Jag känner mig själv ganska bra. Jag vet vid det här laget åtminstone hyfsat väl vad jag bör göra när livet är besvärligt. Och framför allt vet jag ganska väl hur jag inte bör göra. Tyvärr delvis för att jag lärt mig den hårda vägen. Jag vet att vissa saker skadar mig. Rejält.
Jag ska absolut inte intala mig att allt är bra. Tvärtom måste jag komma ihåg att tillåta mig att känna att saker är jobbiga när det är det jag tycker och känner.
Det kan låta självklart. Men jag kan vara jäkligt bra på att bita ihop när jag har bestämt mig. Långt mycket längre än vad som är bra. Jag rationaliserar, tycker inte jag har tid att tycka saker är jobbiga, intalar mig att det inte är så farligt som det känns. Tvingar mig att kämpa lite till och lite till.
Det är INTE bra.
Känslorna måste ut. Jag måste tillåta mig att känna det jag känner. Och om konsekvensen är att jag till exempel måste sluta, hoppa av något, ändra något drastiskt, ja då måste jag våga ta det beslutet. Även om det inte passar in i min plan.
Stänger jag inne och låtsas som inget, då bryter jag ner mig själv, steg för steg, bit för bit. Betraktar mig själv som en maskin, kräver att jag ska fungera så. Jag tar slut på, kväver, förstör allt som varit inspiration, vilja, glädje, allt som varit JAG. Kvar blir bara ett stort TRASIGT.
Och samtidigt byggs trycket upp av innestängda känslor, innestängd jobbighet, innestängda inte omhändertagna problem. Tills bomben slutligen sprängs. Den kan sprängas på många olika sätt, men sprängs gör den, och frågan är liksom mest hur illa det blir och hur lång tid det tar att reparera skadan.
Detta vet jag. Nu.
En effektiv väg att trots allt knuffa mig längre och längre mot stupet är att hävda att jag inte försökt tillräckligt. Att jag inte är tillräckligt hängiven. Inte ansträngt mig tillräckligt. Eller helt enkelt inte förstått helt och hållet.
Det gräver i mig. Eller, får mig att gräva i mig, vända ut och in på huvudet tills jag slår knut på mina tankar.
Det går jag riktigt sönder av. Det är riktigt farlig mark.
Jag vet att jag ska inte gå dit. Jag kan liksom känna på lukten eller smaken när jag är på väg ditåt, och vet att jag ska låta bli, bryta, göra något annat – men i alla fall släppa tanken. Jag vet för det mesta ganska väl numera, även om det fortfarande händer att jag åker dit.
Jag vet. Jag har erfarenhet. Jag känner mig själv.
Därför gör det mig så ont att det finns människor i min omgivning som envisas med att vilja driva mig i just den riktningen, fast jag ber att få slippa. Människor som jag just på grund av närheten förväntas stå ut med oavsett vad de säger.
Säg inte till mig att jag ska tänka positivt när saker verkligen är jobbiga. Det är inte konstruktivt – inte i verkligt jobbiga situationer. I alla fall inte för mig. Jag VET vad det gör med mig. Jag måste utgå från mig och mina erfarenheter.
Sluta tjata. Tryck inte upp det i ansiktet på mig igen och igen. Jag vill inte höra att det är för att jag inte fattat vad du menar. Din metod funkar inte för mig. Det enda du åstadkommer är att riva upp gamla sår, som jag kämpat med att läka – och som du ens vägrar se att de finns.
Jag har inte bett om dina råd. Låt mig då slippa. Sluta pracka på mig din lösning – sluta anta att det du upplever som frälsningen ska passa för alla.
Jag har inte bett om din åsikt. Och jag aktar mig mycket noga för att tala om för dig hur du ska göra.
