För ett tag sedan skrev Maria så här på sin blogg En blues för civilisationen:
En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.
– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.
Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.
Och då kom jag att tänka på Kassandra.
Kassandra är en av figurerna i historien om Troja – Illiaden.
Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles
Olycksdiger till tusende kval för akajernas söner
Så börjar Illiaden. De där raderna kan jag utantill, eftersom vår svensklärare på gymnasiet mer eller mindre krävde det – hon ansåg att det helt enkelt hörde till allmänbildning att kunna det där.
Men det är också ungefär allt jag läst av Illiaden. Eller ja, vi läste väl lite mer ur de inledande delarna då, på svenskan. Men jag har aldrig läst hela.
Däremot läste jag i min ungdom Facklan av Marion Zimmer Bradley. Där är det Kassandra som är huvudpersonen. Det är hennes perspektiv på händelserna i Troja och Trojas omvärld som skildras. Och nu när jag läste Marias blogginlägg så mindes jag boken och ville plötsligt läsa den igen.
Men det var tjugo år sedan jag läste den. (Tjugo år? Hur är det ens möjligt? Och då var jag alltså redan i princip vuxen?!) Då lånade jag den på min hemstads bibliotek. Så jag hade ingen bok att rota fram ur gömmorna nu när jag kunde läsa den.
Men nu lyckades jag istället köpa ett begagnat ex på Bokbörsen (som jag upptäckte just i min jakt på Facklan – tack för det, Maria!), och läste om boken.
Så vem är Kassandra då?
Dotter till kung Priamos av Troja, syster till Hektor, tvillingsyster till Paris. Prästinna och sierska. Tidigt och under alla år förutspårhon Trojas fall, men ingen tror henne och ingen vill lyssna på hennes varningar.
Nu vill jag tydliggöra att jag inte tror att det är möjligt att förutspå framtiden på det sättet, och jag tror inte heller på några gudar, vare sig av det slag som tillbads på Kassandras tid eller idag. Igenkänningen ligger på ett annat plan: det här med att tala om att det här är vad som väntar om ni fortsätter på det här spåret så väntar undergången – men bli bemött i bästa fall med ointresse och i sämsta fall som om man vore galen. Det är en känsla jag tror de flesta som engagerar sig i klimatfrågan kan känna igen sig i, mer eller mindre. Och generellt sett ännu mer om man är kvinna, tror jag.
Tydligen har Kassandra till och med fått ge namn åt fenomenet, som kallas Kassandras syndrom och liknande, och som på wikipedia beskrivs så här:
Kassandras syndrom är en term som används om framtida förutsägelser som inte blir trodda men efter senare reflektion visar sig vara sanna. Detta betyder en tendens bland människor att inte tro på dåliga nyheter, vanligtvis genom förnekelse. Personen som gjort förutsägelsen är fast i ett dilemma med kunskapen om vad som kommer att hända men inte kunna lösa problemet utan samarbete med andra.
Eller som Eneas uttrycker det i Facklan:
Kanske betraktas alla som kan se längre än oss andra som galna av dem som inte ser längre än till morgondagens frukost.
Men vad ska man göra, då? Ja, det är inte mycket att välja på. Även om det ibland är skitjobbigt så är det ju sällan ett reellt alternativ att försöka vara sorglös och ignorera det man vet och kan och känner till? Är man Kassandra så är man.
En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.
– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.
Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.
