Tag Archives: hushållning med resurser

Ja, men allt det andra då? Om återvinning.

En lagom dos grönt har gjort ett blogginlägg om sopsortering.

Tyvärr innehåller det – i alla fall enligt min uppfattning – bara en massa gammal skåpmat. Var man ska göra av olika förpackningar kan väl inte många människor ha missat?

Dessutom skrev de inledningsvis fel och hävdade att läkemedel skulle till farligt avfall – men det har de åtgärdat nu.

De skriver också

Om en förpackning består av flera olika sorters material så dela upp förpackningen och lämna delarna i rätt behållare. Om det inte går att dela förpackningen så sortera efter det material förpackningen främst består av.

Det är en sanning med modifikation. På Sysavs webbsida om förpackningsåtervinning kan man läsa

Lämna kvar korken på kaviartuben och andra tuber som innehållit mat, så luktar det inte.

Det jag skulle vilja läsa mer om är den återvinning som fortfarande i princip inte finns annat än i enstaka pilotprojekt:

  • Plast som inte är förpackningar. Som pulkan som nämns i enlagomsosgrönts inlägg. För fortfarande är det ju bara förpackningar man får lämna i ”den vanliga” återvinningen (det är det som är lagstadgat om och det är förpackningsindustrin som betalar för handhavandet). Men utslitna och trasiga pulkor, plastträdgårdsstolar och vispskålar med mera skulle ju också kunna smältas ner och göras nya saker av. När kommer det?
  • Utsliten textil. Visst, fungerande kläder kan man lämna till Myrorna och liknande. Men de tar mot saker som kan säljas. De tar inte emot trasiga saker. Och det är ju när sakerna är trasiga bortom lagningsmöjlighet som det är relevant att verkligen göra sig av med dem. Och jo, textil kan återvinnas. För fans det lumpsamlare, och det finaste pappret gjordes av gammal lump=textil. Och det går att återvinna textil och göra ny textil av det. Men det finns fortfarande inget system för det i Sverige. På 1990-talet sparade jag under lång tid alla gamla trasiga strumpor och liknande i väntan på att det skulle komma ett system för detta – men till slut fick jag ge upp.

Det känns ganska ofta som att sopsorteringen stannat där någonstans, på nittiotalet. Det blev förpackningsåtervinning, och sedan hände inte mer. Det känns lite motigt…

Köttbullar i alla de smaker – inklusive currysill

Den förkylda treåringen önskade köttbullar. I affären fanns fläskfärs bäst före imorgon och med nedsatt pris.

Fram till för några år sedan gjorde jag inte köttbullar. Det är jobbigt och kladdigt. Men jag har insett att det är ganska kyl också ifall man experimenterar. Och barnen uppskattar att mamma gör köttbullar.

Hemkommen med två 500-gramspaket färs (ska man göra så kan man lika gärna göra många och frysa in) bestämde jag mig för att detta skulle bli fyra olika satser med varsin smaksättning; tre till mig och den fjärde till åttaåringen.

I min första blev det dragon, vitlök, dijonsenap, havregryn, mjölk och förstås salt.

Sedan kom jag att tänka på resten av currysillen som stod kvar i kylen – fast utan någon sill kvar. Tja, kan man använda löksillsresten till mat så kan man väl använda currysillsgucket? Och om ansjovis ofta är smaksättnng i köttsaker, så kan man väl använda sillsmakande spad? Sagt och gjort. Förutom currysillsgeggan (curry, gurkmeja, honung, vatten, äpple, purjo och creme fraiche) hade jag i salt, hackad rödlök, ströbröd och mjölk i dessa köttbullar. Ja, och så färs förstås.

I tredje omgången tog jag resten av rödlöken, lite röd currypasta samt mjölk och ströbröd.

Åttaåringen körde med ströbröd, mjölk, timjan, herbes de provence och vitpeppar.

Enligt treåringen var de sista de enda som gick att äta. Jag håller med om att de var väldigt goda. Men näst godast var currysillsbullarna.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Makrill i löksillsrest

Påsken är slut. Och då står man där med en massa (trevliga) rester igen.

En av de mer besvärliga resterna efter sillfrossandet är det slörg som finns kvar i burkarna när sillen är slut. Åttaåringens löksill, till exempel. Han hade komponerat en egen löksill:

Löksill à la åttaåring

  • 1 hackad rödlök
  • 2 skivade gula lökar
  • ½ halvmåneskuren purjo

Lägg i ett krus.

Koka en lag av ½ dl ättika, 1 dl socker, 1½ dl vatten och häll varm över löken. Tillsätt en rågad tsk hel kryddpeppar och 1 tsk oregano. Låt kallna och tillsätt sedan 1-2 burkar matjessill (utan spadet). Låt stå.

Mycket trivsam löksill. Men som vanligt med den sortens inläggningar så är det i huvudsak själva sillen som äts. Och sedan står man där med en burk ättiksinlagd lök, som känns väldigt slösaktig att slänga…

Därför testade jag igår följande:

Makrill i löksillsrest

Tina ett paket (400 g) makrillfilé såpass att filéerna kan pillas isär. Lägg i en ugnsform. Lägg på lökresten från ovanstående löksill (inkl kryddpepparkorn), och häll på ättiksspadet så att det knappt täcker. Låt stå och marinera en halvtimme. Salta och häll på 1½ dl grädde. Ställ i ugn 230 grader 30 minuter. Servera med kokt potatis och kokta morötter.

Det blev mycket gott. Åttaåringen själv tyckte det var fantastiskt gott. (Treåringen vägrade smaka.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Nu ska vårt matavfall äntligen bli till biogas!

I ett antal år – nästan ända sedan vi flyttade hit – har vi haft varmkompost för vårt matavfall. Men nu, äntligen, ska kommunen börja samla in vårt matavfall. Det insamlade ska rötas till biogas – det vill säga bilbränsle :-) – och rötresten blir jordförbättringsmedel.

Alltså: istället för att matavfallet står och bildar klimatfarlig metangas bakom uthuset (och bildar trevlig kompost till vårt trädgårdsland) så ska metangasen bildas under kontrollerade former och tas tillvara.

Vinster:

  • Förnybart drivmedel
  • Minskad klimatpåverkan
  • Resurshushållning
  • Kompost till någon annan

Förluster:

  • Kompostjorden vi missar
  • Ny kostnad, eftersom vi ju tidigare inte alls lämnat iväg matavfallet men nu får betala en extra soptunna plus en avgift per kg matavfall.

Totalt: absolut en rejäl vinst! :-)

(Än så länge är det lite oklart vad som kommer att hända med vår rostfria hink. Men vi kommer säkert att fortsätta lägga saker i komposten ibland…)

Hållbar konsumtion och att göra allt eller inget

Den absolut bästa miljöinsatsen är ofta att inte göra något alls.

Till exempel är det ofta sant när det handlar om konsumtion.

För det är ju så att de saker vi köper i princip alltid har orsakat miljöproblem under tillverkning och transport. Att en vara är miljövänligare än en annan innebär oftast bara att problemen den orsakat är mindre, inte att den är helt problemfri. (I ”problem” ingår då till exempel utsläpp till luft och vatten, skador på naturen, förbrukning av ändliga resurser, förgiftning av mark och människor, men också en del mer komplicerade aspekter.)

Och de flesta saker vi köper behöver vi egentligen inte. De flesta av oss (i alla fall vuxna) har kläder så att vi skulle klara oss ett antal år utan att köpa nytt, om det bara handlade om att hålla sig varm och om vi i större utsträckning lagade saker som går sönder. Likaså har vi köksprylar, porslin, böcker, musiklysningsutrustning och så vidare, och köper vi nya saker å är det för att vi vill ha en bättre, snyggare, nyare, funktionellare, och så vidare.

Ur miljöhänseende är det bästa valet ofta just att göra inget alls. Att inte köpa någon ny sak alls. Att klara sig med det man har.

Visst låter det enkelt (i teorin)?

Men inte ens för den som verkligen anstränger sig är det fullt så enkelt som det låter. För samtidigt så är det ju bra att det finns de som väljer att framställa sakerna på ett bättre sätt. De som använder ekologiskt odlad bomull som råvara. De som ser till att fabriksarbetarna får schysta arbetsvillkor och slipper hantera till exempel farliga kemikalier. De som ser till att tillverka leksaker utan ftalater. Och så vidare. Och de produkterna är förstås oftast lite dyrare.

Om alla som skiter i miljön köper de billiga miljömässigt sämsta sakerna, och alla som bryr sig om miljön inte köper något alls, så gynnar vi bara dem som tillverkar de miljösämsta produkterna, och de producenter som gör rätt kommer att gå under.

Där har vi ett av de stora dilemmana inom hållbarhet… Det är alltså viktig att shoppa, men att shoppa rätt saker, och ändå så lite som möjligt. Och att i möjligaste mån i alla fall låta bli att köpa de saker som är fel, eller som inte tillför något positivt för miljön.

Som sagt var, i möjligaste mån. Nej, jag är inte heller fanatisk. Ja, jag köper också saker som inte är livsnödvändiga. Att alltid alltid ta hänsyn och göra det klokaste gör en nog både vansinnig och deprimerad.

Men att ”fuska” eller ”synda” någon gång ibland är inte samma sak som att skita i konsekvenserna av sitt handlande jämt och ständigt.

Och ibland behöver man ju faktiskt sakerna.

Dilemma nummer två uppstår av att sakerna man behöver inte finns att tillgå när man behöver dem. Om ingen köper de miljöanpassade produkterna när de finns så kommer de att ha slutat produceras den dagen man behöver dem. Om jag låter bli att köpa jeansmodellen som passar min form för att jag tycker att jag inte behöver några nya byxor just nu, så kan de mycket väl ha slutat tillverkas när jag väl behöver byxor. Väntar jag med att köpa nya strumpor till den dagen de flesta av mina strumpor är utslitna, så kommer jag inte att hitta ekologiska strumpor någonstans på flera månader.

Därför är det trots allt ibland vettigt att handla saker trots att man inte behöver dem – för att sannolikheten är stor att man kommer att behöva dem senare.

Därför köper jag hem böcker från bokrean att ha som presenter till kommande barnkalas. För böcker är bra presenter till barn – och väntar vi med att köpa så blir det istället det vi kan få fatt i just den dagen som blir present, vilket mycket väl kan bli något skräp, som dessutom kräver en bilresa för att skaffas. Därför köper jag mina favoritjeans på rean – för jag vet att risken faktiskt finns att modellen försvinner igen, och för att jag vet att det är dessa jeans jag trivs i och jag sliter på dem tills inget finns kvar. Och därför passar jag på att köpa ekostrumpor när det finns.

Men det är en ständig balansgång, ett ständigt vägande av argument, för och emot.

Och det enda jag kan vara säker på är att det aldrig blir helt rätt, helt perfekt.

Nä, förresten, det finns en sak som är ännu säkrare: det skulle garanterat vara mycket mycket sämre att inte alls fundera över dessa frågor :-)

Nu ska jag inte svamla mer ikväll, utan återgå till att bota min blodbrist med 85% cacao single source organic chocolate från Kallari :-))

Vego och skräpkött igen, och så en utmaning till…

Hela den kommande veckans arbetsdagar ska jag och de flesta av mina kollegor äta vegetariskt till lunch, för miljöns skull och kopplat till Earth hour på lördag.

Och i köket puttrar just nu en gryta med oxsvans, som ska ätas imorgonkväll.

Vi skulle kunna äta kött så gott som varje dag och ändå bara äta kött av typen ”sånt som affären ändå slänger om en stund när de stänger för dagen, eftersom det då passerat bäst före-datum”.

Jag köpte bara två paket oxsvans idag, fastän det fanns ett till nedsatt. Affären skulle stänga om tio minuter.

För övrigt har jag ännu inte sett någon reaktion från de utmanade storbloggarna. – Vad säger ni andra småbloggare, ska vi göra vårt bästa alla tillsammans och skriva om hållbar konsumtion under veckorna som kommer? Alltså: utmaning till ”vanliga” bloggare: Skriv minst ett inlägg om hållbar konsumtion under vecka 13-14, och utmana minst en bloggkompis att göra detsamma.

Så, nu ska jag försöka att inte göra fler utmaningar :-)

Jag utmanar Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek

Jag har ju tidigare skrivit om min idé med pocketbibliotek. En hel del pendlare köper pocketböcker, läser dem – och sedan blir böckerna liggande hemma, samlar damm, och hamnar kanske i bästa fall hos en kompis eller på en loppis – i sämsta fall i soporna.

Det är ju förstås ett fasligt resursslöseri. Böckerna skulle hålla för många fler läsningar. Pendlare skulle kunna byta böcker med varandra istället för att springa och köpa nya böcker hela tiden.

Det som behövs är någonstans att byta böcker med varandra. Ett system. En bokhylla att lämna och hämta böcker i.

Därför utmanar jag Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek på sina resecentra. Utmaningen gör jag som en del i Earth hour 2012.

Jag utmanar Skånetrafiken att placera ut en liten bokhylla på varje resecentrum. I bokhyllan ska besökare fritt kunna lämna sina utlästa pockets – och hämta de böcker andra lämnat. Förutom bokhyllan behövs förstås en liten skylt eller lapp som förklarar hur det funkar. Länk till utmaningen hos WWF.

Om Skånetrafiken gör detta så lovar jag att skänka de pockets jag inte längre behöver/vill ha kvar.

Utmaning till storbloggarna: skriv om hållbar konsumtion!

En stor och viktig fråga inom arbetet för hållbar utveckling är hållbar konsumtion. Vad vi köper, hur det tillverkas, hur länge man använder sakerna innan man slänger dem, och så vidare, påverkar miljön både i Sverige och i andra länder.

Viktiga frågor att ställa sig när man shoppar är till exempel:

  • Hur odlades bomullen?
  • Hur är arbetsvillkoren för dem som odlar och för dem som jobbar i fabriken?
  • Vilka gifter används i processen, och hur mycket energi går åt?

Men också:

  • Behöver jag verkligen den här prylen?
  • Är det kanske bättre att jag köper en sak som håller länge än jättemånga som slits ut snabbt eller som jag snabbt tröttnar på?
  • Kan jag laga mina saker istället för att köpa nytt? Eller köpa begagnat?

Och så vidare. Jag kan orda på hur länge som helst om detta, förstås.

Men ärligt talat, vad jag skriver här, i min lilla blogg, som förmodligen läses mest av redan frälsta miljönördar, det gör inte särskilt stor skillnad.

Det som däremot gör skillnad (tror och hoppas jag) är om de stora bloggarna, som skriver om shopping och mode och livsstil och som har många många läsare, skriver om de här frågorna och får sina läsare att tänka till.

Den 31 mars är det dags för Earth hour igen. WWF vill att man ska utmana människor att göra insatser för miljön.

Så: jag utmanar Sveriges storbloggare att skriva om hållbar konsumtion. Alla som skriver minst två genomtänkta inlägg om hållbar konsumtion under vecka 13-14 får en länk från min blogg i ett samlingsinlägg när perioden är slut. Läs min utmaning på WWF:s webbplats.

Jag vet att det inte är mycket till morot att erbjuda :-) Ni är större än mig. Så jag får helt förlita mig till er goodwill :-)

Och jag ska erkänna: jag läser inte era bloggar. Kanske skriver ni redan massor om det här? Nå, då blir det ju en enkel match, eller hur?

Uppslag till vad ni kan skriva om:

  • resurshushållning i stort
  • ekologisk bomull, recyclad polyester och andra bra material
  • färgning av kläder
  • hur man väljer kläder, skor, väskor och annat man kan ha länge
  • hur man lagar saker på ett piffigt sätt
  • second hand, klädbyte, återbruk
  • produktionsförhållanden på plantager och fabriker
  • klädkedjornas engagemang i hållbarhetsfrågor (både miljö och socialt) (sök på CSR)
  • varför det är bra att köpa varor som inte transporterats så långt
  • ekologiska fotavtryck

… men det finns förstås hur mycket som helst :-)

Så – antar ni utmaningen?

Vackra knoppar och förfallna husutskott

Häckklippningssäsongen har börjat. Jag har stått ute i sol och lite blåst och klippt, i sällskap av treochetthalvtåringen. Syren, alm, hassel och ask.

Eller ja, asken har jag inte klippt. Förra året kapade jag av de långa vackra askarna, trots att det bar mig emot. Det ser ju så konsigt ut att ha små träd stickandes upp ur häcken. Men i år får de faktiskt stå. Kanske jag friserar dem sedan. Asken har så vackra knoppar och så speciell bark. Jag tycker om den.

Jag tycker om hasseln också. De raka käpparna i hasselknippena är trivsamma, men vackrast är de grenar som inte växer rakt utan lite fram och tillbaka. Knopparna är så nätta, har en så söt form och så fin färg.

Hanhängena på hasseln blommar för fullt och får mina ögon att klia. Det hör till de besvärligare delarna med den här årstiden. Synd, för hängena är verkligen vackra (liksom honblommorna). Och krokusarna har slått ut.

Vi har mätt verandra nummer två, för att kunna börja fundera på hur vi ska lägga upp arbetet med den och kunna leta nya/nygamla fönster till den. Det är spännande det där… För ja, visst händer det att jag tröttnar på renoverandet, eller i alla fall känner att vad är det vi sysslar med – är det här vettigt? Men när vi står där och tittar på verandan, denna underbara glasveranda, men så nergången, då fylls jag av inspiration. Det är ett underbart rum, att sitta och titta på stormar och hagelskurar och åskväder i, att driva upp tomater i, att sitta och läsa sagor i eller bara dricka te och titta på utanföret. Det är fina detaljer. Och det är slitet och dåligt för att fönstren målats med fel färg och plåtar satts galet, så att fönsterträet nu ruttnar bort. Liksom golvet därinne, som är angripet. Och det kliar i fingrarna att få sätta igång och börja riva ner och åtgärda.

Betydligt mindre inspirerande är det att leta efter ”nya” fönster dit. Vi behöver, om vi ska göra det likdanat som det är nu, tolv fönsterbågar på ungefär 42×128 cm. Plus en dörr och ett fönster av något mindre bredd. Ja, visst, man kan beställa nytt. Jävlar vad dyrt det skulle bli… Och även i övrigt känns det bättre att återanvända gamla fönster. Förmodligen är det så verandan är byggd en gång i tiden. Det går förmodligen att trolla en del, det måste inte vara precis de måtten.

Men det är inte lätt att få överblick på begagnatvärlden. Det är en sak att skanna av Blocket. Det är betydligt svårare att få koll på de ställen som säljer begagnat byggmaterial. Bara att hitta vilka som finns är svårt. Och det normala är att man måste åka dit för att kolla deras sortiment. Man kn alltså lägga precis hur mycket tid som helst på att fara runt och leta utan att vara garanterad att hitta nåt. Det känns ju inte heller som en hållbar lösning, varken gällande tid eller körning. Så efter en stund vid datorn slog renoveringsdepressionen till igen :-(

Det var bättre förr – i alla fall ibland

Minns du de blå tetrorna på SJ, med texten ”Ett glas vatten”? Jag minns när de kom. Jag minns att de var något nytt och konstigt och spännande. (Kan det ha varit i mitten på 1980-talet?) De kändes lyxiga, nästan slösaktiga. Skulle jag få en sådan, bara för att jag var törstig? Tidigare hade det ju funnits vatten för den som var törstig på tågen. Det slutade man alltså med.

Sett med vuxna ögon kan jag inse att det förmodligen, sett i kronor och ören för varje enskilt glas vatten, kanske var billigare för SJ med tetrorna än att tillhandahålla friskt vatten till alla som ville ha. Men idag ser jag det som ett steg i en dålig utveckling.

Idag är det i princip omöjligt att få ett glas vatten att dricka någonstans när man är törstig. Visst, går jag in på en restaurang eller ett kafé och köper något annat, så kan jag få ett glas vatten också, utan att betala extra. Men blir jag törstig och behöver dricka, så förväntas jag köpa något att dricka. En flaska vatten, eller en läsk. Det vill säga, blir jag törstig så kostar det mig, både i form av pengar och samvete. Om jag inte väljer att gå törstig, förstås – och det är ju inte heller en bra lösning. (Hej, förstoppning!)

Alternativet är att själv ha med vatten. Eller möjligen en tom flaska som jag kan smita in på toa någonstans och fylla – om toa finns att tillgå. Men det är så mycket aker man ska gå omkring och släpa på jämt och ständigt, utifallatt. Så om inte min väska ska sprängas av bra att ha om de behövs-saker, så måste jag alltså PLANERA i förväg när jag tänker bli törstig.

Det tycker jag är ett elände.

Jag vill ha offentliga vattenkranar!

Apropå detta, och saer om var bättre eller mer rätt förr, så möts man inom miljöarbete, när det handlar om resurshushållning och liknande, ibland av äldre kvinnor (ja, det är mest kvinnor) som säger ungefär ”Ja, men det där är ju inget nytt. Det var ju så vi gjorde förr.” Och ja, det har de ju helt rätt i. Men de säger det på ett sätt som är… nedlåtande. Som att de menar att bara för att vi inte uppfunnit hjulet så har vi inte rätt att framföra den här åsikten eller principen. Eller som att de helt enkelt vill framföra sin förträfflighet. Eller i alla fall betona att DE minsann alltid gjort rätt.

Men någonstans på vägen har det ju gått fel! För resurshushållning är inte längre någon självklarhet för den stora massan. Det behöver läras ut igen. Och om dessa gamla tanter hade hållit fast vid sina gamla principer, och lärt upp sina barn på samma sätt, så hade vi ju inte haft lika stora problem idag som vi har.

Kan inte tanterna istället se att vi delar uppfattning?