Tag Archives: religion

Wadling, Bowie, Prince och de andra

Nu är Wadling också död.

Du såg fram emot att få se honom i årets ”Så mycket bättre”. Men du kommer inte att se årets upplaga. Och Wadling kommer inte att vara med heller.

Bowie, Prince, Wadling… det är många av de stora som dött i år.

Flera av dina vänner uttrycker saker som att du och Freddie Wadling nog träffas i himlen och gör galen och bra musik ihop. Det är förstås en fin tanke, och en tanke som jag förstår ger tröst. Du skulle säkert vara fantastiskt lycklig om du fick laja loss med Wadling och de andra – och du skulle inte ha några problem att känna dig hemma, prata med dem som om du alltid känt dem och så där. Sån var du ju.

Men tanken funkar inte för mig. Jag tror inte på någon himmel. Jag är så övertygad om att det inte finns någon himmel att jag inte ens kan hoppas.

Och för övrigt, även om det nu fanns en himmel, vad skulle säga att oddsen för att du skulle träffa de där typerna och göra musik ihop skulle bättras i himlen jämfört med här på jorden, i livet? Om det skulle finnas ett liv efter detta, så lär det ju liksom inte vara färre människor där än här. Inte precis så att ni skulle springa på varandra av misstag, liksom. Nä, ska man åstadkomma den sortens träffar och gör magi, så ska man passa på medan man lever, chansen är bättre i livet på så många sätt.

Men visst, det är som sagt var en fin tanke. En vacker saga. Och människan behöver sagor. De som mår bättre av den sortens sagor får gärna tänka det så om det funkar för och hjälper dem.

Intressant nog kan jag inte minnas att vi pratat om just det här med efter döden, du och jag. Vi har pratat om religionen som så – liknande bakgrund där kyrkan varit självklar, men där jag landat som ateist och du som troende på den kraft du känt i Taizé. Och ungefär där har vi släppt det. Eftersom vi oavsett religiös uppfattning ändå alltid landat i ungefär samma slutsatser i övrigt kring de frågor religiösa diskussioner brukar röra när det gäller vardag och värderingar och livsval och så där. Ja, och så har du ju varit en fena på att kunna tala om för folk vad det står och faktiskt inte står i bibeln och sätta det i sin kontext och sitt tidsmässiga sammanhang och stundtals mosa folk verbalt när det handlar deras märkliga slutsatser tagna ur luften på områden de inte alls har koll på – även när det kommer till religion. Men ändå. Vadsom händer efter döden har vi inte egentligen pratat om, på det sättet. Inte ens under det här året.

Min gissning är egentligen att det konkreta svaret är att du inte trodde på något som skulle vara värt att definiera som himmel på något relevant sätt. Det känns inte som att det skulle stämma med dina tankar i övrigt. Jag tror att du också trodde att döden var slutet, på alla relevanta sätt.

Men det vet jag inte. Och kommer nog inte att få veta.

Och även om jag inte tror på sagor om himlen, även om jag tror att du är stendöd och borta för alltid, så skriver jag till dig :-)

Förresten stör det mig nu igen, när sociala medier fylls av alla lovord om Wadling, att din livsgärning inte genererade den sorts ”produkter” som gör att folk lovordar öppet på det sättet efter döden. Jag tycker fortfarande att du skulle vara värd att tidningar och twitter skulle fyllas av vackra ord om dig från alla möjliga offentliga och privata håll.

Livet och döden

Idag begraver de din farmor. Jag är inte där. Inte du heller, förstås.

Och hon hann i alla fall dö före dig. Två dagar. Så rätt ordning men ändå så fel. Du skulle snarast ha levt i femtio år till efter hennes dödsdag, om något skulle vara rätt.

Men så är det ju inte. Världen är inte rättvis. Världen är inte perfekt. Världen finns inte för att någon skapat det, för om någon hade skapat det här avsiktligt så hade hen varit ett klantarsle.

Världen finns för att elementens inneboende egenskaper samverkat och genererat det ena efter det andra. Givet de omständigheterna blev det ändå löjligt fantastiskt. Herregud, det lyckades ju till och med leda till att det fann en du! Synd att du fick finnas så kort tid, ett elände att nånting i dig uppenbarligen var så feltillverkat eller överkänsligt eller på annat sätt knas att det skulle gå och bli en aggressiv cancer. Nästan som att någon liten del av din enorma livskraft löpte totalamok. (Jag kan inte bestämma mig för om det är en fin tanke eller inte.)

Din farmor fick i alla fall leva hela sitt liv, längre än man har att vänta sig som genomsnittlig människa. Hon hade levt färdigt liv; efter vad jag förstått var hon nöjd och tyckte inte längre hon hade några direkta skäl att leva. Och det är rätt och rimligt när närmsta tiotal att avrunda till är hundra.

Religionen som moraliskt stöd gentemot andra?

Jag är ateist. Och jag har inga som helst behov av en religion för att stötta min uppfattning om vad som är rätt eller fel – moral behöver ingen religion som grund. Det där har jag skrivit långt och utförligt om en gång i tiden, i ett inlägg om något Marcus Birro hade hävt ur sig.

Samtidigt är det ju komplicerande att de allra flesta anser sig ha rätt. Och när det kommer till moral så kompliceras det av att det liksom inte riktigt funkar att argumentera med fakta och vetenskap. (Jo, ibland och till viss del – men inte hela vägen, eftersom det ju i grunden ändå handlar om tyckande. Plus att de man behöver argumentera emot ju ofta ändå inte är så förtjusta i fakta.)

Så även om jag tycker att jag har rätt och tycker att min sida är den goda, så antar jag att de som jag betraktar som onda också tycker det om sina åsikter. Jag tycker min sida är hjältar, de tycker deras sida är hjältar.

Jag antar att det är i det läget folk behöver religionen. Inte för att motivera för sig själva varför de tycker som de tycker – för folk lyckas alltid vrida religionen till det de själva vill motivera i vilket fall – utan för att motivera sin åsikt för andra. ”Min religion/min gud säger faktiskt så här!” ger liksom mer tyngd än bara ”Jag tycker…” eller ”Jag är säker på…”. Religionen blir liksom helt enkelt något att slå folk i huvudet med när annat inte räcker till.

[fortsättning]

[fortsättning från sent igårkväll]

… för grejen är väl liksom att det är så totalt ointressant för mig.

Vilken religion folk bekänner sig till är så sällan relevant för mig, utom om de har extrema tolkningar eller är bokstavstroende eller så, och det är liksom sällan den sorts människor jag umgås med.

Och vad folk har för sexualitet är förstås bara relevant för mig om det är någon jag är intresserad av eller om det är någon som är intresserad av mig. Och ärligt talat är sannolikheten mycket större att det i så fall faller på något annat – som brist på ömsesidigt intresse eller något annat – än på sexualiteten :-)

Så: inget jag snappar upp per automatik – och inget jag ser skäl att ta reda på, generellt sett. Och alltså vet jag inte.

Om du inte lämnar några spår kommer jag inte ha en susning

Från twitter:

Hur står det till i Sv? #svpol

68% av amerikanerna har inte en vän som är Muslim.

74% Jobbar inte med en

55% har en dålig bild av Islam

För mig väcker det här frågor – och jag kan inte komma med några svar. För sanningen är den att jag inte har koll på vad folk omkring mig tillhör för religion. Ja, visst, infödda svenskar kommer ofta kulturellt från kristendomsmässiga rötter – men inte alltid. Och det betyder inte att de är kvar där. Och för min del kan de lika gärna komma från helt andra bakgrunder utan att jag begriper det.

Grejen är liksom just det: det där hör till sånt jag inte begriper. Sånt jag inte snappar upp de sociala signalerna för. Likaväl som jag inte alls kan svara för om folk omkring mig är heterosexuella eller homosexuella eller något annat. I alla fall inte om det inte är väldigt uppenbart – typ att de berättar eller att jag ser vem de hånglar med. På samma sätt som jag antar att kompisen som är prästvigd också tror på den kristna guden. Det är liksom på nåt sätt att betrakta som faktabaserat eller empiriskt bevisat eller vad man ska säga.

Men vaga signaler av annat slag – nä. Så jag vet inte vad folk omkring mig har för religionstillhörighet eller sexualitet eller annat. Det är väl ett av mina sociala handikapp.

Den ekonomiska religionen

Vi brukar prata om att vi ska åka till Mammons tempel när vi av olika skäl behöver bege oss till något köpcentrum eller externt handelsområde. Jag kom att tänka på det när jag skrev om den ekonomiska religionen och moralen häromdagen.

Det sägs att Sverige är sekulariserat. Människor tror inte på någon gud eller religion generellt sett.

Jag vet inte om jag håller med. Ekonomi har blivit vår tids religion. Visst, det är en religion utan gudar. Men det finns fler sådana.

Vårt samhälle idag bygger på en ekonomisk lära där evig tillväxt, ökad produktion och fler jobb är centrala begrepp. Och ack nåde den som inte bekänner sig till den rena läran eller som till och med har mage att ifrågasätta teorierna och målen – det är att betrakta som hädelse! Speciellt om den som ifrågasätter är en okunnig lekman, utan insikt om de djupare hemligheterna i läran, någon som inte studerat lärans heliga skrifter och nått en viss nivå. Dessa förtappade själar hanteras enklast med glåpord, härskartekniker och offentlig utskämning. Och någon äkta religionsfrihet finns inte i sammanhanget, eftersom vårt samhälle i stort är byggt utifrån dessa religiösa principer., liksom mycket av moral och värderingar.

De flesta ifrågasätter förstås inte utan böjer sig för den kunniga insatta överheten. Precis som jag antar att de flesta gjorde när det gällde religion (läs kristendomen) förr i tiden. För att det kräver mindre ork och ställer till mindre problem än att vara besvärlig och ifrågasätta. På så sätt verkar det som att de flesta håller med. Och på så sätt blir det också lättare för de religiösa/ekonomiska ledarna att behålla makten.

Läs även Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och ointressant och Den näst mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet.

Om två olika sagofigurer så här i påsktid

Så här i påsk är det rätt mycket prat om Jesus och uppståndelsen. Den där gode ledaren som vill hjälpa de svaga och fattiga mot en förtryckande överhet. Uppvuxen som jag är med kyrka och söndagsskola och kristendom som en självklar om än inte jätteviktig beståndsdel, så minns jag fascinationen över den Jesus som gestaltades i den klassiska fyraavsnittsmegaserien om Jesu liv, som många år i rad visades lagom till påsk. Och även musikalversionen av berättelsen i form av Jesus Christ Superstar många år senare (när jag redan tappat tron). Det är en fascinerande historia. Jesus är en fascinerande sagohjälte, en godhjärtad rebell med ledaregenskaper, en vilja att förändra världen till det bättre – och stunder av kraftigt tvivel.

Faktiskt väldigt mycket som Robin Hood, åtminstone i Robin of Sherwood-versionen. Robin of Sherwood dör till på köpet i slutet, offrar sig för andra, och gör det medvetet och överlagt. (Och uppstår igen om man så vill.)

Fascinerande berättelser om personer som fungerar som hjältar, ledstjärnor, stöd i svåra stunder och äventyrsberättelser :-)

Men den ene blev grunden för en hel religion och tillbeds av miljoner världen över, varav en hel del verkligen tror att han är guds son och verkligen återvände från de döda, och även vi som inte tror ett dugg på den religiösa aspekten av historien firar högtider tydligt färgade av dessa gamla berättelser. Den andre betraktas som en saga – en bra och välkänd saga, som lett till många filmer etc, men dock bara en saga. Skulle man välja att ira högtider baserade på Robin Hood skulle man betraktas som minst sagt konstig. Men att fira högtider baserat på vad Jesus sagt och gjort är att betrakta som ”normalt”.

Det tycker jag är lite fascinerande. För mig personligen är de båda sagofigurer.

Vilket förstås inte gör dem oviktiga eller ointressanta. Vi behöver sagor!

Vuxna människor berättar lustigheter de tror på på radio

Radion (P4) för en stund sedan. Söndag morgon. Pingstdag. Program om religioner och skapelseberättelser och gud. Representanter för båd judendom, kristendom och islam.

Jag fascineras. Fascineras över att höra dem upprepa mantrat om att skapelseberättelserna inte står i något motsatsförhållande till Big bang och evolution. Att de i huvudsak stämmer överens och att man bara ska se de religiösa berättelserna som förenklade beskrivningar…

… för att sedan i nästa andetag säga sånt som att ”Det som skiljer människan från djuren är att vi fått den fria viljan”. Jaha. När i evolutionen kom gud och stoppade in den i oss?

… och ”Människan, till skillnad från djuren, tar hand om de som är svaga.” Åhå?

På något vis får jag en känsla av att det är ganska få av präster och andra religiösa ledare som läst biologi på någon högre nivå. (Eller ens sett särskilt många dokumentärer i ämnet på TV.) På något vis känner jag att de nog inte riktigt har kunskapsnivån för att alls få uttala sig i ämnet på radio.

Och det finns något på samma gång både lustigt och belämmande i att sitta och höra vuxna mäniskor komma med ihopskarvade förklaringar till varför man inte bara ska förkasta dessa gamla sagor och berättelser. Förklaringar vi skulle fnissa åt om de kom från en femåringen och bli arga över om de kom från en femtonåring – om det hade gällt något annat än just religion.

Varför har man behållit modellen med kyrkoval?

På söndag är det kyrkoval. Och jag borde förstås inte bry mig, för jag är inte medlem i kyrkan och inte troende och kan alltså inte heller rösta. Och i huvudsak bryr jag mig inte heller, ungefär som med en massa andra föreningar jag inte är medlem i och inte har intresse av.

Men jag fascineras ändå. För det skrivs och påtalas en hel massa nu i sociala medier om vikten av att använda sin rösträtt i kyrkovalet (för de som har rösträtt då alltså), för att begränsa SD:s inflytande i kyrkan.

Och alltså, jag förstår den ambitionen och tycker det är lovvärt att uppmana folk att rösta av det skälet. Inte för att jag riktigt tycker det ska behövas, för själv är jag ju sådan att jag älskar att rösta, älskar att ta alla chanser att kunna vara med och påverka och göra min röst hörd, och på den tiden jag fortfarande var medlem i kyrkan så gick jag och röstade.

Det jag inte förstår är att kyrkan fortsätter att ha den här modellen.

Kyrkan är en förening. En religiös förening, men ändå. En väldigt stor förening, men ändå. Trots det har man fortsatt att ha kvar en modell som helt grundar sig i det faktum att kyrkan och staten tidigare hörde samman. Så även om kyrka och stat har separerat, så har man i princip behållit samma typ av val.

Jag tror att den kostymen inte riktigt är anpassad för kyrkans nuvarande behov. Det är ju uppenbart (med tanke på hur lågt valdeltagandet brukar vara i kyrkovalet) att väldigt få av medlemmarna bryr sig om detaljerna i kyrkans styrande på det sättet.

Och samtidigt är det uppenbart att kyrkan (det vill säga de som jobbar inom kyrkan) verkligen inte vill att SD ska få för stort inflytande. Och risken för stort inflytande kommer sig av lågt valdeltagande.

Det känns liksom som att det vore rimligt att bygga om modellen för hur man utser representanter inom kyrkan? Om de som är engagerade i föreningen, och de som är anställda för att driva verksamheten, inte är nöjda med resultaten som modellen ger, så verkar det väl rimligt att göra om? Och därmed dessutom slutligt ta klivet från staten. Jag menar, när det handlar om val till riksdag och så vidare så är det ju i grunden inte mycket snack om hur man ska bygga det här med röstning och så (även om man kan pilla i detaljerna), men i en förening är det väl  egentligen ingen som förväntar sig den här sortens gigantiska röstningsförfaranden?

Okej, förmodligen har jag missat nån viktig detalj. Förmodligen är det inte alls bara så att man råkat behålla det där man hade under alla de år stat och kyrka var gifta med varandra, eller inte riktigt pallat med att erkänna att det faktiskt är slut och orka ta konsekvensen av det.

Eller?

Tanken om människans litenhet är ett av de allvarligaste hoten mot människan

Men det begriper ni väl att inte människan kan påverka klimatet!

Ovanstående är, återigen, inte exakt citat. Däremot är det det nerkondenserade budskapet från många när det kommer till diskussioner om klimatförändringar.

Grunden för detta påstående varierar. En del baserar det på religiös övertygelse – gud är så stor, människan så liten, och människan kan inte påverka guds skapelse, för det kan ingen (mer än möjligen gud) – guds skapelse är oföränderlig. (Vilket ju i sig är intressant att tro när man också tror på en skrift där det står om människorna att

Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Andra baserar det på andra saker. Min gissning är att det från vissa är en medveten strategi – ett argument man tror biter på folk som är osäkra i frågan. Och det kan nog mycket väl vara så. Jag tror det är ett argument som funkar synnerligen väl på människor som gärna vill hitta skäl att inte behöva bry sig. Det är ju förstås smidigare, på ett personligt plan, att kunna avfärda och inte behöva ställa om sitt liv.

Och en hel del människor tror säkert att det är så det är, alldeles oavsett vad bibeln eller andra debattörer säger. Att människan är för liten och inte kan påverka. Eller snarast, man ser hela världen som något statiskt, oföränderligt. Visst kan vi göra en massa saker – gräva upp grejer ur marken, odla mat och fixa lite teknisk utveckling – men i grunden ändras ingenting. Solen går upp och ner, årstider kommer och går, människor föds och dör, och Jordens oändliga källor till mat och prylar sinar aldrig.

Det är liksom helt enkelt svårt att tänka sig. Våra tidsperspektiv är så korta. Och tidigare i historien – det vi har att jämföra med – har människans påverkan trots allt varit ganska liten. Men då ska man komma ihåg flera saker:

  1. Vi är extremt många fler människor nu.
  2. Vi har utvecklat olika former av verktyg, vilket mångdubblar våra möjligheter och gör att vi numera kan åstadkomma mycket större fysiska förändringar.
  3. Vi har ökat vårt kunnande på andra sätt så att vi numera kan skapa en massa ämnen med väldigt specifika och långtgående effekter. Otroligt effektiva grejer. (Men deras effekt slutar inte i det ögonblick vi inte längre behöver dem eller de inte längre är kvar i våra ”händer”.)

Människor gör idag många saker som påverkar Jorden och de som lever på den på enormt genomgripande sätt:

  • Vi tillverkar och sprider kemiska ämnen som aldrig funnits tidigare och som levande organismer alltså inte har beredskap för att klara av. Det är ämnen som liknar hormoner och som därmed stör utvecklingen hos djur, växter och andra. Det är ämnen som gör att de (och vi) får svårt att få barn eller producera fröer. Äggskal som inte håller, spermier som inte fungerar. Det är ämnen som ger cancer. Det är ämnen som gör att vi och våra barn blir korkade eller att våra och andra djurs hjärnor och nervsystem inte fungerar som de ska. Och det är i många fall ämnen som är extremt långlivade – de bryts alltså inte ner utan kommer att påverka och förstöra för lång framtid. Och de sprids effektivt över hela världen – överallt där det finns levande organismer får de i sig dessa skadliga ämnen som människan skapat.
  • Vi är inne och ändrar aktivt i arvsmassan hos en massa organismer. Klipper och klistrar i arvsmassan, klipper ihop (delar av) gener från bakterier med gener från växter, för att åstadkomma växter som fungerar på det sätt som passar oss; det sätt som är mest ekonomiskt lönsamt för ett visst företag etc. Leker gud, skulle man kunna säga?
  • Vi gör stora, djupa hål i marken, plockar upp det vi vill ha och lämnar kvar resten som stora avskrädeshögar. Sedan när vi inte vill ha sakerna längre dumpar vi dem någonstans, eldar upp dem eller råkar glömma dem någonstans. Effekterna är bland annat höga halter av farliga metaller, både där metallerna brutits (vid gruvorna), där de använts (i marken vid gamla industrier) och där skiten slutligen dumpas när vi inte längre vill ha den (ofta i fattiga länder). Effekterna kommer att vara kvar länge även om vi slutar idag.
  • Vi släppte tidigare ut (av människan skapade) ozonnedbrytande ämnen, som åkte upp i atmosfären och bröt ner ozonet – och påverkade därmed inflödet av uv-strålning till Jorden drastiskt.
  • Vi har rest till månen, skickat raketer mycket längre iväg än så, kan ha människor levande i rymden under längre tid, samt har lämnat mängder av människorskapad utrustning kvar i rymden, både avsiktligt och oavsiktligt.
  • Vi producerar stora mängder radioaktivt material (skräp) som kommer att vara farligt för allt levande under mycket lång tid framöver.

Vi har alltså stor och genomgripande inverkan på Jorden, dess invånare och naturresurser på många olika områden. På vilket sätt skulle det vara ett dugg konstigt att vi påverkar klimatet?

För övrigt, så har många andra organismer haft enormt stor inverkan på förhållandena på Jorden. Det enklaste och tydligaste exemplet är väl cyanobakterierna, alltså små encelliga organismer, som för några miljarder år sedan minskade koldioxidhalten och ökade syrehalten i Jordens atmosfär. Inte lite grann, utan jättemycket (innan fanns typ inget syre i atmosfären). Utan denna enorma förändring hade liv som vi känner det idag aldrig kunnat utvecklas. Och denna förändring åstadkom de utan intelligens, utan verktyg och självklart utan avsikt. Och visst, det tog tid. Mycket längre tid än det tar för oss att ändra klimatet idag.

Men det vi gör idag är ju egentligen ”bara” att vi gräver upp och släpper ut ruttnade växt- och djurdelar som levt för länge sedan, och så eldar vi upp det. Och att förstöra går ju som bekant ofta mycket snabbare och lättare än att bygga upp.

Så hur menar egentligen de som säger att människan inte skulle kunna påverka klimatet?

Men det här att människor inte vill tro att vi kan påverka något ”på riktigt” är nog det värsta hotet mot vår egen överlevnad. Hade vi insett hur mycket skada vi kan orsaka oss själva och andra, och tagit konsekvensen av det, så hade vi förmodligen gått försiktigare fram. Men tyvär går alldeles för många omkring och tror att det sitter någon sorts högre makt nånstans som egentligen styr alltsammans och kommer att ordna upp alltsammans – och om det inte ordnar sig så är det i alla fall inte vårt fel.