Tag Archives: religion

Att tro på miljöproblemen – en religion?

– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!

Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.

Öh, ja?

– Det är nästan som en religion, säger han sedan.

Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.

Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:

Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)

Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.

Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)

I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):

Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.

(Min fetning.)

Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.

Med Luther på min axel

Vi är alltså barnfria den här veckan. Vanlig jobbevecka, men utan barn på kvällarna. Vi skulle hinna fixa undan lite med matrummet, och en del annat vi inte hunnit, och dessutom hinna umgås med varandra.

Tja, lite hann vi.

Men i onsdags eftermiddag kom förkylningen krypande. Ångvarm. Följdes natten till igår av huvudvärk, och snor. Och orkeslöshet. Lite ont i öronen. Ja, och så vidare. Kraftlsö, sjuk och hängig – och tillvaron dräglig endast tack vare alvedon.

Nej, jag orkar inte jobba. Jag är hemma och sjuk. Orkar inget här hemma heller. Är jag uppe och gör saker så blir jag tvärslut på en kort stund. Går jag utanför dörren så börjar ögonen rinna av värme och sol nästan omedelbums. Plågsamt.

Men ja, sitta vid datorn klarar jag. Det funkar drägligt. Skriva funkar – det kan jag göra nästan i sömnen utan större ansträngning ;-) – och funkar betydligt bättre än att prata när jag är förkyld. Och på nåt sätt ska jag ju fördriva tiden och genomleva förkylningen. Titta på Tv, läsa en bok, eller sunka vid datorn.

Men, vid datorn är det ju trevligt! Jag skriver saker, och läser intressanta grejer. Fan, så får jag ju inte göra! Om jag är frisk nog att ha lite trevligt så borde jag jobba!! (Även om jag ju inte skulle klara av det att göra någon nytta.) Om jag är sjuk så får jag bara ha TRÅKIGT!

Det bor en liten Luther på min axel, och han är fan så svår att bortse från. Han bryr sig inte om mitt sunda förnuft, han bara jävlas och håller på vettiga ogrundade principer.

(Det intressanta i sammanhanget är att min man, som är kristen, inte har nån liten Luther ens i närheten av sig – bortsett från mig, då – medan jag som är ateist har honom så väl förankrad på min axel. Å andra sidan tror jag att det ibland är den där lilla Luthern som gör att jag har lättare att få saker gjorda?)

Ja, det är okej att mina barn svär

Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)

Idag har jag inga problem med att svära.

Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.

Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en ”riktig” svordom kan ge.

Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.

Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.

Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.

Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.

Hoppets ljus tynger…

Bredvid mig här på skrivbordet ligger mitt dopljus.

Större delen av mitt liv har jag inte ens vetat om jag haft ett dopljus. Och fram till för några månader sedan har det legat hos min föräldrar. Men de har städat och rensat och ville inte ha kvar det.

Ja, jag är döpt. Och sedan länge ateist.

Dopet i sig är alltså inget betydelsefullt för mig. Ljuset har inget religiöst värde för mig.

Men det känns som att jag liksom inte bara kan kasta det. Rent principiellt. Det har liksom ändå någon sorts symbolvärde. Typ för att någon har velat mig gott som liten bebis, och haft tankar om min framtid och mitt liv. Eller nåt sånt. Det skulle kännas som att skymfa de goda tankarna att slänga det.

Samtidigt ger religiösa symboler som liksom ska kopplas till mig – och utan att jag haft en chans att välja det – mig obehagskänslor. Ganska diffusa, men ändå.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Därför blir det liggandes. Det har legat under högar med annat här på skrivbordet, men nu städade jag och hittade det :-(

Jag får väl lägga ut det i någon låda på uthusvinden och glömma bort det igen.

Granskning av intelligent skapelsetro

Jag är biolog, och tycker att evolution och genetik är jättespännande. Dessutom tycker jag att det är principer för vad som vetenskap är ett intressant ämne.

Därför har jag med glädje läst Lars Johan Erkells granskning i 32 av avsnitt av boken Intelligent skapelsetro av Anders Gärdeborn. Jag rekommenderar verkligen denna granskning. Inte bara för biologer och andra naturvetare, men också för andra vetenskapsintresserade samt för alla som gillar att granska sakligheten hos och bevisen för andras argument.

En helt annan granskning hittar ni för övrigt i en annan blogg: ett antal personer som bestämde sig för att granska ”källorna” i Pär Ströms bok Sex feministiska myter. Bra initiativ, Feministisk motaktion!

Jag kan bara inte låta bli att citera.

Jag sitter och läser Erkells blogg med invändningar mot Gärdeborns bok.

Citatet kommer från Gärdeborns bok:

”I detta perspektiv blir allt tal om ett yttersta syfte med vår tillvaro meningslöst. Få människor orkar dock leva med denna nödvändiga konsekvens av naturalismen och kompenserar med temporära livsmål som status, pengar, droger eller adrenalinkickar.”

Och andra tar till religion. Syftet är väl detsamma.

Tycker jag.

Organiserad skepticism

Och av en händelse snubblar jag över följande:

”Därför kännetecknas det vetenskapliga samhället av organiserad skepticism, en ständigt pågående kritisk diskussion om vetenskapliga resultat på seminarier, konferenser och i vetenskapliga tidskrifter. Det kan gå hett till när man nagelfar varandras resultat och hypoteser, men den här granskningen är helt nödvändig för att vi skall våga lita på de resultat som läggs fram.”

Åh! Det där känner jag mig hemma i :-)

Jag har börjat läsa en biologs granskning av boken ”Intelligent skapelsetro”. Mums!

Religiösa fanatiker

Vi har ett gammalt hus. Ett hus som heter att det är byggt 1925, men det är byggt i omgångar – så det är väl att betrakta som ”byggår 1925 och framåt”.

Huset är byggt av blandade material. Stommen är i huvudsak tegel – bränt och obränt – med putsad yta. Putsningarna har nog ursprungligen gjorts med kalkbruk på utsidan. På insidan med lerklining och kalkbruk. Men sedan har det byggts till och lagats med alla möjliga sorters bruk och puts och spackel och annat.

Detsamma gäller färgerna som använts. Utsidan är nog urpsrungligen målad med kalkfärg. Snickerier förmodligen med linoljefärg och limfärg. Men sedan kompletterat och renoverat och fixtas md vad man hade hemma eller tillgängligt eller vad som var billigt eller vad som föll dem in. Ja, en hel del är målat med plastfärg av sämsta slag och andra märkliga färgkvaliteter. Eller vad sägs om dörrar där gångjärnen egentligen rostat men som ändå hänger ihop – helt och hållet p.g.a. färgen?

Vårt hus är ett mischmasch. En stor klump av blandmaterial, oavsett vilken aspekt vi talar om.

Men vi tycker det är kul att använda traditionella material. Vi målar de flesta trädelar med linoljefärg. Vi har målat ett helt rum med hemblandad äggoljetempera. Vi använder kalkbruk när vi putsar så långt det är praktiskt möjligt.

När det gäller köket har vi dock resonerat och kommit fram till att vi vill använda moderna färger. VI är inga fanatiker, och i det här fallet finns det goda skäl att frångå.

  • Vi har en ettåring och vill inte utsätta honom för linoljefärgsångor i onödan
  • Vi behöver korta torktiderna för att kunna jobba på i det tempo som behövs för att vi ska kunna bli klara på semestern (vilket verkligen är en nödvändighet när man har småbarn)
  • Vi vill korta torktiderna för att det ska funka att måla golv – när man måste passera köket för att t.ex. komma till badrummet eller för att ens kunna ta sig genom huset så vill man att det ska vara över på så få timmar som möjligt
  • I ett kök vill vi ha moderna färger med moderna egenskaper och tålighet. Jag gillar inte hur linoljefärg reagerar när man spiller vatten på den…

Alltså: vi gillar att använda traditionella material, men vi är inga fanatiker.

Men så råkar man nämna för någon att man gjort detta val denna gång (på ett forum). Bara för att kunna förtydliga en fråga om torktiden för kalkbruk.
Nä, jag skulle aldrig ha… För då dyker de religiösa byggnadsvårdsfanatikerna upp. ”Men varför ska ni inte…?” ”Och annars skulle ni ju kunna…?” Lika fanatiska som t.ex. amningsfanatiker…

Kanske därför jag så sällan frågar saker i forum numera. Folk kan inte nöja sig med att svara på det man frågar.

Obesvarat

När jag var liten, eller i alla fall yngre, när jag trodde på Gud, och himlen, eller i alla fall på något efter döden, att allting inte bara tog slut… då trodde jag att man skulle få svaren.

För det finns ju en massa saker vi aldrig får svar på. Var Anna Andersson Anastasia? Vem sköt Olof Palme? När uppstod livet? Vad finns utanför universum?

Och vi kan inte få svaren – för att det var så länge sedan sakerna hände. Bevisen är förstörda. Och universum är för stort. Det finns saker som människan aldrig kan ta reda på. Vi är för små, vår kunskap är för liten, vi är inte allvetande. Vi kan ”hålla för troligt”, men vi kan inte VETA.

Och samtidigt så FINNS det ju svar. Det FINNS en sanning, en lösning, o.s.v. Bara det att vi aldrig lyckas ta reda på den.

Och om det finns en sanning, så måste den ju gå att få veta. så får vi inte veta den under livet, så måste vi ju få veta den sedan. Som en sorts upplösning. Slutet. Facit.

För om det finns en Gud, och en himmel, så måste det ju vara självklart att man kan få de svaren där.
Svaren kan ju inte bara försvinna.
Sanningen kan inte bara försvinna.
Någongång måste vi få veta.

…trodde jag.
Eller ville jag bara tro det?

Sanningen är viktig för mig. Bevis. Förklaringar.
Insikten om att vi inte FÅR svaren tog mig nog faktiskt rätt hårt.
På sätt och vis hårdare än både dödens slutgiltighet (intigheten – att inte finnas mer) och ondskan i världen.
För om vi aldrig får veta säkert, aldrig får facit – vad är det då för mening med att ägna sitt liv åt att leta svar, där det inte med säkerhet kan hittas svar? Om vi inte ens får svaren när ”allt är slut”?