Tag Archives: hushållning med resurser

Varför jag inte klarar mig utan kontanter

En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.

Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.

Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.

Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?

Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas ”sm唝 band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.

Ja, men tillverkningen av TV:n då?

E.ons experimentet har en artikel om TV-apparater, under rubriken ”TV-sommaren är här – vilken apparat drar minst energi?”

Nu är ju inte jag den som uppfattar sommaren som en TV-intensiv period, tvärtom. Men det kan vi ju bortse från för en stund.

Det som irriterar mig mer är inställningen att man ska byta TV för att få ner energiförbrukningen. Visst, TV:n drar ström. Men inte så fruktansvärt mycket. Och stor del av tiden står den inte på. Däremot ”kostar” TV:n en hel del energi vid tillverkningen (jag hittar just nu inga siffror, så den som har någon bra sammanställning får gärna länka). Och till det kommer allt material och ”innehåll” – sällsynta metaller, flamskyddsmedel o.s.v. Råd&Rön tar upp en del av dessa aspekter i en artikel från 2010.

Och visst, jag kan inte snabbt och smidigt göra en livscykelanalys av det här. Men jag är ändå rätt säker på min sak: det är inte en bra idé att byta ut en gammal TV mot en nyare för att spara energi, och tar man in övriga miljöaspekter så är det en ännu sämre idé.

Men jag är väl ett ufo – eller snarast ett fossil, jag som fortfarande glor på tjock-TV, för

Tjock-tv (CRT) är nästan ute ur leken numera.

kan vi läsa i E.ons text :-)

Plastleksaker som följer med barntidningar: brev till Bamse

Hej Bamseredaktionen!

Idag kom min åttaårings Bamsetidning. Hen blev förstås glad – det var en bra början på sommarlovet.

Jag var mer tveksam. Tidningen var inpackad i plast. Och medpackad låg en badboll.

Ytterligare en onödig plastpryl. Ytterligare en ”gratisbadboll”. Sådana har vi fått en drös de senaste åren. Inte för att vi nånsin använder dem på stranden. De är opraktiska att ta med, och skulle de försvinna iväg ut till havs (vilket ju är lätt hänt) så blir de en del av det stora problemet med plastskräp i havet. Det hoppas jag ni känner till? Så istället blir de liggandes hemma och blir en del av problemet med alldeles för mycket dåliga billiga skräpleksaker som egentligen inte duger att leka med, men som man ändå inte får slänga för barnen.

Plast görs ju för övrigt av olja, som är en begränsad resurs. (För jag tror inte att badbollen är gjord av bioplast, alltså att växter eller liknande?) Plasten, eller ja oljan då, bör vi alltså använda till vettiga saker. Saker som behövs. Saker som håller. Inte till dåligt skräp.

Och vad innehåller plasten i övrigt? Vi har inte öppnat själva badbollsförpackningen, så jag vet ju inte än, men det brukar lukta ganska skarpt om sådana. Och jag har ju inte gjort någon kemisk analys av innehållet i badbollen, men plast av det slaget brukar kunna innehålla en hel massa otrevliga kemikalier. Hur är det, har ni kollat av så att bollen inte innehåller bisfenol, ftalater och andra ämnen som enligt forskningsrönen har riktigt otrevliga effekter? Hade det varit Bamse så som jag uppfattade er/dem på den tiden jag själv var barn så hade jag tagit för givet att prylarna var giftfria, men idag har jag inte alls lika stort förtroende för er.

Och vem har tillverkat denna billiga leksak? För jag gissar på att den är billig. Och det brukar betyda att den tillverkats långt bort, av någon med arbetsvillkor som aldrig skulle accepteras i Sverige. Förmodligen dålig lön, långa dagar, och betydligt mer av plastens gifthalter. Förmodligen mer utsläpp i naturen av de giftiga ämnena också. Och sedan har den transporterats hit.

Så, för att sammanfatta: Ni skickar med en skitpryl, som någon stackare tillverkat för dålig lön, som skitar ner i miljön, riskerar att skada hälsan hos mina barn och skadar natur och miljö på flera sätt samt slösar med planetens begränsade resurser.

VARFÖR?

Jag försöker lära min barn att vi inte behöver en oändlig massa prylar. Att man bara ska skaffa saker som man behöver och som håller och så vidare. Motarbeta konsumtionshysteri. Och så gör ni sånt här.

Morotsfröpåse var i alla fall vettigt. Inte för att det egentligen behöver skickas med någonting alls, men en fröpåse har många positiva poänger och ytterst få negativa konsekvenser; det positiva överväger i alla fall med råge det negativa. Men som sagt var, egentligen behövs inget alls! En tidning är just en tidning och ska inte säljas genom att skicka med andra saker. Leksaker – av vettigt slag – kan vi skaffa åt barnen själva, eller för den delen låta bli.

För alla andra som också tycker det här är skit: skriv på uppropet ”Stoppa försäljningen av barntidningar med lockbeten”!

Textilåtervinning på gång!

Minns ni att jag klagade på att ingen återvinner gamla kläder? Nu verkar något vara på gång:

 

En anläggning där gamla kläder blir nya kläder – det är Renewcells plan.

– Det finns inget liknande i dag, säger Henrik Norlin, en av ägarna till det nybildade företaget till TT.

Tekniken har utvecklats på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och gör det möjligt att återvinna fibrer från textilier. På torsdagen stod det klart att Renewcell tecknat en avsiktsförklaring med Vänersborgs kommun och Innovatum AB om att bygga en demonstrationsanläggning på Vargön, en satsning som kostar ungefär 22 miljoner kronor och ger ett tiotal nya jobb.

– Vi bygger demonstrationsanläggningen för att skapa ett stort förtroende för den här tekniken, för att få intressenter som kunder och leverantörer att förstå att det här är på gång, säger Henrik Norlin.

Planen är att demonstrationsanläggningen ska stå klar i slutet av 2013 och en återvinningsanläggning byggas till 2015. Återvinningsanläggningen beräknas ge mellan 400 och 500 arbetstillfällen och ska kunna ta emot insamlad textil från hela Skandinavien.

Skithäftigt, ju! Och inte en dag för tidigt.

Varför skulle avfallskvarnar vara bra för miljön?

Avfallskvarnar nämns då och då som något bra för miljön. Jag fattar det inte alls. Varför ska man mala ner matavfallet och spola bort det med avloppet?

Matavfallet är en viktig resurs, som kan användas till att producera biogas och gödning eller komposteras till jord.

Om man istället spolar iväg det med avloppet, så

  • slösar man bort ett fint livsmedel (dricksvatten) – som även i vårt förhållandevis vattenrika land kostar pengar att ordna – på att spola ut saker i avloppet, fast man inte alls skulle behöva.
  • kommer avloppsvattnet att bli näringsrikare, vilket innebär mer näringsämnen att ta hand om på reningsverket.
  • kommer det att totalt att bli större volymer att ta hand om på reningsverket och man behöver dimensionera avloppsrören/kloaksystemen för större volymer och annan karaktär på avlopp.
  • blir det svårare att skilja ut matavfallet för att kunna framställa biogas (och även när man avskiljt matavfallssörjan så kommer problemen med mer näring i avloppsvattnet och totalt mer avloppsvatten att kvarstå), och restprodukten efter biogasframställning kan inte användas som gödning på åkrarna lika lätt (den problematik man har med reningsverksslam förs nu över även på matavfallsdelen, alltså halter av diverse tungmetaller bland annat).

Dessutom strider det ju mot de principer som reningsverken lär ut om vad som ska hamna i toaletten. (Ja, toaletten och kökshon går till samma avlopp, om du inte har en väldigt gammal avloppslösning där BDT (Bad, dusch och tvätt) går till ett eget avlopp; men då har du enskilt avlopp och ska absolut inte ha avloppskvarn, för då hamnar ju allt matavfall i trekammarbrunnen.) I toaletten spolar man ner kiss och bajs. (Och så toapapper och mensblod. Och spyor. Men det är väl typ allt.) Självklart ska man då inte spola ner en massa matavfall!

Sammantaget alltså: Det kostar mer och förstör mer resurser.

I dessa tider när man försöker skilja ut dagvattnet från avloppsvattnet efter att i många år ha kört ihop dem i samma system, så känns avfallskvarnar som en fullkomligt bisarr och bakåtsträvande lösning.

Däremot har jag fortfarande inte fattat vad det är som skulle vara så bra med avfallskvarnar. Kan nån förklara för mig?

Planerat åldrande: förklaringen till dåliga glödlampor, skrivare som lägger av och maskor i strumpbyxorna

Har du någon gång undrat över varför nylonstrumpor går så lätt sönder? Från början var de för hållbara, så tillverkarna ansåg att de skulle tjäna för dåligt, och kemisterna fick göra om och skapa ett mindre hållbart material.

Funderat på varför skrivaren lägger av? Det är för att tillverkaren monterat in ett litet chip som räknar antalet utskrivna sidor. Efter ett visst antal sidor säger chipet åt skrivaren att sluta fungera.

Det kallas ”planerat åldrande” och beskrivs i dokumentären ”Glödlampskonspirationen” som visades i SVT igår. Du kan se den på svt play (men bara fram till och med 12 juni). Namnet kommer sig av att alltsammans började inom glödlampsbranschen, där man för snart 90 (!) år sedan oroades över allt hållbarare glödlampor och därför bildade en kartell där man bestämde att glödlampor inte skulle få hålla i mer än 1000 timmar. Principen för planerat åldrande är helt enkelt att se till att saker inte håller för länge. Håller sakerna för länge så köper konsumenterna inget nytt, och då finns det ingen som vill köpa det fabrikerna tillverkar. Därför tillverkas saker som inte ska hålla för länge och som inte ska gå att reparera. Så byggs ett slit- och slängsamhälle. (I USA finns dock en glödlampa från 1901 som fortfarande fungerar.)

Nackdelarna? Tja, ifall det inte är uppenbart: naturresurser som tar slut, energi som slösas, och oändliga mängder elektronikskrot som dumpas i Afrika. Skulle du vilja att det var ditt barn som eldade bort plasten från gamla datorkablar för att kunna komma åt metallen innaför?

I dokumentären får vi också förklaringen till att saker från gamla östblocket funkar i all evighet: där sysslade man inte med planerat åldrande, eftersom ingen hade något att vinna på det. Och, för övrigt, från gamla östblocket kan du numera tanka ner gratisprogram som nollställer räkneverket i chippet i skrivaren, så att den börjar fungera igen.

Och i Ghana har man börjat samla namn på de företag som tidigare ägt de datorer som dumpats där. Så kanske är det din arbetsplats som en dag anklagas för att skita ner i Afrika?

Den här dokumentären borde förstås alla se. I vanlig ordning så är det säkert de som verkligen borde se den som inte kommer att göra det.

Röda lappar på knäna

Erfarenhetsmässigt kan jag meddela att jeans till barn i tre-fyraårsåldern inte håller helt igenom det tidsspann två barn använder dem (fattade ni den meningen). Knäna tar slut. Alltså lagar jag många jeansknän åt minstingen. (Och till barn i sju-åttaårsåldern håller de oftast inte förbi ett barn. Många knän blir det…) Ganska ofta gör jag lapparna lite mer kreativa genom att forma em som hjärtan eller nåt sånt.

Idag skulle jag dessutom laga ett par byxor som hade hål på båda knäna, men där det ena knät sedan innan var lagat med ett hjärta; det var alltså ett nytt hål bredvid det gamla hjärtat. Och då kändes det märkligt att sätta en ny lapp som täckte den gamla. Så därför kände jag behov av att skoja till det lite extra.

Det blev lappar i illrött tyg (inte jeanstyg). På knät som inte var lagat innan blev det en rund lapp. På hjärtknät blev det en lapp med lite märklig form, som ett tillplattat hjärta utan spets, som delvis men inte helt täckte hjärtat.

Byxägaren dök upp medan jag grejade med detta och hade lite synpunkter, och efter lite resonerande fick den konstiga lappen ögon, näsa och mun också. Och jag fick en tittapåare under tiden jag nålade och sydde – han älskar att titta på när jag syr och lagar: fråga om hur allt funkar, bevaka och ”hjälpa till”.

Och sedan var han ruskigt nöjd, bortsett från en sak: det behövdes ju ögon-näsa-mun även på den andra lappen!

Men det får vi ta imorrn, för då var det redan väldigt mycket läggdags.

E.on och 100koll: När det går bra med energibesparandet förlorar man äppelträden

Jag fortsätter att gå in på experimentet.eon.se då och då, för att kolla hur det går för oss i Grannfejden.

Varje gång har vi klumpats ihop med nya grannar att jämföra oss med. Så var det väl inte menat?

Nu har vårt hus vuxit ännu mer än sist jag skrev. Flera av de andra husen som fanns med idag (och om alltså inte är samma som tidigare – det är inte möjligt med ett sådant uppryck) ligger oss i hasorna, men eftersom de inte lyckats riktigt lika bra så har deras hus inte vuxit lika mycket. Därför finns det mer kvar av deras trädgård, och de har fått äppelträd.

Vi har alltså fått mer bostadsyta (som vi inte behöver och inte vill ha och som bara är sämre för miljön), och de som lyckas sämre har fått äppelträd, som är vackra och ger något användbart.

Jag tycker det är en skitkass motivation. Men den ligger ju ganska väl i linje med det jag beskrev innan idag.

Jodå, man kan få för många skor

Man kan aldrig få för många skor!

Uttalandet är förstås inte mitt. Och jag ska inte peka ut någon särskild person. Snarast är det, i olika varianter, ett väldigt vanligt uttalande: på Facebook, i bloggar, och liknande.

Och då snackar jag ändå utifrån mitt ganska snäva perspektiv. Jag, som har förhållandevis få shoppinggalna vänner (tror jag). Jag som inte läser modebloggar. Ändå träffar jag på den sortens uttalanden skrämmande ofta.

Ibland genom att någon lägger upp en bild på något hen suktar efter; då kommer uttalanden som det ovan från henoms vänner, som uppmuntrar hen att köpa skorna (eller vad det nu rör sig om) genom att säga/skriva dylika saker.

Andra gånger är det vederbörande själv som fäller uttalandet direkt, antingen när hen deklarerar att det här ska köpas eller när det redan har köpts.

Jag vet inte om de själva tror på det eller inte. Om jag antar att de faktiskt tror på det så måste jag ju anta att de är dumma i huvudet – och det tror jag inte alls. Jag tror det är fråga om en försvarsmekanism.

Men i alla fall känner jag behovet av att tydliggöra:

Jo, man kan absolut få för många skor.

Om man har fler skor än man har praktisk nytta av och/eller fler skor än man kan slita ut under sin livstid, då har man för många skor.

Och så vitt jag kan se det behöver man kanske fem par skor: ett par vinterkängor, ett par sommarskor, ett par sandaler, ett par stövlar och ett par finskor. Och visst kan man ha några par till att byta med – några gamla slitna som fortfarande kan användas till nöds, några nya i reserv och lite så.

Min gissning är att dessa personer har betydligt mer än så.

Många skor är inte bara en fråga om tillräckligt förvaringsutrymme och tillräckligt hög lön. Skorna har

  • tillverkats av någon. Under vilka sociala förhållanden arbetar dessa personer? Rimlig lön? Arbetsmiljö? o.s.v.
  • tillverkats av något. Många resurser är begränsade. Andra framställs på miljömässigt katastrofala sätt. Hur levde kon? Hur garvades skinnet? Hur odlades bomullen? Hur länge räcker oljan som sulan gjordes av?

Och vad händer med skorna den dagen du inte längre vill ha dem? Kan de återanvändas av någon? Vill någon annan ha dem den dagen du väl gör dig av med dem? Eller hamnar de på tippen?

(Och ja, resonemanget i stort är förstås lika relevant för kläder, smycken och annat folk shoppar loss på.)

Så vad gör jag då? Skriver jag och invänder i deras facebook-statusar eller i deras bloggar?

Nä. Inte så ofta. Jag är väl annars ganska bra på att säga min mening och invända när jag inte håller med. Men i den här typen av frågor är det sällsynt. Det tar emot att vara hon den där gnälliga som ska sabba allt trevligt. Bakåtsträvare. Präktig. Pessimist. Gnällkäring.

Och förmodligen är det ännu fulare av mig att nu istället skriva ett blogginlägg om det.

Men det stör mig. Det stör mig med folks konsumtionshets, utan tankar på konsekvenser annat än när det gäller en egna plånboken. Det stör mig att folk motiverar sitt hänssynslösa shoppande med att ”jag är värd det” och ”man måste unna sig lite”.

Jag själv då. Är jag utan skuld? Har jag inga liknande beroenden?

Inte vad gäller kläder och skor. Men visst, jag köper aningen mer böcker än jag borde (om än inte jättemycket). Böcker har visserligen ett mer bestående värde generellt sett. Men vi konsumerar mer än planeten kan hantera, och då är även sådant som böcker och tidningar ett problem. Jag vet det. Och jag tänker noga över varje köp. Jag är inte framme. Men jag arbetar i alla fall på saken.

För övrigt har jag just läst klart boken ”Tillväxt till döds” som jag lånat av en kollega. Lättläst och läsvärd. Rekommenderas till alla.

För nej, tillväxten kan inte fortsätta i all evighet. Det ligger i naturens natur. Stellan Tengroth förklarar detta på sätt varje normalbegåvad människa kan förstå. Läs boken!

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.