Det där med att äta mer vegetariskt och få barnen att äta mer vegetariskt är ett långsamt nötande. Men jag har börjat fundera på om en del i problemet egentligen handlar just om att man liksom lite grann antas byta smak. Eller hur ska jag uttrycka det? Så här: Om vi ser till hela mängden människor i Sverige, så äter ju inte alla människor samma saker. Alla tycker inte om samma saker. Man har olika smakinriktningar som beror på vad man ätit när man vuxit upp, hur ens egna smaklökar fungerar, vad den lokala traditionen bjudit och en massa annat. Förmodligen kan man göra någon sorts grupperingar i folk som tycker mer om ditten och folk som tycker mer om datten – men det får liksom bli ganska många grupper. Ja, även om om vi bara skulle räkna folk från väldigt homogena infödda svenska grupper tror jag det skulle bli många grupper.
Men när man så plötsligt ska försöka äta mer vegetariskt – för miljöns skull, av etiska skäl eller nåt annat – så väntas man plötsligt gilla allt bara det är vegetariskt. Även om det kommer från en helt annan smakinriktning än vad man själv uppskattat tidigare. Kryddning, nivå av sött, surt, salt, konsistens, och så vidare.
Och där är det lätt att det misslyckas. För att man tycker att maten helt enkelt inte smakar mat. Det är alltaså inte vegetarianiteten som är problemet, utan smaksättningen.
Då kan det antingen bli så att man ger upp – eller kämpar på, för att man trots allt är så övertygad. (Eller så går det skitbra direkt, för att den vegetariska mat man stöter på helt enkelt stämmer så bra med ens smak.)
Så. Lång historia för ingenting? Igår bestämde jag mig i alla fall för att laga Bön Stroganoff. Så jag gjorde så här:
Blötlägg bönor från morgon till sen eftermiddag/tidig kväll och koka därefter en halvtimme. (Bruna bönor från Öland blev det.)
Smält smör.
Skala och kvarta några schalottenlökar. (Hackade inte, för stora bitar är lättare att plocka bort – femåringen gillar inte lök.)
Skär en drös champinjoner i bitar.
Fräs lök och champinjoner i smöret en stund. I med rejält med tomatpuré och lite dijonsenap. Fräs lite till. Häll i grädde och rör runt. I med bönorna, salt och peppar. Låt koka en stund så att smaken kommer in.
Servera med ris.
Sedan kan man ju fundera på till exempel hur illa det är med mat som innebär att man vräker i tomatpuré. Trots att den är ekologisk. Men nånstans får man börja.
Om de åt? Tja, nioåringen tyckte ändå det var för mycket bönor. Men han åt.