Tag Archives: hushållning med resurser

Hönorna som försvann och brann upp

Kyckling räknades som sagt var som dyrt och fint när jag var liten. Höna däremot var vardagsmat. Kokt höna med ris och currysås var ganska vanligt hemma. Jag tyckte väldigt mycket om det, och gör fortfarande idag. Det bruna köttet är godast :-)

På den tiden hade vi lyxen av att kunna gå till en av granngårdarna och köpa både ägg och hönor. När Mary slaktade höns hamnade ett antal hönor i vår frys. Även långt efter att vi flyttat från trakten. Men det hände förstås också att vi köpte fryst höna i vanliga mataffärer.

Nuförtiden däremot är det nästan omöjligt att få fatt i höna. För tio år sedan fanns det fortfarande i en del mataffärer. Nu har till och med de som länge gick att lita på i sammanhanget slutat. Häromdagen hittade jag några hönor i frysdisken i en affär, men då var de tyska, och jag lät bli.

Jag saknar hönorna. Kokt höna, med ris, currysås och kokta morötter. (Moroten som kokt med hönan ska mosas med i currysåsen.) Och sedan soppa dagen efter på resten av den ljuvliga buljongen, det sista köttet som karvats av skrovet, lite risrester och så lite nya grönsaker. Underbart gott – och numera en sällsynt lyx :-(

Idag insåg jag att det är fler som letar efter hönorna.

För det säljs ju fortfarande ägg, men nuförtiden säljer man alltså inte hönorna som mat när de slutat som äggproducenter – utom man ELDAR upp dem. Och visst, energiutvinning är ju bättre än att bara slänga. Men ärligt talat tycker jag det är vansinne och idioti att övertyga folk om att bli vegetarianer för miljöns skull – och så elda upp gott, bra kött. Då vore det självklart vettigare att äta köttet och elda med växter.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

Tema Klasskort har inte förbättrat ett dugg sedan ifjol

Ifjol skrev jag flera upprörda inlägg om skolfotoföretaget Tema Klasskort. (Inlägg 1, inlägg 2 och inlägg 3.) I korthet handlade min irritation om att jag tycker det är ett jävla slöseri att ha ett system där man uppmanas att välja att få hemskickat en hel massa bilder att titta på och sedan skicka tillbaka dem man inte vill ha, varvid de mals ned. Så kan vi inte hantera jordens resurser, liksom. Jag tyckte att det vore vettigare att man fick se bilden digitalt först, och sedan beställa hem vad man ville ha.

Tema klasskort å sin sida hävdade att man erbjöd just precis detta. Problemet, enligt min uppfattning, var att man inte talade om detta för kunderna. Det fanns uppenbarligen två sätt att få reda på det: 1. att vänta flera veckor efter att man fått brevet från dem innan man loggade in på webben (och absolut inte fick för sig att använda den fysiska talongen), eller 2. att man blev upprörd och skickade mejl till dem (som jag, då).

Och jag skrev en lång haranga där jag förklarade vad jag tyckte…

Nu är det dags igen. I början av förra veckan hade de fotografering på dagis. Idag har de haft fotografering på skolan. Och i mitten av förra veckan kom två brev med posten, till målsman för ena respektive andra barnet. (Samma dag, två kuvert.)

Jag är inte helt säker, men jag tror att blanketterna är identiska med blanketterna från ifjol. (Bortsett från klassbeteckning och annat sånt där, som är förtryckt fast ändå ditsatt i efterhand, om ni förstår hur jag menar.)

Det står fortfarande

Välkommen till fotografering på XXXX

Önskar ni få hem bilder och katalog till påseende, gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se och fyll i era upgifter.

Har ni inte tillgång till internet kan man även lämna lappen till fotografen alternativt skicka den direkt till oss.

Och

Vi erbjuder följande produkter till påseende:

Bildpaket…

Och

För snabbare leverans, beställ på Internet!

Gå in på www.temaklasskort.se och beställ hem dian produkter till påseende i 14 dagar utan vidare köptvång. Vid beställning på vår hemsida erhåler du automatiskt din bild som ett MMS till det telefonnummer du anger. /—/

Valfrihet

Om ni väljer att beställa via vår hemsida, har ni möjlighet att välja mellan olika bildpaket/bilder. Oavsett vilket bildpaket ni väljer levereras bilderna till påseende i 14 dagar. Gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se för att göra dina val.

Och när jag ikväll loggade in, konstaterade jag att det inte heller nu på något vis framgår att jag kan vänta ett par veckor med att beställa och då först få se bilden innan jag beställer hem.

Vet ni vad? Jag tror ärligt talat inte att Tema Klasskort är ett dugg intresserade av att kunderna ska få veta att möjligheten finns. Jag tror de tjänar mycket bättre på att folk beställer hem stora paket och sedan missar att skicka tillbaka, eller inte riktigt klarar av att välja bort någon av bildstorlekarna.

För hade de verkligen brytt sig, så hade de väl tagit till sig detta som jag skrev till dem ifjol? De har ju haft nsta ett år på sig att ändra formuleringarna i brevet och på hemsidan. Hur jäkla svårt kan det vara?

Så ni menar alltså att ni erbjuder just det jag frågar efter – men att ni inte talar om det för era kunder?

Om jag förstår dig rätt så finns det i praktiken två sätt att få reda på att det är möjligt att göra på det sätt jag beskrivit som önskvärt:

  1. att vänta ett par veckor förbi fotograferingstillfället innan man loggar in på er webb för att beställa. (Vem gör det? Med tanke på att det hos er föregångare Elevbild – om jag fattat rätt är Temaklasskort en sammanslagning av Elevbild och ytterligare ett par fotoföretag – var nödvändigt att meddela senast vid fotograferingstillfället om man ville ha nåt alls hemskickat eller inte, så skulle jag absolut tro att det var försent att alls beställa något två veckor efter fototillfället. Ni har ju inte på något vis talat om att man kan beställa senare.)
  2. att aktivt själv höra av sig och fråga, till exempel via mejl. (Och frågar gör man förmodligen normalt sett bara om man hört av någon annan att det går att göra så. Eller möjligen om man som jag funderar en massa.)

Eller hur har ni tänkt att era kunder ska få veta? Telepati? Tankeläsning? Missar jag nåt? Kanske vill ni inte att kunderna ska få veta? :-)

För i mina ögon är den självklara lösningen att skriva detta någonstans i det där brevet ni skickade ut. Både att man kan beställa exakt de bilder man vill om man väntar ett par veckor med att beställa, och att det går bra att vänta i största allmänhet. Och ville man öka genomslaget lite till så skulle det stå direkt man kommer in på er webbplats när man loggar in för att beställa enligt instruktionen på lappen: om du väntar si och så länge så kan du istället beställa just de bilder du vill ha istället för ett paket.

Ni har ju liksom flera uppenbara tillfällen att informera – men tar inget av dem.

Jag tycker, ur ett informationshänseende, att det är mycket märkligt. Och mycket intressant :-)

/S

För övrigt tycker jag det är värt att notera i sammanhanget att Tema Klasskort verkar vara Svanenmärkta! – Hur är det möjligt?

Vore det inte enklare att bygga nytt istället för att renovera?

Då och då när vi berättar om vårt renoverande – som i somras när vi höll på att byta golv i matrummet och det var en del trassel – så får vi kommentaren ”Vore det inte enklare att bygga nytt istället för att håll på att renovera?”. Oftast kommer det som skriftliga kommentarer till exempel på Facebook (ansikte mot ansikte sägs det inte så ofta, men det är väl inte osannolikt att det tänks ibland, baserat på folks miner ;-)).

Och jo, det kan man ju tycka.

Nu är det ju så att vi gillar att renovera. Visst suckar vi ibland, men det gör väl de allra flesta som lägger mycket kraft och energi på något? Sedan skulle det förstås kosta betydligt mer att bygga nytt än att renovera ett gammalt hus, så det känns inte som ett realistiskt alternativ.

Men även om vi bortser från både vad vi gillar och vad som är ekonomiskt hållbart: hur sjutton skulle det se ut om alla byggde nytt? Ursäkta, men det är banne mig inte hållbart!

Resurserna på jorden ÄR begränsade. Alltså kan vi inte bara bygga nytt hela tiden. Vi måste i första hand förvalta det vi redan producerat, vilket när det gäller hus innebär att vi i första hand måste ta hand om de byggnader som redan finns, använda dem på bästa möjliga sätt och renovera vid behov.

Det gäller förstås även på andra områden. Laga istället för att köpa nytt – bara bygga eller skaffa ur nytt när det absolut behövs eller när den nya produkten är så mycket bättre ur miljö- eller energihänseende att det är motiverat att byta av det skälet (även med nyproduktionsaspekterna medräknade).

Det kallas resurshushållning.

För ja, vi behöver hushålla med resurserna. Alla sorters resurser.

Här kan man snacka om slöseri! (Skrotning av datorer)

På sistone har det pratats och skrivits mycket om myndigheters slöseri. Det finns mycket att kommentera i den debatten. I korthet är min uppfattning att de flesta myndigheter inte slösar när det kommer till representation och ”nöjen”, utan att det för det mesta snarast är ont om pengar, oavsett om det handlar om den typen av aktiviteter eller kärnverksamheten.

Men, i alla fall, jag tänkte ta tillfället i akt och ta upp ett område där det slösas, enligt min uppfattning. Och då ska väl genast tillägga att slöseriet säkert inte gäller bara myndigheter, utan det här rör sig, som jag uppfattat det, om ett utbrett slöseri:

Datorer skrotas efter tre år.

Japp. Så är det. (Eller har jag missuppfattat? Jag blir jätteglad om någon kan tala om för mig att jag har jättefel och visa vettig källa till det.)

Efter tre år anses datorerna hopplöst omoderna, och måste bytas ut. Fram till någon månad innan dess finns ingen mölighet att få byta utan interndebitering, men efter det magiska datumet ska burken bytas ut.

När det kommer tuffa besparingskrav, eller när man vill göra en miljöinsats, så förlänger man den där tiden till fyra år. Men sedan är det kört för datorn. Finito.

Vad som händer sedan? Ja, ibland säljs de ut till personalen för en spottstyver, men det vanliga är att de ”skrotas”.

Skrotning kan ju förstås ske på olika sätt; i bästa fall återvinns komponenterna under kontrollerade former med vettig arbetsmiljö för dem som gör jobbet; i värsta fall dumpas det på någon soptipp eller återvinns av stackars barn som smälter ner delarna för att utvinna metall.

Är datorerna trasiga när de tas ur bruk? Nejdå, de fungerar. Men de är inte allra modernast längre. Och visst, det finns ju en risk att en del av dem börjar gå sönder efter ett tag. Eller ja, delar av dem. Men, man väntar inte tills de går sönder, man byter dem ändå.

De allra flesta som jobbar på kontor behöver inte det allra modernaste och snabbaste i datorväg. Så jävla komplicerade program använder vi inte.

Och vet ni vad, man KAN byta delar i datorer. Uppgradera. Byta ut trasiga komponenter. Behålla chassit och förbättra och laga datorn allteftersom. Nej, JAG kan inte, men det finns folk som kan. Härhemma klarar vi oss i huvudsak väldigt bra på andra människors gamla avlagda datorer, och lite nyköp av delar då och då (det är bara våra små netbooks som är köpta nya).

Datorer innehåller massor med små märkliga metaller, av sådan typ som det faktiskt finns begränsat av på. Och så har vi skalet, av plast, ofta fullt med otrevliga kemikalier. Alltså bör man använda datorerna så länge det är möjligt, innan man slutligen återvinner dem.

Så varför gör man på det här sättet? Ja, inte tror jag att det huvudsaklige är behovet som styr. Jag har två huvudgissningar:

  1. Bra marknadsföring av datortillverkarna, som fått det att framstå som nödvändigt.
  2. De som är ansvariga för IT-utrustningen på olika kontor tycker det är enklast så här. (Vilket skulle kunna bero på att det är fel personer – fel intressen och fel kompetens – som anställs?)

Men det är mina gissningar. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men ibland måste man ta upp saker man funderar på även när man inte kan allt om dem.

Så – kom gärna med feedback, du som vet mer eller mindre än mig :-)

Ärtorna och bibeln?

För övrigt hänger jag upp mig på det här med ärtorna som riskerar att plöjas ner. Det känns som något som kunde vara hämtat ur bibeln, eller någon gammal saga, som ett exempel på onda härskare, som hellre förstörde maten än att låta fattiga människor ta del av den gratis. Och så kommer den goda hjälten och löser det ;-)

Nej, jag menar inte alls att Findus skulle vara onda. Jag kan bara inte riktigt komma över det där svinnet. Så onödigt. Så meningslöst.

Jag hoppas de gör nåt bra med det hela…

Kan inte folk få plocka ärtorna istället för att de ska plöjas ner?

Findus har orsakat utsläpp i Vegeå som lett till fiskdöd. Nu stoppas ärt-”produktionen” i fabriken, vilket innbär att man inte skördar fler ärtor i nuläget. Det finns en stor risk att resten av ärtskörden – 15 procent av årets produktion – plöjs ner på åkrarna utan att alls skördas.

Här snackar vi matsvinn!

Inte nog med att man dödat fisken, liksom…

Snälla Findus, vore det inte vettigare att typ öppna fälten för gratis självplock, istället för att plöja ner allt?

Förvirrade röriga tankar på tåget hem en varm fredageftermiddag i augusti (Borde vi leva på kirskål och mördarsniglar?)

Jag har tänkt sätta mig och sy vetekuddar/-filtar igen. (Inte för att jag fryser, men som present.) Av gamla utslitna lakan, och ekologiskt vete.

Och då kommer gamla tankar upp igen. Om det är vettigt att använda mat till sådant. Näe, det kan förstås diskuteras. Mat ska ju rimligen i första hand ätas. Eller? För samtidigt är det ju vettigare att använda ätliga saker, framställda på ett bra sätt (de är förmodligen att betrakta som både förhållandevis nyttiga för användaren och kan anses ha en hyfsat liten inverkan på miljön) jämfört med att använda till exempel, i det här sammanhanget, något baserat på plastmaterial eller något på konventionellt odlad bomull – som ju många gånger är en skräckhistoria miljömässigt (ja, lakanen är av konventionell bomull, men där handlar det istället om att använda det som annars skulle slängts).

Enkelt resonerat kan man säga att det finns tre olika saker vi kan använda våra resurser till (eller har jag missat nån?): 1. Energi till oss själva, 2. Energi som vi använder på annat sätt (till exempel för transporter, uppvärmning och annat), 3. Som råvara till föremål, som ju är (eller bör vara) bestående. 1 och 2 handlar alltså om förbrukning och 3 om förvaltning (?); i alla fall i den bästa av världar ;-) Och rimligen bör alla tre, så långt det är möjligt, nyttja förnybara resurser. Förnybara resurser är ofta ätbara. Alltså är den bästa råvaran ofta ätlig, både för 1, 2 och 3.

Visst går det ibland att använda oätliga restprodukter till 2 och 3 – det bör förstås göras när så är möjligt. Till exempel borde jag förstås använda körsbärskärnor till mina värmekuddar, om jag hade haft sådana att tillgå. Men det är inte alltid ett alternativ (jag har inga körsbärskärnor att tillgå). Och ingenting blir ju bättre av att man använder något som inte går att äta men som odlats på plats där vi kunde odlat mat. (Och tro mig, inget skulle bli bättre av att jag istället åt upp påsen med vete ;-) Nej, men missförstå mig rätt: i västvärlden är det förhållandevis få som har problem med att de äter för lite eller har matbrist – även om det förekommer.)

Den ständiga avvägningen är just hur vi ska använda jordens tillgängliga resurser och göra en rimlig avvägning mellan 1, 2 och 3. På ett sätt som både alla människor och resten av jorden mår så bra som möjligt av, både nu och i framtiden.

För övrigt borde vi säkert inte alls odla så mycket, utan i större utsträckning leva på det som naturen producerar utan att vi lägger oss i. Vi skulle säkert kunna överleva på kokt kirskål ett av dagens mål under hela växtsäsongen – med lite svinmålla och maskrosor som variation. Mindre jordbearbetning, mindre arbetsinsats, mindre bevattning, mer gödning över till annat. Vi kunde äta ”mördarsniglar” för att få kött. Och så vidare. Men det hemska är ju att både jag och resten av familjen – och de allra flesta svenskar – är alldeles för bortskämda för att nöja sig med det.

Å andra sidan, om man bara hela tiden satsar på att överleva, så blir ju livet inte mycket värt att leva.

Ständig balansgång det där. Avvägning. Tära lagom mycket på jorden, med rätt fördelning mellan saker – och själv må bra också.

God idé, misslyckat genomförande

Häromdagen, när jag skulle sätta en extra sats fläderblomsaft, stod jag utan citronsyra – den var slut hemma och slut i affären. Därför googlade jag efter recept på flädersaft utan citronsyra (eller vinsyra för den delen), mest för att kolla om det fanns folk gjort det tidigare.

Ja, det fanns det förstås.

I någon kommentar till något av recepten läste jag om någon som brukade göra marmelad av citronerna som används när man gör flädersaft – efter att saften är klar, alltså – och att det brukade bli en mycket god marmelad, med lite flädersmak.

Eftersom jag många gånger tittat på de där citronerna när flädersaften blivit klar och suckat över att slänga dem, så kändes det som en bra idé.

Igårkväll hällde jag upp den klara saften. Sedan var det nattning av barn som inte kunde somna. Vid elvasnåret byttes jag av av min man och gick för att koka marmelad.

Koka marmelad. Ja, då tar man ju fram Vår kokbok anno 1964 och utgår från det recept på citrusmarmelad som jag alltid använder.

Så jag rensade ut citronerna från blomkladdet, hackade dem, och vägde dem. Typ 280 g. Till det borde jag ha ungefär 2,8 dl vatten. Jag tog den halva dl flädersaft som hade hunnit rinna av ytterligare, och så drygt 2 dl vatten till. Lät det koka en dryg halvtimme (ska vara 45 min enligt receptet). I med socker. Jag tog 5 hg, vilket var något mindre än i receptet. Kokte i 45 minuter (som i receptet). Struntade i allt med att skumma och tillsätta citronsyra och sånt. Hällde upp på burkar – och gick och la mig.

Efter att ha ätit en macka med denna marmelad i morse så kan jag meddela: ja, det smakade lite fläder. Och det var alldeles alldeles för sött! Citronerna hade uppenbarligen förlorat väldigt mcket av det sura och tagit upp väldigt mycket syra vid saftgörandet.

Lite googlande visade däremot att det finn många som gör marmelad på flädersaftscitronerna. Och alla verkar utgå från ett recept i DN 2004 (eller ja, det kanske finns äldre källor):

  • Till 3-4 dl marmelad behövs:
  • 3 citroner i skivor från flädersaftskoket
  • 1 dl flädersaft
  • 1 dl socker

Skär citronskivorna i små bitar eller kör dem hastigt i matberedare. Koka dem med flädersaft och socker utan lock cirka 10 min, tills marmeladen tjocknar.

Baserat på min erfarenhet låter det som en bättre idé :-) Fast som den snåljåp jag är vill jag nog inte slösa med den nygjorda saften. Men nästa gång tar jag betydligt mindre socker, i alla fall :-)

Loppisfynd

Så här på sommaren är det högsäsong för idrottsföreningarnas stora loppisar, där hela fotbollsplanen fylls med husgeråd, möbler, böcker, kläder och gammalt skrot. Loppisarna är ett folknöje och en upplevelse i sig. Jag passar på att fylla på med rostfria bunkar, mått och grytor för en billig peng. Barnen kan köpa någon leksak eller några böcker för sparade veckopengar. Min man drar ibland hem elektronikskrot ;-) Ingen av oss blir ruinerad, idrottsföreningen får ett tillskott i kassan, och prylarna återanvänds istället för att slängas (och färre nya saker behöver produceras).

Den gångna helgen köpte jag bland annat en liten (1-liters, kanske 15 cm i diameter) Nils Johan-traktörpanna för en tia, och en rostfri ugnsform för femton spänn (så att jag nu kan slänga en gammal form med typ tefolnbeläggning som jag fått nånstans ifrån och aldrig tyckt om).