl. Och det är nog nästan lika mycket succé.

Den här gången har han inte legat dubbelvikt av skratt eller så, som han gjorde med SVJ. I alla fall inte riktigt lika mycket. Matilda är ju liksom inte på det viset, även om den stundtals är väldigt rolig den också. Men han har suttit ganska trollbunden och velat att vi skulle läsa vidare. Och resten av familjen har stannat till och satt sig ner och lyssnat de också. Och ja, det är en väldigt rolig och spännande bok.

Men den har liksom andra poänger också. Den lilla flickan som är superintelligent och lär sig saker tidigt och snabbt. Föräldrarna som inte alls begriper sig på sitt barn och som har helt andra värderingar. Rektorn som är en brutal jävla skitstövel. Skolfröken som haft en hemsk uppväxt. Vuxenvärlden som både är hemsk och inte hemsk. Allvarliga ämnen, som hanteras utan att skämtas bort och samtidigt osentimentalt utan bara väldigt rakt och okomplicerat. Och intelligenta Matilda lyckas lösa allt till det bästa genom intelligens och en liten liten gnutta av… något som inte riktigt är möjligt :-)

En hjälte av det slag många barn behöver.

Och ja, det är brutalt ibland. Men ändå på en nivå som funkar, utan någon som helst tvekan från sexåringen.

Sammantaget en mycket mycket bra bok som både jag och sexåringen rekommenderar.

Jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast

Vi tragglar oss framåt så sakteliga. Vi har alltså hållit på med första boken i Sagan om ringen-trilogin i minst en bit över två månader. (Nej, jag minns inte exakt när vi började, men det här inlägget är från 8 februari.) Och det är bara att inse: jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast.

Ja, vi ska ta oss igenom boken. Men sedan, till nästa bok, lämnar jag över högläsningen till pappan.

Det är alldeles för mycket långa komplicerade och irrelevanta bihistorier som redogörs för hitan och ditan. Alldeles för många namn. För högtravande. För mycket blajblaj. Och ärligt talat så tycker jag inte det är vare sig spännande eller medryckande. Jag känner inget för personerna. Jag bryr mig inte. Och jag finner inte heller språket medryckande eller fängslande.

Ibland får man höra att mer eller mindre all fantasy är kopior och plagiat av Tolkien. Jag håller inte med. Kanske var han först på vissa områden, men först betyder inte nödvändigtvis bäst. Snarast var det nödvändigt med vidareutveckling och produktförbättring ;-)

Och vem är egentligen först? Alla bygger vi vidare på vad någon annan skrivit. Eller som Anders Björkelid uttryckte det (som en kommentar till mitt blogginlägg Om att skriva och läsas och inspireras):

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

Men jag läser nog sammantaget hellre någon annan version än Tolkiens :-)

SVJ: stor succé hos sexåringen

Det har ganska länge varit svårt att få läsa för sexåringen. Han har mest velat att vi ska läsa stora faktaböcker av det där slaget med mycket bilder, en större text och massor med små texter på varje uppslag. Varken jag eller pappan gillar sådana som högläsning – de funkar bättre för eget bläddrande och läsande, men då behöver man också läsa bättre än sexåringen gör. Vi har hellre velat högläsa skönlitteratur: en sammanhängande berättelse som leder i någon sorts riktning, har ett början och ett slut och man liksom upplever något tillsammans. Men bilderböckerna har han huvudsakligen vuxit ifrån. Och allting av något mer avancerad karaktär vi försökt läsa för honom har han tyckt varit för tråkigt eller för spännande eller något annat.

Men så härsomsistens lånade vi hem några Roald Dahl-böcker från biblioteket. Min man började med att läsa ”Mitt magiska finger” för honom. Det gick hem. Sedan lyckades jag få läsa ”Den fantastiska räven” för honom, och den var också poppis. Så häromdagen bad jag elvaåringen hämta ”SVJ” från sin bokhylla, så vi kunde läsa den för sexåringen.

Till att börja med var han skeptisk. Det var ganska läskigt och pirrigt i början, och egentligen ville han inte fortsätta, men jag lovade att det inte skulle vara någon fara och att det skulle bli bättre. Och det övergick ganska snart i förtjusning. Han har vridit sig av skratt åt både de språkliga tokerierna och historien i sig, han har nästan krupit ur skinnet när det varit spännande – men på ett bra sätt. Och jag har aldrig varit med om att han på detta sätt tjatat om att vi ska fortsätta läsa en bok, eller att vi läst klart en tjock bok så snabbt.

Sexåringen älskade helt enkelt SVJ. Jag har också haft roligt; jag har ju läst boken förut, men det var tillräckligt länge sedan för att ungefär allt skulle vara överraskningar. Och resten av familjen, som stundtals befunnit sig i närheten, har stundtals också brutit ihop av skratt.

Sammantaget ett mycket gott betyg, alltså.

När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt

Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.

Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.

Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.

Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.

Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.

Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.

Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.

Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

Ja, jag fortsätter att titta på Robin of Sherwood. Fast det blir lite besvärligt :-)

Det finns favoritavsnitt nu, helt klart. Samtidigt som jag fortfarande egentligen vill se allt i följd. För även om vissa avsnitt som helhet är tråkigare, så innehåller de flesta av dem moment jag inte vill missa. (Okej, nu snackar vi Praed-säsongerna. Och möjligen första dubbelavsnittet av Connery. Inte mer.) För det bygger ju på vart annat. Det är inte bara de enskilda historierna som är intressanta, utan väldigt mycket av det som är bra ligger i de små momenten emellan. Småprat inom gruppen, lekar och övningar och vardagsstunder, små utslängda ord… Skogen, med bok och andra inhemska trädslag. Fågelkvitter och ringduvor som bakgrundsljud i många scener. De fredlösas förmåga att gömma sig, så att de inte alls syns i skogen, och sedan dyka upp från ingenstans – lika hemtama i skogen som djur, och kan röra sig lika ljudslöst.

Och samtidigt är det så mycket annat, som vid det här laget mer känns som transportsträckor.

Tanken slår mig att klippa ihop de bitarna jag vill se. (Fast inte på det där jobbiga sättet som det finns oändliga mängder av på youtube, där man har filmsekvenserna men inte ljudet, utan istället typ slumpmässigt vald poplåt man gillat som ljudridå. Helt meningslöst. Utan rätt ljud – musik, bakgrundsljud och röster – så kan jag ärligt talat lika gärna vara utan. Det är en lika stor del av upplevelsen som bilderna.) Nej, inte så att jag på allvar funderar på att klippa ihop etc – det är alldeles för mycket jobb. Men det hindrar ju inte att tanken far förbi.

Och ja, även tanken på att bara klippa ihop alla Michael Praeds/Robins bitar fladdrar förbi. För även om serien i sin helhet är bra, med många väldigt bra skådisar och bra historier och så vidare, så… är han bäst. Och det slår mig mer och mer hur märkligt lite utrymme han egentligen får ;-)

(Ja, okej, här kommer lite av allt det där som jag inte skrev om Praed när jag tittade på en massa avsnitt med kommentarer. Som sagt var, lite av det. Det vore ju knappast likt mig att kunna samla ihop och få allt sagt vid ett tillfälle, eller hur? Struktur på livet och genomtänkt och – nä.)

De små detaljerna som skvallrar om så mycket, som talar om en massa istället för långa förklaringar (och då är jag annars en person som gillar utförliga och tydlig förklaringar – ibland i alla fall). Som när Robin som den tydliga ledare han är snabbt och enkelt fördelar uppgifter/ger uppdrag: skickar Nasir att följa spår med två ord, ger Will uppdrag att förhöra med en enkel återhållen nickning och en blick, och så vidare – och lyckas med sitt agerande få oss att förstå att han både vet vad som behöver göras i situationen och att han vet vad var och en har för styrkor, och han därmed fångar både historia, nutid och framtid i nästan ingenting.

Jag kommer plötsligt att tänka på när Will läser i Grammatican i En ring av järn (Susan Cooper):

Han läste kanske bara en enda rad – Jag har färdats som en örn – och plötsligt susade han mot skyn som på vingar, kände hur det gick till att vila på vinden och ryttla på uppstigande luftpelare, att dyka och stiga, att se ner på landskapets lapptäcke med mössor av mörka träd och en slingrande, glimmande flod mellan dem. Och han visste medan han flög att örnen var en av de fem fåglar som kunde se Mörkret, och omedelbart visste han också vilka de fyra andra var och i tur och ordning var han själv var och en av dem…

Robin har en fenomenal förmåga att läsa människor. En fantastisk känsla för strategi och uppfinningsrikedom och snabba beslut. Och en precis lagom nivå av besatthet och övertygelse – samtidigt kombinerad med humor och ett stort hjärta.

En riktig ledare.

Och ja, jag vet att det förstås inte bara är Michael Praed som skapat denna Robin som han är; i stort är det förstås Kip Carpenters verk som skapare till serien och manusförfattare, och regissörernas verk. Men väldigt mycket av det ligger i Michaels agerande. Att kunna fånga så mycket i stundtals väldigt korta klipp kräver sin skådespelare. Och Michael är fenomenal när det kommer till röst och spel med ögon och mimik. Sånt som jag är väldigt svag för. (Sen är det ju egentligen helt orimligt, antar jag, att Robin of Loxley skulle vara så vältalig samt prata en sådan ickedialektal engelska. Men det faktum att man ändå tror på det visar väl bara ytterligare väl hur övertygande han är i rollen.)

De små små detaljerna. Som i The Greatest Enemy, när han och Much och Marion är uppe på kullen, och han vet att det är kört. Och han först pratar avsides med Much, om att Much och Marion måste ge sig av när Robin säger till, och han lugnar Much och lovar att han kommer efter – och han inte med en min röjer vad han egentligen vet så länge Much tittar på honom, men vi som publik får se den där lilla lilla tveksamheten hos honom när han rufsar runt Muchs hår, den där lilla tvekan som röjer den innestängda sorgen över det han vet. Och sedan går han vidare till Marion, och man ser tveksamheten hos honom och hur han överväger hur man ska kunna säga det han nu måste säga, för han vet att nu måste han säga sanningen och vara ärlig, och samtidigt vet han hur hon kommer att reagera – och i några korta sekunder finns så mycket av allt det där uttryckt och fångat i hans blick och rörelser.

(Ja, jag tycker faktiskt att du måste se till att se det avsnittet, på ett eller annat sätt. The Greatest Enemy. Du kan ju annars börja med att läsa till exempel här och här och här. Fast det blir ju inte samma sak som att se det…)

Och ja, han är snygg. (Snälla nån, till och med jag kan väl få tycka såna saker ibland?) Men snyggheten sitter till stor del i det levande, i agerandet.

Jag vill se mer. Det är för många andra skådespelare som får för mycket plats, och det läggs för mycket tid på strider :-) Jag vill ha större andel Robin Hood :-)

De inblandades småprat – intressant, förklarande och stundtals pinsamt – och funderingar utifrån dessa [eller Vad en mamma gör när hon är själv hemma]

Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)

Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).

Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)

I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.

I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).

I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).

Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).

Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.

Det är ganska olika karaktär på deras prat.

Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).

De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.

Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.

Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.

I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.

We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.

(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)

Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.

Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).

I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.

I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:

  • Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
  • Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
  • När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
  • Herne har utsett honom

Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.

De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.

Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.

Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren  och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?

Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.

Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)

Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:

Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.

Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)

Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.

Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D

American idiot – för långt borta

En vän drog med mig på genrep av musikalen American Idiot. Eller förberedande genrep; genrepet är på torsdag och premiären på lördag.

Jag ska erkänna från början att det inte är en musikal jag har koll på sedan innan. Men generellt gillar jag musikal (jag ville ju själv ägna livet åt det, ju!), och musiken är skriven av Green Day, som var en av de grupper vi dansade ut vår studenttidsångest till på den tidens fester.

Det började rörigt. Ett stort gäng ungdomar på scen. I början fanns verkligen ingen riktning. Inget som fångade. Ingen känsla av att de här personerna vill berätta något för mig – eller i alla fall ingen känsla av att de hade någon aning om hur man gör när man berättar eller vad det egentligen var de skulle berätta.

Men nu var jag ju här för att gå på musikal, och då ska det rimligen finnas en handling, en berättelse. Så jag ansträngde mig att försöka greppa den. Och efter ett tag så lyckades jag väl få huvuddragen att utkristalliseras. Fast även då fortsatte det att vara rörigt och osammanhängande. Det grep aldrig riktigt tag. Det lämnades för många frågetecken och för mycket förvirring. Och slutet var liksom aldrig ens ett riktigt slut.

Bärande för en teaterföreställning – något som inte bara ska vara en konsert eller staplade snygga nummer – är förstås att man på ett eller annat sätt börjar känna starkt för personerna på scen. Men den här verkligheten var för långt borta från min. Den kändes inte relevant. Och det där kan man lyckas lösa genom små modifieringar och bra regi, som kan få publik av det mest skiftande slag att känna igenkänning. Men det här var väldigt långt borta. Det tydligaste jag kände – och det var ganska tidigt i föreställningen – var att mitt allmänna vacklande för tillfället, min känsla av att ha tappat riktning och kraft och mål, det är ingenting mot deras tillvaro, för där finns inget mål alls. Och att det plötsligt känns ganska okej att snöa in på Robin Hood, för allt som ger en riktning och en positiv kraft att agera för en bättre värld är bättre än det här.

Dessutom, och det här är ett stort minus, sjöngs alla sångerna på engelska. Det är i övrigt väldigt lite dialog, och dialogen var på svenska, men allt som sjöngs sjöngs på engelska. Det ökade på distansen oerhört mycket, gav en känsla av att det här inte var på riktigt. Språket är oerhört väsentligt för känslan av att något är på riktigt, för möjligheten att tränga in. Nu blev det liksom sångnummer av det så fort de började sjunga, istället för en del av historien. (Ja, jag kan engelska, och operan har ”textremsa” som man kan läsa översättningen på – men det ändrar inte biten med att nå in och få det att kännas på riktigt.)

Med allt detta sagt: det är en bra föreställning. Eller show. Musiken är bra, de som står på scen kan sjunga och agera, det finns kraft och kompetens hos många av dem. Det är inte deras fel att det inte håller.

För mig är det ofta lite plågsamt att gå på musikal. För mycket smärtsamt som väcks av den gamla längtan – längtan att vara med och fyllas av den kraften och vara en del av berättelsen, avundsjukan över att jag inte får vara med, sorgen över en fantastisk berättelse jag aldrig kommer att få vara med och gestalta.
Jag kände inget sådant ikväll. Ingen längtan efter att lära mic sångerna utantill och sjunga ut mitt hjärta.

Men om du inte har några sådana förväntningar eller krav på en musikal, så är American Idiot absolut sevärd.

Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.

Så vad tyckte jag, då?

På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.

Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.

Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.

Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.

Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/

Så vad är det jag gillar, då?

Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.

Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.

Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.

Däremot tycker jag att det blir för kompext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.

Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.

 

Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.

Ondvinter
Eldbärare
Förbundsbryterskan
Frostskymning

HP 1, 5, 2 och 6

Det är mycket Harry Potter för tillfället…

Vi har sedan tidigare läst de första fyra böckerna för tioåringen (fast när han inte var tio år, då…). Jag tror att jag läst två av böckerna och min man två av dem. Men seda fick det vara lite paus innan vi fortsatte. För det är en sådan drastisk förändring i serien, från ganska lättsam och småkul läsning till mycket mörkare och mer komplicerad och vi tyckte helt enkelt att han behövde bli lite äldre först. Men för ett tag sedan började jag läsa femte boken (Harry Potter och Fenixorden) för honom.

Fast det drog ut på tiden ganska länge i läsningen. Många saker som kom emellan som gjorde att det blev många kvällar utan läsning. Långa kapitel. Tjock bok. Sexåringen började tröttna på att jag läste för storebror varje kväll och att han fick nöja sig med pappa ;-) Så jag lovade att jag skulle börja läsa första Harry Potter-boken för honom när jag var klar med femman för tioåringen.

Sedan blev det av olika skäl så att jag började med ettan för sexåringen innan jag var klar med femman för tioåringen… Och alltså har jag under ett par veckors tid parallelläst två Harry Potterböcker…

Det är lite speciellt att läsa Harry Potter för sexåringen. Egentligen är han för liten – det är för komplicerat, både vad gäller språk och handling. Å andra sidan kan ha redan handlingen – på ett övergripande plan – eftersom han spelat storebrors lego-Harry Potter-spel på Playstation. Och det är spelet som hans hela uppfattning av Harry Potter grundar sig på. Därmed kändes det på ett sätt extra angeläget att faktiskt introducera ”den riktiga” Harry Potter-världen för honom :-)

Vad gäller Harry Potter 5, så insåg jag under läsningen för tioåringen att det förmodligen var första gången jag läste den på svenska. Flera av de senare böckerna har jag och min man läst på engelska så fort de kommit ut, typ – för vem ids gå och vänta ett år eller så på en översättning när man vill veta hur det går? Men samtidigt så är min engelska inte å fantastiskt bra. Bra nog för att förstå handlingen, ja, men inte för att få med alla nyanser och detaljer. Speciellt inte när det samtidigt är ruskigt spännande och man har bråttom att läsa – då blir det liksom att mycket mest blir skummat. Därför har det känts som att jag nu läst många saker i femman för första gången.

I förra veckan lästes båda böckerna ut. I helgen blev det därför filmtajm – för vi har alla åtta filmerna som box. Jag och min man har förstås sett alla filmerna när vi köpte boxen, men åtminstone för min del var det då länge sedan jag hade läst böckerna. Jag har alltså aldrig sett filmerna så nära inpå efter att ha läst böckerna.

Första filmen var väl okej. Visst, mycket som skulle klämmas in på ”kort” tid, så en hel del hoppades ju över och komprimerades. Men ändå, helt okej.

Femman-filmen däremot var faktiskt riktigt usel. Efter att nyss ha läst boken, med enorma mängder detaljer, men också med spänning och intrig och djup, så kändes filmen riktigt pinsam. Det kändes mest som att man tagit slumpmässiga delar av boken och kastat in huller om buller. Ordningen stämde inte. Saker hände på helt andra sätt. Bärande händelser gjordes av andra personer och på andra sätt än i boken. Och allting gick så hysteriskt snabbt, så det fanns liksom aldrig någon chans att bygga upp någon vettig känsla, utan det kändes egentligen mest som ett märkligt maratonlopp, där man skulle hinna springa igenom och få med tillräckligt mycket av historien. En fruktansvärd besvikelse, faktiskt.

Den här veckan har jag börjat läsa tvåan och sexan för dem. Jag känner att det här kommer att bli ännu mer förvirrande som parallelläsning…

Och tvåan är, som sagt var, en barnbok. En okej bok, men ändå, något jag läser som förälder, för mitt barn.

Sexan däremot… den griper tag i mig. Även denna är det första gången på svenska. Och jag ser det som riktigt besvärligt att högläsa den. För det innebär att jag ju inte kan fortsätta läsa när jag vill. Inte kan gå upp i och ägna varje stund åt. Utan jag måste vänta tills jag kan läsa nästa kapitel nästa kväll.

Fast jag fuskar lite och bläddrar framåt. Och fastnar i Hary Potter-wikis på nätet och sånt…